”Har ni sett en bolivianita?”

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I BOLIVIA

VI TRÄNGDE in oss i det lilla utrymmet utan en tanke på att få se något utöver det vanliga. En ung guldsmed tittade upp från sin väl använda arbetsbänk som var översållad av verktyg och skisser. Vi sade att vi ville titta på smycken.

Han var mycket tillmötesgående, och när vi berättade om våra egna försök att tillverka smycken glittrade hans ögon av entusiasm. Han började berätta om sitt hantverk, och han visade oss några av sina alster. Det här var en guldsmed med talang! Sedan frågade han: ”Har ni sett en bolivianita?”

En ny ädelsten

När han såg våra förbryllade ansiktsuttryck föste han undan bråten på bänken. Sedan vecklade han försiktigt ut en svart sammetsduk och gav oss vår första glimt av fasettslipade bolivianiter. Vid första anblicken var de mörkt lila, men när vi höll upp en av dem och granskade den mot ljuset såg vi ett gyllene skimmer. Det är det här som gör den vackra bolivianiten så unik – den är en fascinerande kombination av purpurfärgad ametist och bärnstensfärgad citrin i en och samma sten.

Bolivianit (bolivianita på spanska) är handelsnamnet för mineralet ametrin, som började komma ut på marknaden 1989. När vi hörde att Bolivia, där vi bor, anses ha de enda betydande fyndigheterna i världen av naturligt ametrin, ville vi se var den här sällsynta men ändå överkomliga stenen kommer från.

Ett äventyr

Besöket i gruvan visade sig bli ett riktigt äventyr. I Puerto Suárez, nära gränsen till Brasilien, gick vi ombord på en liten båt med utombordsmotor för att påbörja den 15 mil långa resan norrut uppför Paraguayfloden genom Pantanalområdet.  Djurlivet gjorde oss hänförda – hägrar och jabirustorkar i luften, kajmaner i vattnet och uttrar som lekte på flodbanken.

Efter sex timmar kom vi fram och fick åka med en fyrhjulsdriven lastbil till gruvan, där omkring 120 personer arbetar. Två ingenjörer erbjöd sig att visa oss runt. Gruvan täcker en yta av ungefär tio kvadratkilometer och har många schakt, en del nästan 60 meter djupa. Ingenjörerna berättade att de använder vanliga brytningsmetoder, som borrning och sprängning, men när de väl kommer fram till själva fyndigheten utvinner de kristallerna för hand. Blandningen av råa stenar sänds till bearbetningsanläggningen, där 18 procent av dem förvandlas till ädelstenar. Resten formas till pärlor, kulor och prismor. Vissa bitar snidas till skulpturer, och andra säljs som prydnadsföremål precis som de är.

Kristallgrottan

Vi tog på oss våra handskar och skyddshjälmar inför nedfärden i gruvan. I ljuset av våra ficklampor tog vi oss nedför sex trästegar och kom ner i ett ungefär 20 meter djupt schakt. När vi kom till slutet av en slingrande tunnel flämtade vi till av häpnad. Vi stirrade in i en 4 gånger 3 gånger 1 meter stor kammare där väggarna var täckta av kristaller som gnistrade i purpur och guld. Gruvans ägare har tänkt bevara den här kammaren som ett av naturens under. Det här var bland det vackraste vi någonsin sett.

Hur två färger kan bildas i samma kristall är något som man inte helt förstår. Det verkar som om de geokemiska förhållandena, som temperatur, strålning och tryck, förändrades på något sätt just när kvartskristallerna höll på att formas. Gemmologer kan med stor skicklighet klyva och polera stenarna så att båda färgerna framträder i varje ädelsten.

Resan var verkligen oförglömlig. När vi tänker tillbaka på den avlägsna gruvan och det hårda arbete som krävs för att utvinna, klyva och polera stenarna, känner vi en ännu större uppskattning av bolivianitens skönhet. (Psalm 104:24)

[Bild på sidorna 16, 17]

En gruvarbetare granskar en kristall

[Bild på sidorna 16, 17]

Kristallgrottan

[Bild på sidorna 16, 17]

Utvinning av kristaller

[Bild på sidan 17]

En fasettslipad bolivianit

[Bildkälla på sidan 16]

Alla bilder utom grottan: Minerales y Metales del Oriente, S.R.L.

[Bildkälla på sidan 17]

Ädelstenar: Minerales y Metales del Oriente, S.R.L.