Havets fascinerande ”dammsugare”

Från Vakna!:s medarbetare i Fiji

De ”rör sig sakta, med en timvisares hastighet, över havsbottnen, eller sörplar sig fram genom gyttja rik på organiskt material. De finns överallt från tidvattenzonen till havets mörkaste djup. Som en miniatyrhjord av gnuer tar de sig långsamt fram över oceanernas lågslätter och betar av den näringsrika nederbörden av organiskt material som singlar ner från ovan.” – Philip Lambert, intendent vid Royal British Columbia Museum.

DET kanske verkar konstigt att någon kan bli så lyrisk över den oansenliga sjögurkan. Den här varelsen har faktiskt beskrivits som ”ett slags huvudlös gummiartad korv”. Men är sjögurkor mer komplicerade än man kan tro?

Uträttar mycket

Det sägs att sjögurkorna är besläktade med sjöstjärnorna och sjöborrarna. Till utseendet kan de påminna om sniglar, men det finns stora skillnader mellan dem och nakensnäckorna, som är havssniglar utan skal. Hittills har man identifierat mer än 1 100 arter av sjögurkor. Många av dem, också de ätliga arterna, är ganska oansenliga. Andra är skrudade i praktfulla färger. Många arter har hudutskott som får dem att påminna om knottriga gurkor.

En del sjögurkor är mikroskopiskt små, medan andra kan bli upp till fem meter långa, men de flesta är mellan 10 och 30 centimeter långa. Man har beräknat att sjögurkor utgör över 90 procent av massan av de djur som lever på 8 000 meters djup, något som gör sjögurkan till den dominerande organismen i vissa djuphavsgravar. De flesta av dem lever på havsbottnen, men några djuphavsarter kan simma.

Sjögurkor finns i alla världens hav, och de livnär sig på det organiska bottenslammet. Som grupper av dammsugare städar de sakta men säkert havsbottnen från dy och gyttja genom att svälja stora mängder sediment, filtrera ut de organiska beståndsdelarna och lämna efter sig ren sand. Det kan finnas så många som 5 000 sjögurkor på ett hektar korallrev.

 Sjögurkorna äter mikroorganismer och fragment av växter och djur som ligger på sjöbottnen eller passerar förbi med strömmarna. De använder sina upp till 30 fjäderliknande tentakler, med särskilda nervändar i spetsen, för att hitta och fånga ätbara partiklar. Tentaklerna ”slickas av” i tur och ordning och fortsätter sedan sitt sökande.

Några sorter av sjögurkor fungerar som ”värdar” för speciella ”gäster”. De här ”gästerna” är fiskar och andra djur, som bor i sjögurkans tarm och kommer fram om natten för att äta. Gästerna kan till exempel tillhöra någon av de ungefär 30 arterna av nålfiskar, av familjen Carapidae. Om de blir skrämda, kan man få se dem skynda tillbaka in i sitt gömställe. Ibland äter de av sin ”värds” fortplantnings- och andningsorgan. Men det skadar inte sjögurkan, eftersom den har förmågan att låta förlorad vävnad växa ut igen.

Påhittiga när de hotas

Sjögurkorna förtjänar verkligen en närmare titt om du skulle råka träffa på dem nästa gång du är vid havet. Men ett varningens ord: Om de känner sig hotade, kan de här ”dammsugarna” ta till alla möjliga trick. Vissa sjögurkor sprutar ut en massa långa, klibbiga trådar som snärjer in och distraherar fienden. Det klibbiga ämnet hårdnar snabbt, vilket gör att den människa som har oturen att drabbas inte har något annat val än att raka bort allt hår som  har kommit i kontakt med de gummiartade trådarna.

Andra sjögurkor framställer ett toxin som heter holothurin. Det är dödligt för många fiskarter. För människor är det farligt att få i ögonen och kan orsaka hudutslag, men i övrigt verkar det inte vara skadligt. Öbor har i generationer använt det här ämnet för att förgifta, döda eller bedöva fisk som de tänkt äta. Det har också visat sig vara effektivt för att hålla hajar på avstånd. Det finns forskning som tyder på att toxiner producerade av sjögurkor skulle kunna användas i utvecklingen av läkemedel mot cancer och infektioner. Olika ämnen som utvunnits ur sjögurkor har använts inom den alternativa medicinen för att behandla artrit, återuppbygga brosk och sänka blodtrycket. Man utvinner också vitaminer och mineraler ur sjögurkor.

Sjögurkorna har ett ess kvar i rockärmen för de allra hotfullaste situationerna – en reaktion som ger en helt ny dimension åt ordet självförsvar. Om du försöker lyfta en sjögurka öppnar den sina kroppssidor och tömmer ut inälvorna. Förskräckt över denna överreaktion undrar du kanske vad du gjorde för fel, så att det stackars djuret fick ett så olyckligt slut! Men ta det lugnt. Sjögurkan dör antagligen inte. Det du såg var i stället en märklig vilseledande manöver. På några veckor har sjögurkan återhämtat sig och fått en helt ny uppsättning inre organ!

Fortfarande efterfrågade

Det gamla yrket att fiska sjögurkor lever kvar både i tempererade och i tropiska vatten. För att öka sin fångst riskerar en del dykare faktiskt både liv och lem. Fångsten går huvudsakligen till Kina och andra delar av Orienten – precis som det har varit i flera hundra år. I framställningen av torkade sjögurkor ingår det att koka dem i saltvatten och att rensa, röka och soltorka dem – sedan är de klara att säljas. Nu för tiden kan man också köpa frysta sjögurkor.

Kommer du att äta sjögurka till middag någon gång? Kanske det. Men även om den kallas en gurka, är den nog inget för salladsskålen. När den har blivit tillagad, är den geléartad och nästan genomskinlig. Den används som förtjockningsmedel och smakämne i soppor. På Fijiöarna tillreds lokala sorter på traditionellt sätt med kokosmjölk, vilket ger ett fiskliknande, välsmakande resultat med tuggmotstånd.

Men de här tillbakadragna, stillsamma och nyttiga djuren är mycket mer än bara goda att äta. Vi kan verkligen vara tacksamma för sjögurkornas outtröttliga ansträngningar att städa haven och hålla dem i gott skick. Vad man än vill kalla sjögurkorna så är det ett faktum att de här fascinerande ”dammsugarna” i haven frambär tyst lovprisning av Honom som har skapat dem. (Psalm 104:24, 25)

 [Ruta/Bilder på sidan 24]

De säregna sjögurkorna

▪ Andningsorganen hos sjögurkorna skiljer sig mycket från vad de flesta skulle anse vara normalt. De drar in vatten genom kloaken, och syre tas upp av väggarna i två förgrenade blindsäckar, s.k. vattenlungor. Vissa djuphavsarter använder hela kroppens yta för att ta upp syre. Några andas till och med genom fötterna.

▪ I stället för ett skelett har sjögurkorna ossiklar, mikroskopiska kalkkristaller, som ger många arter deras speciella, gurkliknande utseende. Om man tittar på ossiklarna i ett elektronmikroskop ser man deras fantastiska formgivning. De har ett hjul-, ankar- eller krokliknande utseende och ligger inbäddade i sjögurkans hud, som därigenom får en läderartad struktur. Ossiklarnas utseende är karakteristiskt för varje art och är därför till hjälp när det gäller att artbestämma sjögurkor.

▪ Sjögurkor använder hydraulik för att förflytta sig. Hundratals slangfötter, ambulakralfötter, rör sig synkroniserat med hjälp av ambulakralsystemet – ett vattenkärlsystem med ventiler. Genom att kärlen utvidgas och dras ihop tvingas vatten ut i sugfötterna, så att de sträcks ut i rätt ordning och får sjögurkan att röra sig.

▪ Fortplantningen sker normalt genom yttre befruktning, och de frisimmande embryona slår sig sedan ned på havsbottnen. Man har emellertid lagt märke till att några arter använder sig av en mera drastisk metod – de delar sig bokstavligen på mitten. Fantastiskt nog återbildar båda halvor de kroppsdelar som saknas. Detta slag av könlös fortplantning kräver en omfattande omorganisering av vävnaderna i de båda halvorna.

[Bildkällor]

Uppifrån och ned: Genom tillmötesgående från Bruce Carlson, Georgia Aquarium; genom tillmötesgående från UC Museum of Paleontology, www.ucmp.berkeley.edu; © Houseman/BIODIDAC; Ocean Sky Diving, Hongkong

[Bild på sidan 23]

Sjögurka som sprutar ut klibbiga trådar som försvar

[Bild på sidan 23]

Knottrig sjögurka

[Bild på sidan 23]

Sjögurka med en av sina fångsttentakler i munnen

[Bilder på sidan 25]

Sjögurka tillagad enligt traditionellt örecept, med kokosmjölk

[Bildkälla på sidan 22]

http://www.JohnHarveyPhoto.com

[Bildkällor på sidan 23]

Infällt högst upp: © David Wrobel/Visuals Unlimited; bakgrund: © Phillip Colla/SeaPics.com; nedan till vänster: © Doug Perrine/SeaPics.com