Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jättens gångbana

Jättens gångbana

Jättens gångbana

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ IRLAND

ENLIGT en irländsk legend ville en jätte, som hette Finn MacCool från Irland, kämpa mot en jätte från Skottland, som hette Benandonner. Men det fanns ett problem. Det fanns inte någon båt som var stor nog att föra varken den ene eller den andre av dem över vattnet. Legenden säger att Finn MacCool löste problemet genom att bygga en gångbana av stora stenpelare mellan Irland och Skottland.

Benandonner antog utmaningen och gick över gångbanan till Irland. Han var större och starkare än Finn MacCool, och då Finn MacCools hustru insåg detta, beslöt hon listigt att klä ut sin jättestore man till en baby. När Benandonner kom till deras hus och fick se ”babyn”, blev han förskräckt och tänkte att om detta var babyn, så ville han inte träffa fadern utan flydde i stället tillbaka till Skottland! För att försäkra sig om att Finn MacCool inte skulle kunna följa efter honom förstörde han, allteftersom han sprang, vägen bakom sig. Det som finns kvar av detta på Irland är de stenar som nu utgör Jättens gångbana (Giant’s Causeway).

Denna humoristiska skröna har i över tre hundra år berättats för besökare som en förklaring till hur Jättens gångbana blev till. Vad är den verkliga förklaringen, och vad är det som gör gångbanan till en så speciell attraktion? Vi beslöt oss för att ta reda på detta.

En gångbana för jättar!

Jättens gångbana ligger på Irlands norra kust, omkring tio mil nordväst om Belfast. När vi kom fram och hade promenerat den korta biten från besökscentret till stranden och rundat hörnet, möttes vi av en märklig syn – tusentals stora, omkring sex meter höga, upprättstående stenpelare. Enligt vissa beräkningar finns det omkring 40 000 sådana pelare. Men det var inte deras antal som fångade vår uppmärksamhet utan deras symmetri. Alla är mellan 40 och 50 centimeter i diameter, och de verkar vara plana upptill och ha sex sidor. De är så enhetliga och passar så väl ihop att de, om man ser dem ovanifrån, bildar samma mönster som en vaxkaka. Vi upptäckte senare att omkring en fjärdedel av pelarna hade fem sidor och att det också fanns några som hade fyra, sju, åtta och även nio sidor.

Jättens gångbana är i tre delar. Den största, den stora gångbanan, börjar vid stranden vid foten av klipporna. Först verkar det vara en rad oregelbundna jättestora klivstenar, av vilka några är så höga som sex meter. Men när man ser hur vägen sträcker sig ut mot havet förstår man lätt hur tanken på en väg för jättar har uppkommit, eftersom de vaxkakeliknande topparna snart har samma höjd, och det hela liknar en stensatt väg som varierar i bredd från 20 till 30 meter. Vid lågvatten kunde vi kliva ut några hundra meter på den här vägen av stenar innan den sakta försvann ner under vattnet och tycktes fortsätta över till Skottland.

De andra två delarna, den mellersta och den lilla gångbanan, ligger intill den stora gångbanan. Dessa båda är formade som kullar snarare än som vägar. De plana topparna gör att äventyrliga besökare lätt kan klättra från den ena till den andra. Men man måste vara försiktig när man gör detta, för vi upptäckte att pelarna närmast vattnet var våta och mycket hala!

Andra jättelika formationer

Vi fortsatte att vandra längs den sex kilometer långa kuststräckan, som är allmänt känd som Causeway Headlands, och vi såg tusentals fler av dessa pelare vid klippväggarna. Några av dessa formationer har under årens lopp fått olika namn. Två av dem är uppkallade efter musikinstrument. Den ena, Orgeln, kallas så på grund av sina höga regelbundet formade pelare, som liknar piporna på en jättestor orgel. Den andra, Jättens harpa, har stora böjda pelare som går ner till kustlinjen.

Ordet jätte förekommer också i andra namn. Det finns till exempel Jättens vävstol, Jättens kista, Jättens kanoner och Jättens ögon. Det finns till och med en som kallas Jättens stövel. Den såg vi på stranden längre bort från Jättens gångväg. Den är omkring två meter hög. Vissa har beräknat att den uppdiktade ”jätte” som antas ha haft den här ”stöveln” på sig måste ha varit minst 16 meter lång.

En annan formation, som liknar skorstenar, för tanken till sambandet mellan Jättens gångväg och den spanska armadan. Dessa pelare, som genom erosion och nötning av väder och vind har skilts från huvudklippan, står på en udde med utsikt över gångbanekusten. Man kan lätt föreställa sig hur sjömän, när de fick se dessa pelare utifrån havet, trodde att detta var de övre delarna av skorstenarna på ett stort slott. Det sägs att det spanska krigsfartyget Girona, som var på flykt efter den spanska armadans nederlag år 1588, avlossade en bredsida mot dessa pelare i tron att de tillhörde ett fiendeslott.

Den andra änden av gångbanan

Det sades att Jättens gångbana byggdes för att förena Irland och Skottland. Var är den andra änden? Tretton mil åt nordost på ön Staffa, en mycket liten obebodd ö på Skottlands västkust, hittar man identiska basaltpelare. (Namnet Staffa betyder ”Pelarön”.) Benandonner, den skotske jätte som flydde för Finn MacCool, kallades också Fingal, och den stora grotta som bildats inuti dessa basaltpelare och som sträcker sig omkring 80 meter in i klippan kallas Fingalsgrottan efter honom. Vågornas brytning vid grottan inspirerade den tyske kompositören Felix Mendelssohn att komponera ouvertyren ”Hebriderna”, också känd som ”Fingalsgrottan”, år 1832.

Hur bildades de?

Hur bildades dessa likformade pelare, när de nu inte gjordes av händerna på stridande jättar? Vi finner att svaret ligger i förståelsen av hur vissa klippor bildats.

Nordirland ligger i ett område av kompakt kalksten. För länge sedan tvingade vulkanisk verksamhet djupt inne i jordskorpan magma, som var över 1 000 grader, upp genom sprickor i kalkstenen. När den kom i kontakt med luften svalnade den och stelnade. Men varför stelnade den inte bara till en jättestor oregelbunden massa?

Smält bergartsmaterial, eller magma, består av många kemiska beståndsdelar och kan därför skapa många olika typer av berg. Det slag som bildats så dramatiskt vid Jättens gångbana var basalt. När den här magman sakta svalnade krympte den och på grund av sin kemiska sammansättning bildades regelbundna sexvinkliga sprickor på den yttre ytan. När magman fortsatte att svalna inuti, spred sig sprickorna neråt och bildade alla dessa pennliknande basaltpelare.

Var är ”arkitektens skryt”?

Sådana här pelare är inte något unikt bara för Irland och Skottland. Men på de flesta andra håll i världen ligger de ofta mycket otillgängligt. Det är ovanligt att hitta så många välbevarade sexkantiga pelare på ett ställe som går lätt att nå.

När sir Joseph Banks vid slutet av 1700-talet fick se de relativt få pelare som han upptäckte på ön Staffa, blev han så imponerad av deras fantastiska skönhet att han sade: ”Vad är de katedraler och slott som människor har byggt i jämförelse med detta! ... Var är nu arkitektens skryt?”

Vi kände en liknande beundran vid vårt besök vid Jättens gångbana, detta naturfenomen på Irland. När vi strövade omkring bland denna naturliga arkitektur, tänkte vi på vilken kraft och skaparförmåga som den store Skaparen och Arkitekten, Jehova Gud, besitter.

[Bild på sidan 15]

Ett naturfenomen – De flesta av stenpelarna är sexkantiga

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från NITB

[Bild på sidorna 16, 17]

Basaltpelarna sträcker sig sex kilometer utefter kusten

[Bild på sidan 17]

Jättens stövel är omkring två meter hög

[Bild på sidan 17]

Dessa 12 meter höga pelare liknar piporna på en jätteorgel

[Bildkällor på sidan 16]

Överst till vänster: Genom tillmötesgående från NITB; nederst: © Peter Adams/Index Stock Imagery