Varför samarbete är viktigt

”Ingen organism är en isolerad ö – var och en står i samband med andra organismer, direkt eller indirekt.” (”Symbiosis—An Introduction to Biological Associations”)

”LIVETS VÄV” – vilket passande uttryck! Livet är verkligen ett nätverk av organismer som är sammanlänkade med varandra och beroende av varandra! Vi människor är i högsta grad en del av den väven. För att inse att det är så behöver du inte gå längre än till din egen kropp. En armé av nyttiga bakterier arbetar i det tysta i din matsmältningsapparat. De hjälper dig att hålla dig frisk genom att skaffa bort skadliga inkräktare och genom att underlätta matsmältningen och produktionen av viktiga vitaminer. I gengäld förser du som värd bakterierna med näring och en gynnsam miljö att leva i.

Det finns en liknande samverkan i djurriket, framför allt bland idisslare, dvs. djur som tuggar om födan, exempelvis nötkreatur, rådjur och får. Våmmen, den första av deras fyra magavdelningar, innehåller ett helt ekosystem av bakterier, svampar och protozoer. Genom en jäsningsprocess bryter de här mikroorganismerna ner cellulosa, en fibrös kolhydrat som finns hos växter, till olika näringsämnen. Till och med vissa insekter som äter cellulosa, däribland skalbaggar, kackerlackor, silverfiskar, termiter och getingar, drar nytta av bakterier i matsmältningsprocessen.

Ett sådant nära samarbete mellan olika organismer kallas symbios, vilket betyder ”samlevnad”. * ”Denna samverkan är grundläggande  för alla livsformers trivsel och tillväxt”, säger Tom Wakeford i sin bok Liaisons of Life. Låt oss se lite närmare på jorden, eller myllan i marken, för det är där många levande organismer finns.

Marken lever!

I Bibeln talas det om att marken, eller jorden, har kraft. (1 Moseboken 4:12) Det här påståendet är riktigt, för frisk jord är allt annat än livlös. Den är en komplex växtmiljö, full av levande organismer. Ett enda kilo jord kan innehålla långt över 500 miljarder bakterier, en miljard svampar och upp till 500 miljoner flercelliga djur, allt från insekter till maskar. Många av de här organismerna samarbetar och bryter ner organiskt material, till exempel vissna löv och djuravföring, samtidigt som de utvinner kväve och omvandlar det till former som växterna kan ta upp. De omvandlar också kol till koldioxid och andra föreningar som behövs för växternas fotosyntes.

Vissa gröna växter, som alfalfa, klöver, ärtor och sojabönor, har ett särskilt förhållande till bakterier i det avseendet att de låter dem ”angripa” deras rotsystem. Men bakterierna skadar inte växterna, utan stimulerar i stället deras rötter till att bilda små knölar, där bakterierna lever och ökar upp till 40 gånger i storlek. Därmed omvandlas de till bakteroider, som omvandlar kväve till föreningar som växterna kan använda. I gengäld får bakterierna näring från växterna.

Svamp, eller mögel, har också stor betydelse för plantornas tillväxt. Ja, praktiskt taget varje träd, buske och gräsväxt har ett underjordiskt samarbete med svamp. Även de här organismerna ”angriper” växternas rötter och hjälper växterna att tillgodogöra sig vatten och viktiga mineraler som järn, fosfor, kalium och zink. I gengäld får svampen, som saknar klorofyll och inte kan producera någon egen näring, kolhydrater från växten.

En växt som i hög grad är beroende av svamp är orkidén. I vilt tillstånd etableras samarbetet redan när orkidéns frön behöver svampens hjälp för att gro. Svampen hjälper dessutom den fullt utvecklade växten genom att förstärka dess ganska klena rotsystem. Svampen ”bildar ett stort och kraftigt nät som tar upp föda och säkerställer att orkidén får den näring den behöver”, säger Tom Wakeford. ”I utbyte får svampen små mängder av vitaminer och kväveföreningar. Men orkidéns frikostighet har sina klara och tydliga gränser. Om svampen skulle visa tecken på att avvika från sitt naturliga hem i rötterna och växa uppåt längs orkidéns stam, håller blomman den i schack med naturliga svampbekämpningsmedel.”

När det gäller blommande växter är deras underjordiska förbindelser bara en sida av saken. De samarbetar också på andra, mer synliga, sätt.

Samarbete ger tillväxt

När ett bi slår sig ner på en blomma träder det in i ett symbiotiskt förhållande till sin värd. Biet får nektar och pollen, samtidigt som blomman pudras med pollen från andra blommor av samma slag. Det här samarbetet gör att blommande växter kan föröka sig. När blommorna blivit pollinerade producerar de inte någon mer näring. Hur vet då bin och andra insekter att ”matstället” nu är stängt? Blommorna ”talar om det” för dem på olika sätt. De kanske förlorar doften, tappar kronbladen eller ändrar växtriktning eller färg – de kan bli lite blekare och tristare. Det här kan kanske göra oss människor besvikna, men för hårt arbetande bin är det en välgärning, eftersom de nu kan inrikta sig på växter som fortfarande är ”öppna för samarbete”.

I vissa områden på senare år har antalet pollinerande insekter, i synnerhet bin, minskat kraftigt. Det här är en olycksbådande trend, för närmare 70 procent av alla blombärande växter är beroende av pollinerande insekter. Dessutom kommer 30 procent av vår föda från grödor som pollinerats av bin.

 Myror som trädgårdsarbetare

Vissa myror lever också i symbios med växter. I utbyte mot boplats och föda kan de pollinera sin värdväxt, sprida dess frön, förse växten med näringsämnen eller skydda den mot växtätande djur, vare sig det är andra insekter eller däggdjur. En art av myror som lever i de ihåliga taggarna på akacieträdet tar till och med död på hotande klängväxter som de upptäcker när de patrullerar området runt trädet. Akacieträdet tackar för den här förstklassiga trädgårdsskötseln genom att bjuda myrorna på söt nektar.

Andra myror föredrar ”boskapsskötsel”. Deras skyddslingar är bladlöss som avsöndrar honungsdagg när de får en varsam stöt av myrornas antenner. I boken Symbiosis heter det: ”Myrorna sköter om dessa insekter som om de var boskap. De mjölkar dem för att få föda och skyddar dem mot fiender.” Alldeles som en mjölkbonde kan ta in sina kor i ladugården över natten, leder myrorna ofta hem bladlössen till sitt trygga bo på kvällen och släpper ut dem på ”grönbete” morgonen därpå, vanligtvis på späda, mer näringsrika blad. Och det handlar inte om bara några få bladlöss. Myrorna kan hysa ”hjordar” med tusentals löss i ett enda bo!

 Vissa arter av fjärilar blir ompysslade av myror medan de är i larvstadiet. Svartfläckiga blåvingefjärilar lever till exempel i symbios med röda myror. De här fjärilarna kan i själva verket inte fullfölja sin livscykel utan myrornas hjälp. Som tack för hjälpen utsöndrar fjärilslarven ett sockerhaltigt sekret som myrorna slickar i sig. När den fullt utvecklade fjärilen har kommit ut ur puppan, kan den välbehållen lämna myrornas trygga bo.

Riskfyllt sällskap?

Om du var en fågel, skulle du då ta med dig en levande orm till ditt bo? ”Aldrig!” säger du. Ändå är det just vad en fågelart, skrikdvärguven, gör. Ormen tillhör släktet blindormar. I stället för att skada fågelungarna äter den upp myror, flugor och andra insekter och deras larver eller puppor. De fågelungar som har haft en sådan orm i familjen ”växer fortare och har mycket större chanser att överleva” än de som växt upp utan sällskap av en sådan ”levande dammsugare”, sägs det i en rapport i tidskriften New Scientist.

En annan fågel, vattentjockfoten, nöjer sig inte med att ge sig i lag med en orm, utan föredrar att bygga bo i närheten av nilkrokodilens bo – en reptil som lever på fåglar! Men tjockfoten blir inte krokodilföda, utan tjänstgör som vaktpost. Om det dyker upp något som hotar dess eget eller krokodilens bo, utstöter den varningsskrin. Om krokodilen då inte är i boet, rusar den snabbt hem.

Putsade och fina

Har du någon gång sett sådana fåglar som kohägrar eller oxhackare sitta uppflugna på antiloper, kor, giraffer eller oxar och picka på dem? De här fåglarna är inte en plåga för sina värdar, utan gör dem i själva verket en stor tjänst genom att picka i sig löss, fästingar och andra parasiter som de här djuren själva inte kan få bort.  Fåglarna äter också skadad vävnad och maskar. Oxhackare ger till och med ifrån sig ett väsande ljud för att varna sina värdar för en eventuell fara.

Tack vare att flodhästen tillbringar så mycket tid i vattnet blir den putsad av både flygande och simmande ”vänner”. I vattnet får den alger, döda hudavlagringar och parasiter – ja, praktiskt taget allt som sitter fast på den – avlägsnade av ”dammsugande” karpfiskar. De rengör till och med flodhästens tänder och tandkött! Andra fiskarter hjälper också till – en del rengör sår medan andra använder sin långa nos till att undersöka och nafsa bort sådant som sitter mellan flodhästens tår och på andra svåråtkomliga ställen.

Fiskar har förstås också oönskade snyltgäster och annat som de behöver bli av med. Det kan vara kräftdjur, bakterier, svamp och löss och även skadad eller sjuk vävnad. För att bli av med sådant brukar fiskarna bege sig till sin lokala rengöringsstation. Där blir kunderna noggrant rengjorda av färgglada smörbultar, läppfiskar och hjälpsamma räkor, som i sin tur får sig ett skrovmål för sina ansträngningar. Större fiskar kan till och med ha en hel städpatrull i sin tjänst!

Fiskar använder olika sätt för att visa att de vill bli rengjorda. Vissa intar till exempel ovanliga ställningar – huvudet ner och stjärten upp. Eller också håller de munnen och gälarna vidöppna, som för att säga: ”Kom in. Jag tänker inte bita dig.” Rengöringsarbetarna står villigt till tjänst, även om deras kund skulle vara ett sådant skräckinjagande rovdjur som en muräna eller en haj. En del kunder ändrar färg under ”behandlingen”, kanske för att parasiterna lättare skall synas. I akvarier utan renhållningsfiskar angrips saltvattensfiskar ”snart av parasiter och blir sjuka”, sägs det i boken Animal Partnerships. ”Men så fort en renhållningsfisk har släppts ner i akvariet börjar den rengöra dem, och precis som om de andra fiskarna visste vad som är på gång ställer de sig i kö för att bli rengjorda.”

Ju mer vi lär oss, desto mer häpnar vi över den harmoni och det ömsesidiga beroende som vi ser i naturen omkring oss. Likt musiker i en orkester fullgör varje organism sin del och gör livets symfoni – människolivet inbegripet – både möjligt och njutbart. Det här vittnar verkligen om intelligent formgivning och om en överlägsen Formgivare! (1 Moseboken 1:31; Uppenbarelseboken 4:11)

Den enda orsaken till disharmoni

Det är verkligen sorgligt att människor så ofta brister när det gäller samarbetet med naturen. Till skillnad från djur, som till stor del styrs av instinkt, är människor påverkade av olika faktorer, det kan vara allt från kärlek och andra goda egenskaper till hat och girigt egenintresse.

Eftersom människor alltmer verkar styras av det senare, fruktar många för hur det skall gå med vår planet. (2 Timoteus 3:1–5) Men de vill inte ta med Skaparen i beräkningen. Genomförandet av Guds avsikt med jorden kommer inte bara att återställa balansen i naturen, utan även leda till en oförliknelig harmoni bland alla skapelser, även bland människor.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 7]

En dubbelorganism

De skrovliga, grå eller gröna fläckar som man ofta ser på klippor och trädstammar är troligtvis lavar. Vissa källor säger att det kan finnas upp till 20 000 sorter! Lavar kan se ut som en enda organism, men i själva verket är de en sammansättning av svampar och alger.

Varför lever de här två organismerna i samexistens? Svampen kan inte producera sin egen näring. Med hjälp av mikroskopiska trådar omsluter den därför algen, som genom fotosyntes bildar sockerarter. En del av sockret läcker ut genom algens väggar och tas upp av svampen. Algen i sin tur får fukt av sin värd och skyddas mot starkt solljus.

En forskare beskrev lite skämtsamt lavar som ”svamp som har upptäckt jordbruket”. Och de är duktiga jordbrukare, för i boken Liaisons of Life sägs det att lavar ”täcker tio gånger så stor del av jordytan som tropiska regnskogar”. De kan påträffas från Arktis till Antarktis och till och med på ryggen på insekter!

[Ruta/Bilder på sidan 8]

Korallen – ett symbiosens mästerverk

Korallreven består av polyper, eller nässeldjur, och alger. Algerna lever i polypernas vävnader och är förklaringen till korallernas lysande färger. Ofta väger algerna mer än polyperna, ibland tre gånger så mycket, vilket gör att korallerna är mer växter än djur! Men algernas huvudsakliga uppgift är att genom fotosyntes bilda organiska föreningar, och av dessa ger de 98 procent i ”hyra” till sin värd. Polyperna behöver den här näringen, inte bara för att överleva utan också för att bygga upp korallrevens skelett av kalksten.

Algerna drar nytta av samarbetet på åtminstone två sätt. För det första hämtar de näring av polypernas avfallsprodukter – koldioxid, kväveföreningar och fosfater. För det andra drar de nytta av skyddet av ett hårt skelett. Algerna är även beroende av solljus, och därför återfinns korallreven i klara, solbelysta vatten.

När korallen utsätts för stress, exempelvis på grund av en höjning av vattentemperaturen, stöter polyperna ut algerna och bleknar. Följden kan bli att korallerna dör till följd av näringsbrist. På senare år har forskare lagt märke till en oroväckande ökning av korallblekning runt om på jorden.

[Ruta/Bilder på sidorna 8, 9]

 En lektion i samarbete

De två jetplanen som flög över himlen påminde om fåglar som flög i formation. Men det här var ingen rutinflygning, utan ett vetenskapligt experiment som var grundat på studier av pelikaner. Forskare har upptäckt att pelikaner som flyger i formation vinner extra lyftkraft av dem som flyger framför, vilket leder till att deras hjärtfrekvens blir 15 procent lägre jämfört med när de flyger ensamma. Kan flygplan dra nytta av samma aerodynamiska principer?

För att få reda på det utrustade tekniker ett testplan med sofistikerad elektronik som gjorde det möjligt för planets pilot att hålla planet inom en radie av 30 centimeter från en viss punkt i förhållande till ledarplanet, vilket befann sig ungefär 90 meter framför. (Se bilden.) Vad visade resultaten? Luftmotståndet för testplanet var 20 procent mindre än normalt, och det drog upp till 18 procent mindre bränsle. Forskare tror att den här kunskapen kan användas såväl militärt som icke-militärt.

[Bildkällor]

Jetplan: NASA Dryden Flight Research Center; fåglar: © Joyce Gross

[Bilder på sidan 5]

I våmmen på en ko finns det ett helt ekosystem av bakterier, svampar och protozoer (infälld bild, förstorad)

[Bildkälla]

Infälld bild: Melvin Yokoyama och Mario Cobos, Michigan State University

[Bild på sidan 7]

Bin gör det möjligt för blombärande växter att föröka sig

[Bild på sidorna 8, 9]

En ko och en kohäger

[Bild på sidan 10]

En räka som rengör en anemon

[Bild på sidan 10]

En fjärilsfisk med en liten rengöringsarbetare