Beslutsam trots handikapp

Berättat av Kouamé N’Guessan

Min kamrat och jag kämpade oss uppför ännu en backe med vår cykel. Det var i november 2002 i Elfenbenskusten i Afrika, och inbördeskrig rasade i landet. Det kunde därför finnas många faror på den här ödsliga vägen. Snart skulle det dyka upp ännu en vägspärr. Varför gjorde jag en så farlig resa mitt under stridigheterna?

JAG föddes 1978 med en sjukdom. Det började med att jag hade svårt att höra och fick smärtor i benen som gjorde mig svag. Min familj talade nedsättande om mig när jag växte upp och sade att jag hade ”värdelösa ben och öron fulla av skräp”. Äldre såg ner på mig, och barn skrek att jag var halt och hade brutna fötter.

Jag började skolan när jag var åtta år och blev omedelbart utsatt för mobbning, både av lärare och av klasskamrater. Jag önskade ofta att jag kunde sjunka genom jorden. Alla märkte att jag var livrädd, och därför retade de mig. Jag gick hemifrån bara när jag skulle till skolan.

”Varför fick just jag den här sjukdomen?” brukade jag fråga mig. Min mamma sade att det berodde på att någon använt trolldom mot mig. Ibland såg jag andra med liknande handikapp, och då undrade jag om de också var utsatta för trolldom.

År 1992 började jag få svåra smärtor i armbågarna. När smärtan hade avtagit kunde jag inte längre räta ut armarna. Två år senare förlorade jag synen på mitt vänstra öga. Mina föräldrar tog mig till ett antal personer som sysslade med healing, men det var förgäves. Min försämrade hälsa gjorde att jag tvingades sluta skolan.

Jag söker svar

En klasskamrat som var religiös frågade om jag ville följa med honom till kyrkan. Jag var uppfostrad inom animismen, men under ett år var jag ändå med vid kyrkans gudstjänster. * Jag lärde mig inte så mycket om Bibeln där, så jag började undra om det egentligen fanns någon mening med organiserad religion.

Några av kyrkans läror skrämde mig, särskilt läran om ett brinnande helvete. Jag tyckte inte att jag var så ond att jag förtjänade evig pina. Men samtidigt trodde jag inte att jag var god nog att få evig lycka i himlen. Eftersom jag inte fick några tillfredsställande svar på mina frågor, började jag tappa intresset för religion.

Följande år blev jag inbjuden till ett helbrägdagörelsemöte  i Abidjan, Elfenbenskustens största stad, omkring 15 mil från staden Vavoua, där jag och min familj bodde. Innan jag reste talade jag om för de ledande inom kyrkan att jag varken hade pengar till inträdesavgiften eller till mat. De menade att jag skulle få vad jag behövde i Abidjan, men så blev det inte. Trots att jag var mitt ibland 40 000–50 000 människor kände jag mig ensam och nedstämd. Ingen brydde sig om mig.

Jag kom tillbaka till Vavoua precis lika sjuk som när jag reste, men nu var jag också desillusionerad. Kyrkans ledare sade till mig att Gud inte hade botat mig på grund av att min tro var för svag. Efter det skar jag av all kontakt med religion.

Andlig tröst till sist

År 1996 besökte ett Jehovas vittne vår familj. Jag hade aldrig talat med något vittne tidigare, men jag lyssnade till det livliga samtal som min äldre bror hade med besökaren. Min bror var inte intresserad, men det var jag. Vartenda ord som vittnet sade gick rakt till hjärtat.

Vittnet förklarade att synden spred sig till hela den mänskliga familjen som ett resultat av den förste mannens olydnad. Det upproret ledde till ofullkomlighet och död för alla människor. Men Jesus gav sitt liv som en lösen för att vi skulle kunna få förlåtelse för våra synder och få evigt liv. (Romarna 3:23; 5:12, 17–19) Dessutom visade vittnet från Bibeln att Jehova Gud, genom sitt kungarike, skall förvandla jorden till ett paradis och avlägsna synden och alla dess tragiska följder. (Jesaja 33:24; Daniel 2:44; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

De logiska lärorna i Bibeln gjorde ett djupt intryck på mig. Vittnet, som hette Robert, ordnade så att vi kunde studera Bibeln två gånger i veckan. Med mina nya kunskaper i Bibeln kunde jag inom några månader kvalificera mig för att följa med vittnena i tjänsten från dörr till dörr. Det var en utmaning för mig att göra det, eftersom jag var tvungen att övervinna min rädsla för att vara bland människor.

Hinder uppstår

Min familj tyckte inte om att jag studerade Bibeln. För att reta mig brukade min äldre bror röka i mitt sovrum under natten. På morgonen hade jag huvudvärk och kände mig dålig. Något annat som var svårt för mig var maten vi åt. Min pappa var en entusiastisk jägare, och det kött han skaffade var vår huvudsakliga mat. Jag förklarade för honom att Bibeln förbjuder att man äter kött från djur där blodet inte har fått rinna av. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Men han vägrade ändå att låta blodet rinna av djuren. Ibland satte mamma undan lite ris åt mig, men oftast fick jag inte tillräckligt med mat.

Trots att Rikets sal i Vavoua låg på andra sidan staden lät jag aldrig avståndet eller dåligt väder hindra mig från att vara med vid mötena. Jag blev döpt i september 1997 vid områdessammankomsten ”Tron på Guds ord”. Så småningom utökade jag förkunnartjänsten så mycket att jag kunde börja som pionjär, som Jehovas vittnen kallar sina heltidsförkunnare.

Fler svårigheter

Politiska oroligheter ledde till att inbördeskrig bröt ut i september 2002. På bara några veckor närmade sig den nationella armén Vavoua. En del fruktade för sina liv och flydde, däribland de flesta av Jehovas vittnen. Fem dagar efter flykten tog soldater över staden och förbjöd omedelbart alla sociala aktiviteter. Då skingrades de flesta i Vavoua, även de vittnen som hade stannat kvar.

Eftersom det inte fanns några allmänna transportmedel, var människor tvungna att gå  flera kilometer för att komma till grannsamhällena. Jag klarade inte av att gå så långt, så jag var det enda vittnet som blev kvar i Vavoua. Jag fortsatte att predika och höll församlingsmöten, som några av invånarna på orten var med vid.

Ansträngningar för att komma till ett kretsmöte

Ett av Jehovas vittnens kretsmöten skulle hållas i november i staden Daloa. Jag bad till Jehova och talade om min önskan att vara med. Oväntat återvände ett av de vittnen som tidigare hade lämnat staden. Jag frågade honom om han ville ta mig med på sin cykel till sammankomstplatsen, som låg ungefär fem mil bort. Det gick han villigt med på, trots att han också hade svåra handikapp.

Det rådde spänning i landet, så det var inte den bästa tidpunkten för en sådan här resa. Det var förbjudet att resa med motorfordon från Vavoua till Daloa. En okänd resenär skulle kunna uppfattas som en misstänkt person och bli beskjuten av en soldat från någon av motståndsgrupperna. Men på lördag morgon den 9 november 2002 lämnade vi, som jag beskrev i början, Vavoua på cykel och styrde mot Daloa.

Vi kom snart till den första av många vägspärrar. Man sökte grundligt igenom allt vi hade, och vi fick lov att fortsätta. Resan var lång och tog på krafterna. Vi gick uppför backarna, och när vi kommit upp satte vi oss båda på cykeln och rullade ner.

Efter ett tag erbjöd sig en annan cyklist att hjälpa oss. Jag satt på den smala pakethållaren på hans cykel. Medan denne hjälpsamme främling cyklade tog jag vara på tillfället att tala med honom om Guds kungarike. Jag förklarade att Guds regering är himmelsk och att den snart skall införa fred på jorden. Han blev förvånad över det jag berättade och bombarderade mig med frågor. När vi kom till Daloa köpte han mat till oss och lovade att komma till kretsmötet nästa dag.

Vi kom till Daloa sent på kvällen, trötta efter den ansträngande resan på nio timmar men glada över att vi hade kommit fram. En familj som var Jehovas vittnen välkomnade oss varmt och föreslog att vi skulle stanna hos dem tills de politiska oroligheterna hade lagt sig lite. Tråkigt nog fick kretsmötet ställas in på grund av oroligheterna. Men resan hade inte varit förgäves. Den ledde till att jag fick nya möjligheter att hjälpa medkristna i Daloa.

Beslutsamhet har medfört välsignelser

Jag har nu fullt upp att göra som biträdande tjänare och reguljär pionjär i en av församlingarna i Daloa. Jag hjälper också till med underhållet av Jehovas vittnens sammankomsthall i staden. För att få det jag behöver materiellt tillverkar och säljer jag prydnadsfjärilar i trä och målar skyltar.

Under många år gick jag hemifrån bara när jag skulle till skolan, men sedan dess har jag rest många mil för att söka efter dem som törstar efter sanningen om varför det finns sjukdom och lidande. Medan jag väntar på att Guds kungarike skall ta bort alla sjukdomar, fortsätter jag att berätta för människorna i Elfenbenskusten om de tröstande goda nyheterna om Guds avsikter.

[Fotnot]

[Bild på sidan 13]

På väg till Daloa för att vara med vid kretsmötet

[Bild på sidan 13]

Jag hjälper till vid sammankomsthallen i Daloa

[Bild på sidan 13]

Jag försörjer mig genom att tillverka och sälja prydnadsfjärilar i trä