Så föddes den moderna diamantindustrin

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SYDAFRIKA

DET hela började i januari 1871. Adrian van Wyk, en bibelälskande jordbrukare, bodde tillsammans med sin familj i västra Griqualand, en ökenliknande region i Sydafrika. Men hans fridfulla tillvaro var snart ett minne blott. Horder av främlingar strömmade in på hans farm och slog läger. Van Wyk, som satt på sin veranda och såg vad som hände, kunde inte tro sina ögon!

Inom några dagar hade hans mark invaderats av tusentals människor, så långt ögat kunde nå! Några höll till och med på att staka ut sina inmutningar i trädgården framför hans hus utan hans tillåtelse och utan att ens hälsa på honom! Vad hade hänt? Varför sådan uppståndelse? Det här var början på en ny rusch. Ryktet hade gått att det fanns diamanter – och gott om dem – på van Wyks mark.

Vad ledde fram till diamantruschen?

Omkring 12 år tidigare hade en diamant på fem carat hittats i närheten av floden Vaal, ungefär sju mil norr om van Wyks mark. Mannen som hittade diamanten hade sålt den för fem brittiska pund till den präst som ansvarade för Berlinmissionen. Det är allt man känner till om denna första diamantupptäckt. Men när ryktet om fyndet spreds, började folk undersöka saken närmare.

Vi förflyttar oss nu nio år framåt i tiden och hamnar på Schalk van Niekerks farm, som låg vid Oranjefloden, några kilometer söder om dess sammanflöde med Vaal. En familj som hette Jacobs hade ett hus på van Niekerks  mark. Barnen i den familjen brukade leka en lek som de kallade fem stenar. I sin samling hade de en glänsande sten som deras äldre bror Erasmus hade hittat.

En dag i början av 1867 besökte van Niekerk den här familjen. Fru Jacobs, som visste att han var intresserad av ädelstenar, berättade för honom om den gnistrande stenen som barnen lekte med. ”På kvällen gnistrar den så vackert i ljuslågans sken”, sade hon. Efter att ha undersökt stenen slogs van Niekerk av en svindlande tanke. ”Jag tror att det är en diamant!” utbrast han. Han kom ihåg att han hade läst om ett prov som man kunde göra för att ta reda på om en sten verkligen var en diamant. Han drog stenen över en fönsterruta på baksidan av familjens enkla hus. När han såg den stora repa som hade bildats i glaset häpnade han, och han bad om ursäkt för att han hade förstört rutan. * Fru Jacobs gav honom stenen, och hon vägrade att ta emot några pengar för den.

Nästa gång van Niekerk begav sig till det närliggande Hopetown visade han stenen för några vänner, men ingen kunde bekräfta att det rörde sig om en diamant. Stenen lämnades i den ene pålitlige personens händer efter den andres, skickades därefter per post och hamnade till slut hos en viss dr Atherstone i Grahamstown. Denne tog en skollärare till hjälp. I skolans laboratorium utförde man olika prov för att ta reda på stenens specifika vikt, eller densitet, och kom fram till att den hade samma densitet som en diamant. Därefter undersöktes stenen av en juvelerare, som förgäves försökte repa den med sin fil. Andra personer anlitades också, och alla kom de fram till samma positiva slutsats som van Niekerk. I ett brev intygade sedan dr Atherstone att stenen var en diamant och att den vägde 21,25 carat. Schalk van Niekerk fick 350 pund för ädelstenen, pengar som han utan dröjsmål delade med fru Jacobs. Stenen fick det passande namnet Eureka, som för tankarna till glädjen över en upptäckt.

En herde och en ärlig jordbrukare

Vår berättelse fortsätter två år senare i ett område söder om den plats där Vaal och Oranjefloden rinner samman. Där vallade Booi, en afrikansk herde, sina får och fick då se något som låg och glänste på marken. Han böjde sig ner och plockade upp en gnistrande, valnötsformad sten som han sedan stoppade i sin ficka. Han hade hört talas om intresset för vissa sorters stenar i området, så när han gick och  sökte arbete erbjöd han den först till en jordbrukare och sedan till en affärsman. De i sin tur sade åt honom att gå till van Niekerk.

Till slut kom Booi till van Niekerk och visade honom stenen. Schalk van Niekerk insåg genast att den sten som han nu betraktade kanske var en diamant som var ännu större och värdefullare än den som fru Jacobs hade gett honom. Han frågade den enkle herden vad han ville ha i utbyte mot stenen. ”Ni kan ge mig vad ni anser skäligt, sir”, svarade Booi respektfullt. Utan att tveka gav van Niekerk honom nästan allt han ägde – 500 fettsvansfår, 10 oxar, vagnen han använde när han körde sina grödor till staden och till och med hästen han red på! Vad Booi anbelangar, betraktade han utan tvivel sig själv som en förmögen man – allt tack vare en glänsande valnötsformad sten!

Schalk van Niekerk åkte genast till Hopetown för att sälja sin diamant. En grupp hänförda affärsmän gick med på att betala honom 11 300 pund för diamanten, som vägde 83,50 carat. Den kom så småningom att bli känd som Sydafrikas stjärna. * Den här slipade diamanten sitter nu som den mest framträdande juvelen i det vackra halsband som syns på bilden på den här sidan. När omvärlden fick höra talas om denna diamant var det ingen som längre betvivlade ryktena. Tusentals diamantsökare från så skilda platser som Nord- och Sydamerika, England, Europa och Australien åkte raka vägen till Sydafrika för att göra sig en förmögenhet.

Ruschen börjar

Till att börja med grävde man efter diamanter längs Oranjefloden och Vaal. Sedan, 1870, började det gå rykten om imponerande fynd på mark längre in i landet, mellan de två floderna. Detta var upprinnelsen till själva ruschen. Flodgrävarna begav sig omedelbart till området där Adrian van Wyks farm låg. Vad varken van Wyk eller hans grannar  kände till var att deras mark låg ovanför utslocknade vulkaner. Diamanterna upptäcktes i så kallad ”blue ground”, eller kimberlit, som hittades inuti gamla vulkaniska tillförselkanaler.

Inom kort växte det upp stora tältläger, och efter hand ersattes tälten av hus av korrugerad plåt. Vatten var en bristvara, och det fanns ingen infrastruktur, så bebyggelsen var milt sagt primitiv. De nyanlända fick stå ut med dammoln, flugsvärmar, sommardagar då temperaturen steg till över 40 grader och vinternätter då den ibland sjönk till under fryspunkten. Alla de här olägenheterna uthärdade de i hopp om att göra sig en stor förmögenhet.

Vad hände då med Adrian van Wyk efter det att hans farm hade invaderats av diamantgrävare? Till att börja med gav han dem tillåtelse att bearbeta en del av marken mot en låg månadshyra. Men när fler och fler diamantgrävare sökte sig till området blev situationen till slut ohållbar. När ett gruvbolag erbjöd honom 2 000 pund för farmen, accepterade han erbjudandet, undertecknade papperen och gav sig av till lugnare trakter.

I närheten av van Wyks farm låg en gård som tillhörde två bröder vid namn De Beer. Deras namn användes vid inregistreringen av De Beers Consolidated Mines, ett företag som fortfarande är världens största diamantproducent. Staden Kimberley omfattar det område där de här enkla gårdarna en gång låg. På de två brödernas mark arbetades det för högtryck, och man grävde ut en så stor och djup krater att den blev känd som ”Big Hole” (stora hålet).

Innan man gjorde de första upptäckterna av diamanter i Sydafrika bröts de här dyrbara ädelstenarna i Indien och Brasilien. Men tillgången på diamanter motsvarade inte efterfrågan på världsmarknaden. Så det var i och med upptäckten av stora kvantiteter diamanter i Sydafrika som den moderna diamantindustrin föddes.

[Fotnoter]

[Ruta/Bilder på sidorna 16, 17]

PREMIERGRUVAN

År 1903 togs en diamantgruva i bruk omkring tre mil öster om Pretoria i Sydafrika. Gruvan fick det passande namnet Premiergruvan (den främsta gruvan). Två år senare, när man hade kommit ner på tio meters djup, såg en av arbetarna ett glänsande föremål på klippväggen. Förmannen klättrade försiktigt ner och karvade loss det med sin pennkniv. I handen höll han den största rådiamant som någonsin hade hittats. Den var lika stor som en mans knytnäve. Den här enorma diamanten på 3 106 carat fick sitt namn efter Thomas Cullinan, som upptäckt gruvan. Cullinandiamanten klövs och slipades till nio stora och 96 mindre briljanter. En av dessa, Cullinan I, även känd som Afrikas stora stjärna, är världens största slipade diamant. Den pryder den brittiska kungaspiran som syns på bilden på den här sidan. Nu, mer än hundra år senare, lever Premiergruvan fortfarande upp till sitt namn genom att producera många stora diamanter av hög kvalitet.

[Bilder]

Den brittiska kungaspiran

Rådiamanten Cullinan, stor som en knytnäve

[Ruta/Bild på sidan 17]

FAKTA OM DIAMANTER

◆ Diamant är det hårdaste material man känner till.

◆ En diamant består av kol, precis som grafiten i en blyertspenna. Men varför är diamanten hård medan grafiten är mjuk? Skillnaden ligger i hur kolatomerna är ordnade.

◆ Diamanternas vikt mäts i carat. En carat är lika med 0,2 gram.

◆ Ofta måste man arbeta sig igenom omkring 400 ton sten, grus och sand för att utvinna en carat diamanter.

[Ruta/Bild på sidan 18]

STORA HÅLET I KIMBERLEY

Under fyraårsperioden 1869–1873 växte befolkningen i området kring den nutida staden Kimberley från en handfull jordbrukare till omkring 50 000 människor. Många var lycksökare som kom från jordens alla hörn. Tusentals av dem gick till fots de hundra milen från hamnen i Kapstaden. Med hackor och skyfflar förvandlade de en kulle till det största hål som någonsin grävts för hand. När grävningarna till slut upphörde var kratern 240 meter djup. Men brytningen under jord fortsatte ända ner till 1 097 meters djup. År 1914 upphörde all gruvdrift där, och enligt Standard Encyclopaedia of Southern Africa hade då ”25 miljoner ton jord” forslats bort. I samma verk sägs det också att man ur all denna sten och jord hade utvunnit tre ton diamanter till ett värde av närmare 650 miljoner kronor.

[Bild på sidan 17]

Doktor Atherstone

[Bild på sidan 17]

Schalk van Niekerk

[Bild på sidan 17]

Eurekadiamanten

[Bildkälla]

De Beers Consolidated Mines Ltd.

[Bild på sidan 18]

Sydafrikas stjärna

[Bilder på sidorna 18, 19]

”Big Hole” (stora hålet) 1875. Hundratals diamantsökare använde linorna för att fira ner arbetare i hålet och hissa upp diamantförande malm

[Bilder på sidan 19]

Diamantruschen ledde till att gruvläger växte upp som svampar ur jorden

[Bildkälla på sidan 16]

Spira ©/The Royal Collection © 2005, Her Majesty Queen Elizabeth II; Foto: www.comstock.com

[Bildkälla på sidan 16]

Foto: Fox Photos/Getty Images

[Bildkälla på sidan 17]

Porträtt: Ur boken The Grand Old Days of the Diamond Fields av George Beet

[Bildkälla på sidan 18]

Foton: De Beers Consolidated Mines Ltd.

[Bildkälla på sidan 19]

Foton: De Beers Consolidated Mines Ltd.