Se upp för ”vita drakar”!

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SCHWEIZ

Vad kommer flygande utan vingar, slår utan händer och ser utan ögon? – En medeltida gåta om vita drakar.

LAVINER, som träffande har beskrivits som vita drakar, kan sluka en bergsklättrare eller rentav begrava en hel by på ett ögonblick. Därför har laviner också kallats ”den vita döden”. Vad utlöser laviner? Om du bor i närheten av snötäckta berg, vet du förmodligen redan svaret. Men om du bor i ett tropiskt eller kanske låglänt område, har du förmodligen inte haft anledning att fundera på det, eftersom laviner inte är ett hot förrän du befinner dig på ett berg där vita drakar håller till.

Laviner uppstår bland höga berg där snö faller ofta och rikligt. Stora mängder snö, is, jord och sten drar med sig trädstammar och annat och sveper nerför bergssluttningar och branter och förstör ofta allt som är i dess väg. Det är inte bara lavinens massa och kraft som orsakar förödelse, utan också tryckvågen som föregår den. Tryckvågen kan krossa träddungar och förstöra både broar, vägar och järnvägar.

Ett naturfenomen

Den dundrande, vita massan som väller fram består till största delen av små snöflingor. Hur kan något så vackert som singlande snöflingor bli något så hotfullt som en dånande lavin? Det beror på snöns själva natur. Fallande snökristaller har många olika runda eller spetsiga former. De kristaller som är stjärnformiga har alltid sex uddar, men utseendet kan variera i det oändliga. Varje snöstjärna är ett litet underverk. När den väl har fallit till marken kan den ändra form. När det blir förändringar i lufttemperaturen och trycket ökar från ett växande snötäcke, blir kristallerna mindre. Inom 24 timmar kan trettio centimeter nysnö ha pressats ihop till bara tio centimeter.

Beroende på snöflingornas form kan vissa lager i snötäcket vara starkare och andra svagare. Spetsiga snökristaller hakar i varandra, men när snökristallerna har runda former glider de över varandra och bildar instabila snölager. Om ett undre lager är fastare, kan instabila lager lätt glida i väg. Risken för laviner beror alltså på snöns egenskaper, mängden snö som har fallit, lutningen i området, temperaturförändringar och vindförhållanden. En lavin kan oavsiktligt utlösas av tyngden från en människa eller ett djur som tar sig över en brant snösluttning. Men det finns också andra sorters laviner.

Lössnölaviner kan utlösas när en kombination av kornig snö och nysnö – den pudersnö som skidåkare älskar – sätts i rörelse av en stark vind. Den lätta nysnön lyfts upp och kan svepa i väg nerför en sluttning i en hastighet av 300 kilometer i timmen. En sådan lavin, som föregås av en stark tryckvåg, kan slita av hustak och rentav förstöra hela hus på bara några sekunder.

Snöflaklaviner kan orsaka mycket allvarliga olyckor. En snöflaklavin bildas av gammal  snö som har packats samman under en tid. När det handlar om en våt snöflaklavin sätts stora snöflak i rörelse, och snön kan braka i väg i 50 till 80 kilometer i timmen. * Kompakta hängdrivor över bergskammar kan också utgöra en stor risk för skidåkare. En enda skidåkares kroppstyngd kan räcka för att ett snöflak skall brytas loss och utlösa en lavin som kan begrava skidåkaren på ett ögonblick.

På våren ökar lavinfaran. Regn eller sol får snön att töa, vilket ofta utlöser laviner. Sådana laviner rör sig långsammare, men de kan påverka hela sluttningen. När snömassan glider nerför sluttningen drar den med sig stenblock, träd och jord som bildar en smutsig hög när den till sist stannar upp.

Ett naturfenomen som påminner om laviner är glaciärer. Glaciärer består av stora snö- och ismassor som ansamlas i mycket kalla områden, i sänkor eller på skuggiga bergssidor där snön ligger kvar. Efter hand fryser snön till kompakt is. Till skillnad från laviner rör sig glaciärer mycket långsamt. Deras rörelsemönster går att förutse, och därför orsakar de sällan någon större skada eller förödelse.

Var bildas laviner?

Det bildas inte laviner i alla snöområden på jorden. Bergen måste vara av en viss höjd, och det måste vara ett visst klimat så att det kan bildas snö och is. Statistik visar att det bildas omkring en miljon laviner i världen varje år. Områden med lavinfara finns bland annat i Anderna i Sydamerika, Klippiga bergen i Nordamerika, Himalaya i Asien och Alperna i Europa. Alperna sträcker sig i nordöstlig riktning från Frankrike genom  Schweiz, Tyskland och Österrike. I de bebodda områdena dör omkring 200 människor varje år i laviner, och av dödsfallen inträffar i medeltal 26 i Schweiz.

Två förödande laviner inträffade i den del av Anderna som ligger i Peru. År 1962 bröts ett kilometerlångt isblock loss från det 50 meter tjocka istäcket på berget Huascarán, 6 768 meter över havet. Det fyra miljoner ton tunga isblocket var fyra gånger så stort som Empire State Building i New York. Ismassan förflyttade sig 18 kilometer på 15 minuter. Sju byar och mellan 3 000 och 4 000 människor begravdes under ett 13 meter tjockt lager av is och rasmassor, som täckte ett område av 2 kilometer. År 1970 hände något liknande på samma berg. Men den här gången var det ett jordskalv som bröt sönder istäcket på en topp på norra sidan av berget. Själva berget kollapsade. Tusentals ton snö, sten och is kom i rörelse och förflyttade sig i 300 kilometer i timmen genom en trång bergsklyfta och krossade klippor och hus som kom i dess väg. Omkring 25 000 människor dog. Hur kan man skydda invånare i bergstrakter mot sådana fruktansvärda händelser?

Kan laviner förhindras?

Vissa laviner går att förhindra och andra inte. Man kan inte förhindra laviner som uppkommer på grund av vädret, de är lika naturliga som regnvatten som rinner från ett tak. De är en naturlig följd av årstidsväxlingarna. Men myndigheter i berörda områden har av erfarenhet lärt sig var det brukar gå laviner och kan förbjuda att man bygger hus i områden med lavinfara. De kan också skydda trafiken genom att bygga tunnlar och övertäckta vägar. Men de laviner som orsakats av oförsiktiga människor, till exempel äventyrslystna skidåkare som struntar i varningar och förbud, hade inte behövt inträffa.

I Schweiz har tidigare händelser fått myndigheterna att vidta försiktighetsåtgärder. År 1931 bildades en schweizisk forskningskommission, och 1936 började det första modiga forskningsteamet ägna sig åt vetenskapliga studier på 2 690 meters höjd i området kring Weissfluhjoch, ovanför staden Davos. Och längre fram, 1942, grundades ett center för lavinforskning i Davos (Eidgenössischen Institut für Schnee- und Lawinenforschung in Davos). Flera andra observatorier har uppförts på olika platser i bergen. På dessa forskningsstationer görs väderprognoser, och man utfärdar regelbundet lavinvarningar för berörda områden.

Men ibland är vädret oförutsägbart, och det går inte att undanröja alla risker. Alla som bor i ett utsatt område eller åker på vintersemester till bergen måste vara medvetna om sitt ansvar att inte medverka till att laviner utlöses. I Frankrike har man gjort undersökningar som tyder på att ljudvågor från flygplan inte utlöser laviner, och det gör inte heller människors röster, vilket man tidigare trott.

Myndigheternas åtgärder

När människor började bosätta sig i bergsområden dröjde det inte länge förrän de blev medvetna om lavinfaran. För att snön inte skulle begrava deras hem planterade de så kallad ”Bannwald”, skog som inte fick röras, i sluttningarna ovanför husen. Det var många gånger ett effektivt skydd, och än i dag sköter och bevarar myndigheterna sådana skogar. Bannwald är det bästa naturliga skyddet mot laviner. Men av erfarenhet  vet man att skogen måste vara tät, bestå av många hundra träd per hektar och innehålla både äldre och yngre träd av olika arter.

På senare tid har ingenjörer konstruerat metallhinder som förankras i betong. De placeras på platser där laviner ofta bildas, ovanför den naturliga barriären av skog. Hindren kan göras upp till fyra meter höga, men det skulle kosta för mycket att bygga sådana i varje sluttning. För att skydda byggnader från att svepas med av laviner anlägger man också stora vallar av klippblock och jord i dalgångarna. Sådana vallar kan göra att lavinerna leds förbi byar och hus i dalgången. Ett annat skydd är en V-formad 2 meter bred och 5 meter hög jordvall som anläggs med spetsen riktad mot toppen av berget. Den delar lavinen och leder snömassorna på vardera sidan om jordvallen. Den V-formade vallens båda ”ben” är omkring 100 meter långa och kan skydda hela städer. Det bästa, och det mest kostsamma, sättet att skydda viktiga vägar eller järnvägar i dalarna från laviner är att anlägga tunnlar och göra överbyggnader av trä, stål och betong.

Ett annat sätt att förhindra att laviner bildas är att bryta upp massiva snömassor. Den kanadensiska armén patrullerar mellan städer på vintrarna och låter spränga stora snömassor. På det sättet förhindrar man att laviner begraver Trans-Canada Highway i snö. Till viss del används den här metoden också i Schweiz, där man ibland försöker förebygga uppkomsten av laviner genom att med hjälp av helikoptrar spränga instabila snömassor.

Räddningsinsatser

Skidåkare och bergsklättrare skall vänta medan backarnas säkerhet testas. Nonchalera aldrig lavinvarningar! Kom ihåg att den mest erfarne skidåkare kan bli begravd under snön. Om du råkar ut för en lavin – försök att inte gripas av panik! Experter ger rådet att man skall försöka röra sig som om man var ute och simmade i havet. Då är det lättare att hålla sig kvar i lavinens ytskikt. Eller håll en arm så högt du kan över huvudet. Då kan räddningsteam lättare lokalisera dig. Håll över munnen och näsan med den andra handen. Räddningsstatistik visar att endast hälften av offren för laviner överlever mer än trettio minuter när de har hamnat under snön. Nu för tiden har en del skidåkare med sig batteridrivna sändare. Den vita döden hotar ständigt på höga höjder, och det är viktigt att man kan göra snabba räddningsinsatser.

Sanktbernhardshundar föddes upp i flera hundra år av augustinermunkar i schweiziska alperna. Dessa hundar hade styrkan och uthålligheten att ta sig genom djup snö och stå emot de iskalla vindarna och det kyliga klimatet. De hade god orienteringsförmåga och var mycket känsliga för ljud och rörelser som inte kunde uppfattas av människor. De räddade hundratals liv, men de bar inte en konjakskagge om halsen när de var ute på räddningsuppdrag, trots att de ofta har blivit avbildade så. I dag använder man för det mesta schäferhundar, men man tränar också andra raser för räddningsarbete. Dessutom är elektroniska hjälpmedel effektiva, och räddningsteam som omsorgsfullt söker igenom området räddar liv. Men trots det når de inte samma resultat som räddningshundar.

Vi har sett att det som ”kommer flygande utan vingar, slår utan händer och ser utan ögon” är något som demonstrerar de väldiga krafter som finns i naturen. De vita drakarna förtjänar vår respekt.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 19]

Om du råkar ut för en lavin, skall du försöka röra dig som om du var ute och simmade i havet.

[Bild på sidan 18]

Sanktbernhardshundar avbildas ofta med en konjakskagge om halsen, trots att de inte hade med sig sådana när de var på räddningsuppdrag

[Bildkälla på sidan 17]

AP Photo/Matt Hage