Kohägern – vän med både folk och fä

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SPANIEN

DET måste ha varit en av de fredligaste koloniseringarna någonsin. Inte ett skott avfyrades, inte en droppe blod spilldes. Inga urinnevånare utnyttjades, och inget land plundrades på sina rikedomar. Trots det ockuperade inkräktarna det ena landet efter det andra.

Den här invasionen inträffade på 1900-talet. Men den gick till stor del obemärkt förbi, eftersom kolonisatörerna var fåglar. Dessa påhittiga fåglar finns nu på fem kontinenter och är kända som kohägrar – eller Bubulcus ibis, för att använda det vetenskapliga namnet.

En kolonisering utan motstycke

I århundraden kunde kohägern påträffas övervägande i den tropiska delen av Afrika. Men för ungefär hundra år sedan kunde den med framgång kolonisera Sydafrika. Några källor påstår att det på 1930-talet var så många kohägrar som korsade Atlanten att arten kunde få fotfäste i Sydamerika. I mitten av 1900-talet anlände den till Florida, och tio år senare sträckte sig dess utbredningsområde från Canada i norr till Argentina i söder. ”Om kohägern ... kom till Nya världen på sina vingar och med hjälp av vinden, är det den enda fågel från Gamla världen som någonsin etablerat sig på Amerikas fastland utan hjälp från människan”, skrev Roger Tory Peterson 1954.

Ornitologer har nu kommit fram till att kohägern verkligen utförde den här anmärkningsvärda bedriften. Man har beräknat att en kohäger med hjälp av rådande passadvindar kan korsa det hav som skiljer Västafrika från Sydamerika på omkring 40 timmar. Men Atlanten var inte det enda hindret den passerade. Andra kohägrar flög österut tills de kom till Nya Zeeland. Under samma period blev kohägern en vanligt förekommande fågel i stora delar av Eurasien, där dess vidsträckta område nu sträcker sig från Iberiska halvön i väster till Japan i öster.

Kohägern blir stannfågel i områden där vädret tillåter det, men i områden där det är stränga vintrar flyttar den till ett varmare klimat efter häckningsperioden. Den gör fortfarande storslagna resor, och med jämna mellanrum dyker den upp på isolerade öar i Stilla havet eller till och med i Antarktis.

Hemligheten bakom invasionen

En viktig orsak till kohägerns utbredning har varit att den har god anpassningsförmåga och att den har ett speciellt förhållande till människan, särskilt till boskapsuppfödare. Även om de flesta kohägrar lever av vattendjur, föredrar de insekter. Vanligtvis går de tillsammans med nötkreatur, men de kan också göra sällskap med elefanter, kängurur, traktorer eller rentav skogsbränder – vad som helst som stör de insekter de äter.

Naturligtvis klarar kohägern av att hitta föda utan hjälp, men för den här jägaren är kon en perfekt drevkarl. När kon trampar omkring på betesmarken får den gräshoppor, flugor och skalbaggar att röra på sig. Den uppmärksamma kohägern som går bredvid kan då snappa åt  sig de insekter som kommer i dess väg. Alltså hjälper kon kohägern att både hitta och fånga sina byten – enligt en beräkning så många som två eller tre insekter i minuten. Ornitologer beräknar att en kohägers energiförbrukning kan reduceras med 30 procent när den gör sällskap med nötkreatur, samtidigt som antalet fångade byten ökar med 50 procent.

Men att kohägern hittade en bra jaktkamrat var inte det enda som gjorde att den lyckades kolonisera världen. Kohägern är uthållig. Det kan se lite mödosamt ut när den flyger, om man jämför med änders och duvors raka och kraftfulla sätt att flyga. Men kohägern kan korsa Sahara, och precis som det nämndes tidigare har den flugit de 400 mil som skiljer Västafrika och Sydamerika åt.

Kohägern verkar ha vandringslust, vilket också gynnar dess utbredning. Vilken annan insektsätande fågel skulle bege sig så långt söderut som till det ödsliga Antarktis, till synes bara av ren nyfikenhet?

När kohägern utvandrade hittade den idealiska boplatser praktiskt taget överallt. På varje kontinent den kom till hade lantbrukare förvandlat vidsträckta områden antingen till boskapsfarmer eller till konstbevattnade fält som myllrade av insekter. Så kohägern flyttade in och frodades.

Fördelar för folk och fä

Kohägerns helvita fjäderdräkt, sällskaplighet och förkärlek för nötkreatur gör att den är lätt att iaktta. De snövita kohägrar som flaxar i formation över slätterna förskönar inte bara omgivningarna, utan tjänstgör också som ovärderliga bekämpare av skadedjur. I Tanzania såg man en gång en flock på upp till 40 000 hägrar som livnärde sig på gräshoppssvärmar. En del lantbrukare anser att kohägern är till sådan nytta att de infört den i syfte att reglera insekter som skadar grödan. Varje fågel kan konsumera över 600 gräshoppor och syrsor om dagen.

Nötkreaturen har också nytta av att kohägern finns i närheten, eftersom den äter flugor och andra insekter som hela tiden besvärar dem. Det verkar som om de vet att den är deras vän, och de står villigt ut med de framfusiga hägrar som emellanåt liftar på deras rygg.

Flockdjur

Kohägern vill gärna ha sällskap, och det spelar ingen roll om den häckar, äter eller slår sig ner för att sova. När den häckar delar den glatt ett träd med andra arter av hägrar eller med storkar. Uppenbarligen hjälper ett sådant kollektivboende till att avskräcka rovdjur, vilket alla dessa arter har nytta av. Häckningsplatserna är alltid fulla av liv och rörelse. Kohägern drar sig inte för att stjäla pinnar från bon som finns i närheten, och därför är det en hel del kiv. Medan några kohägrar skyddar sitt bo, letar andra energiskt efter användbara pinnar som ramlat ner på marken. Dess släktingar, storken och andra arter av hägrar, har sina stora bon på mer framträdande platser och bryr sig vanligtvis inte om det vilda liv som pågår runt omkring dem.

Kohägerns imponerande uppvaktning innefattar stretching, näbbklapper och en fulländad uppvisning av de gula fjädrar som hanen ståtar med under häckningstiden. När en av fågelföräldrarna kommer till boet välkomnas den med en ”hälsningsceremoni”, där den andra föräldern stolt visar upp sina ryggfjädrar. Det är inte svårt att få se de här uppvisningarna, eftersom fåglarna är ganska vana vid människor.

Antingen man är på safari i Afrika, reser igenom Nordamerikas jordbruksområden eller besöker risfält i Orienten, kan man mycket väl få syn på de här sympatiska fåglarna. De kanske går runt fötterna på elefanter, är stöddigt uppflugna på en ungtjurs rygg eller bara flyger hem för att sova när solen går ner. Var man än ser dem kommer de utan tvivel att ge landskapet en extra gnutta charm, och dessutom gör de folk och fä en tjänst. Deras imponerande kolonisering har visat sig vara en av de bästa världen någonsin skådat.

[Bilder på sidorna 14, 15]

 Kohägern finns på fem kontinenter och känner sig lika hemma med elefanter som med nötkreatur

Guyana

Australien

Kenya

USA

Spanien

[Bildkälla]

© Joe McDonald