Glaciärer vid ekvatorns högsta punkt

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I KENYA

JOHANN LUDWIG KRAPF, en 39-årig tysk missionär, meddelade att han den 3 december 1849 hade skymtat en snötäckt bergstopp i ekvatoriala Afrika. Men i Europa skrattade geograferna åt hans berättelse. Enligt dem hade han bara sett vit kalksten, inget annat. Och Krapf, som hade befunnit sig över 14 mil från berget, medgav att han bara hade sett bergstoppen några minuter, eftersom den snart doldes bakom molnen.

De europeiska geografernas hån och löje kom inte som någon överraskning för Krapf. Ett år tidigare hade de också ifrågasatt en uppgift om att man hade sett Afrikas högsta berg ungefär 30 mil söderut. Det dröjde emellertid inte länge förrän existensen av detta berg, det 5 895 meter höga Kilimanjaro, blev bekräftad. Krapfs iakttagelser blev däremot inte styrkta förrän 34 år senare – två år efter hans död.

År 1883 intygade den skotske upptäcktsresanden Joseph Thomson  att berget med glaciärer som Krapf hade sett verkligen fanns – det 5 199 meter höga Mount Kenya, vars toppar ligger omedelbart söder om ekvatorn. Det är Afrikas näst högsta berg. Somliga tror att det här berget, som är en slocknad vulkan, en gång i tiden var över 6 000 meter högt. Man tror att tusentals år av erosion har nött bort stoft och aska och lämnat kvar två spetsiga toppar på över 5 100 meters höjd och en tredje topp på 4 985 meters höjd.

Vördat av ursprungsbefolkningen

Långt innan européerna kom till Afrika vördades Mount Kenya av människor som bodde på bergets lägre sluttningar. Somliga trodde att skaparen av universum hade sin boning på bergets topp och att det var där som han hade skapat människan. Man trodde också att det var denne skapare som såg till att det regnade på den bördiga marken vid foten av berget. För att blidka honom frambar man djuroffer, vilket de som tror så fortfarande gör.

På grund av snön och isen strax nedanför de mörka topparna kallade ursprungsbefolkningen Mount Kenya både för det fläckiga berget och det vita berget. De tre högsta topparna – Batian, Nelion och Lenana – är uppkallade efter forna, mäktiga hövdingar över ett av folken i området. De många jadegröna bergssjöarna i närheten av de klippiga bergstopparna förhöjer områdets skönhet.

Rik flora och fauna

Berget bjuder naturälskare på många vackra vyer att njuta av. Under årens lopp har smältande glaciärer förvandlat det karga, av lava formade landskapet till ett vidsträckt, bördigt område med en rik flora. De lägre sluttningarna täcks av tät skog med bland annat afrikansk ceder, idegran och kamfer, vilka ger träslag som är högt skattade av möbeltillverkare. Vanligt förekommande är  också hög bambu, som bildar ”skogar” av över sex meter högt gräs som kväver undervegetationen.

Det finns också ett rikt djurliv i området. Bland de större djuren kan nämnas lejon, leopard, zebra, kafferbuffel, buskbock och vattenbock. Även elefanter och spetsnoshörningar har funnit en tillflykt på berget. Här finns också mindre djur, som diademmarkattor, svartvita guerezor, träddassar och flera arter av gnagare.

Berget är också hemvist för en mångfald av fågelarter, till exempel sådana rovfåglar som afrikansk vitryggad gam, brunglada, kronörn, afrikansk tofsörn och rödnackad vråk, vilka tar gnagare och ormar som byte. Andra arter, som violett hartlaubturako, violettryggad stare, silverkindad hornkorp och olika gyllingar utgör effektfulla kontraster till skogens grönska, och de många solfåglarna i sina iögonenfallande fjäderdräkter är ständigt förekommande inslag i bergsregnskogen.

Ovanför trädgränsen, på 3 000 meters höjd, tar det öppna hedlandskapet vid och sträcker sig uppåt så långt ögat kan nå. Här breder tussockgräset ut sig över marken som en matta. En annan växt med intressanta särdrag är jättekorsörten som blommar vart tjugonde år. Här finns också jättesenecior med stora blad som sitter i toppen av stammen och lobelior som blir över sex meter höga. Tillsammans med trädljungen förskönar dessa växter det vidsträckta bergslandskapet.

I den här höga, oländiga terrängen är djurlivet mycket begränsat, och de flesta arter som förekommer i området vistas här enbart under delar av året. De enda djur som lever här året om är klippgrävlingarna, som lever på högre höjd än några andra djur och kan påträffas på nära 4 300 meters höjd. Deras kropp är anpassad till den höga höjden, och som namnet antyder bor de i klyftor och hålor i klipporna. De lever huvudsakligen av växter. De här vänskapliga, nyfikna djuren, som är ungefär lika stora som kaniner, har ibland knyckt mat från trötta, intet ont anande bergsklättrare!

Runt de majestätiska topparna

De praktfulla, spetsiga topparna utgör skarpa kontraster till bergets lägre sluttningar. De högsta topparna Batian (5 199 meter över havet) och Nelion (11 meter lägre) har formen av två stora horn. De består av enorma, svarta vulkaniska stenblock som ser ut att sväva högt ovanför molnen. Nedanför trotsar elva glaciärer ekvatorns heta sol, som utan tvivel har bidragit till att åtminstone sju andra glaciärer har försvunnit under årens lopp. Den största glaciären är nu bara hälften så stor som den var för hundra år sedan. En del av glaciärerna är synliga från Kenyas huvudstad, Nairobi, som ligger 14 mil bort.

Det höga Mount Kenya har lockat till sig entusiastiska bergsklättrare från hela världen. Den förste europé som man vet lyckades bestiga Batian var Halford Mackinder, som nådde toppen den 13 september 1899. Det skulle dröja 30 år innan det rapporterades om att någon annan hade upprepat hans bedrift. En del av dem som vågat sig på att försöka har fått betala ett mycket högt pris. Fram till 1987 hade över 60 personer som försökt bestiga berget omkommit.

Bergsklättrare har också drabbats av olika former av bergsjuka. Faktum är att Mount Kenya sägs bära ansvaret för hälften av världens alla fall av lungödem orsakade av hög höjd. I boken On God’s Mountain—The Story of Mount Kenya sägs det: ”Även om man inte drabbas av den här sjukdomen [bergsjuka] kan vandringen och klättringen ändå vara oerhört påfrestande. Utmattad släpar du dig framåt, steg för steg. Vid din sida stupar klipporna flera hundra meter ner. Det spränger i huvudet, och du mår illa. Fötterna är fulla av skavsår, och ögonen tåras.”

Det må vara att Mount Kenyas toppar är väderbitna och att dess glaciärer är på väg att smälta bort – men prakten hos dessa majestätiska fästningar högt uppe bland molnen kvarstår. Deras karga skönhet fortsätter att i all tysthet ge ära åt Skaparen, Jehova Gud. (Psalm 148:9, 13)

[Karta på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

Ekvatorn

Mount Kenya

[Bild på sidan 16]

En av de många bergssjöarna

[Bild på sidan 17]

Mount Kenyas tre högsta toppar

 [Bild på sidan 18]

De högsta topparna lockar till sig bergsklättrare från hela världen

[Bild på sidan 18]

Det finns gott om fåglar, som till exempel den här solfågeln

[Bild på sidan 18]

Klippgrävlingar lever på nära 4 300 meters höjd

[Bild på sidan 18]

Sådana träd som den här idegranen täcker de lägre sluttningarna

[Bildkälla på sidan 16]

Sidan 16: Bilder: Genom tillmötesgående från Camerapix Ltd.

[Bildkälla på sidan 17]

Genom tillmötesgående från Camerapix Ltd.

[Bildkällor på sidan 18]

Alla infällda bilder förutom bergsklättrare: Genom tillmötesgående från Camerapix Ltd.; bakgrund: Duncan Willetts, Camerapix