Gravar sprider ljus över forntida trosuppfattningar

TÄNK dig att du levde för flera tusen år sedan. Du befinner dig i Ur, en blomstrande kungastad i Sumer i Babylonien. En lång procession av sumerer har kommit fram till gravplatsen och är nu på väg nerför en ramp som leder in i en grav som tillhör en härskare som nyligen har avlidit. Utmed gravkammarens väggar och golv finns mattor, och graven är smyckad med praktfull sumerisk konst. I processionen går soldater, tjänare, kvinnor och musiker. Alla bär vackra, färggranna högtidsdräkter. Ämbetsmän bär stolt sina insignier, som visar deras rang. I det här praktfulla tåget går stalldrängarna bredvid oxar och åsnor som drar vagnar med körsvenner. Alla intar sina platser, och en religiös ceremoni hålls till ljudet av musik.

När begravningsceremonin är över tar alla – allt från musiker till tjänare – fram den lilla bägare av lera, sten eller metall som de tagit med sig, sänker ner den i ett kopparkärl och fyller den med en särskilt tillredd dryck, som de sedan dricker. Därefter lägger sig alla stillsamt till rätta på sina bestämda platser och inväntar döden. Någon slaktar snabbt djuren. Arbetare fyller igen gravschaktet och förseglar graven. Enligt sumerisk trosuppfattning färdas nu deras gudakung i väg till nästa värld i sin vagn, som begravts tillsammans med honom. I en bländande uppvisning beger han sig i väg tillsammans med sina lojala tjänare och soldatvakten.

Vid utgrävningar i det forntida Ur i södra Irak frilade arkeologen sir Leonard Woolley 16 kungagravar liknande den som just beskrivits. Det man upptäckte var ohyggligt men intressant. ”Bland rikedomarna i de här gravarna, som fortfarande är oöverträffade i Mesopotamiens arkeologi, fann man några av de mest berömda sumeriska konstverk som nu pryder väggarna i British Museum och University of Pennsylvania Museum”, säger Paul Bahn i boken Tombs, Graves and Mummies.

Men gravarna i det forntida Ur var inte alls unika, inte ens när det gäller de makabra människo- och djuroffren. I många forntida civilisationer offrade kungligheter och andra härskare enorma rikedomar och resurser på sin död och livet efter detta, och ibland var det förenat med mycket grymhet. Deras gravar kunde med all sin konstnärliga prakt och alla sina  dyrbarheter ofta mäta sig med de levandes palats. Men dessa gravar, och många andra mer anspråkslösa, sprider nu ljus över det förflutna och ger oss möjlighet att undersöka trosuppfattningarna, kulturen och det konstnärliga och tekniska kunnandet hos forntida folk och i svunna civilisationer.

Tillsammans med sitt följe förmultnar de i all sin prakt

År 1974 skulle några bönder gräva en brunn i närheten av staden Xi’an i Kina. Men i stället för vatten fann de bitar av lerfigurer, armborst i brons och pilspetsar. De hade av en slump stött på Qins 2 100 år gamla terrakottaarmé, som består av mer än 7 000 lersoldater i naturlig storlek och även lerhästar – alla uppställda i stridsformering och efter militär rang! Qins terrakottaarmé utgör en del av Kinas största kejsargrav och har fått sitt namn efter Qin Shi Huangdi, den kejsare som enade Kinas krigande stater år 221 f.v.t.

Qins mausoleum kan beskrivas som ett underjordiskt palats. Men varför begravdes han tillsammans med en terrakottaarmé? Zhang Wenli förklarar i sin bok The Qin Terracotta Army att Qins ”mausoleum symboliserar kejsardömet Qin och att det efter Qin Shi Huangdis död skulle förse honom med all den prakt och makt som han hade när han levde”. Kejsargraven utgör nu, tillsammans med 400 närliggande gravar, ett stort museum.

För att kunna bygga graven ”kallades mer än 700 000 män från alla delar av riket in”, säger Zhang. Arbetet fortsatte efter Qins död år 210 f.v.t. och höll på i sammanlagt 38 år. Men det var inte bara terrakottaarmén som följde Qin i graven. Historiker berättar att hans tronföljare påbjöd att Qins barnlösa konkubiner skulle begravas med honom, vilket innebar att många fick sätta livet till. Men sådana sedvänjor var långt ifrån unika.

Nordöst om Mexico City ligger ruinerna av den forntida staden Teotihuacán. Staden hade en gata som hette De dödas gata. ”Längs den här gatan ... finns några av världens största byggnadsverk”, skriver Bahn, som citerades tidigare. Där finns bland annat Solpyramiden och Månpyramiden, som båda byggdes för nästan 2 000 år sedan, och ruinerna av Quetzalcoatls tempel.

Solpyramidens inre utgjorde tydligen en gravkammare för högt uppsatta personer, kanske även präster. Man har funnit massgravar i närheten som tyder på att krigare har offrats för att skydda dem som var i pyramidens inre. Efter att ha studerat hur man begravt människor har arkeologer sett ett tydligt mönster som fått dem att dra slutsatsen att platsen innehåller lämningarna av omkring 200 människor, däribland barn som kan ha offrats som en del av invigningsprogrammet för monumenten.

 Med båt eller häst till livet efter detta

Vikingarna, sjöfarande krigare från Skandinavien som satte skräck i européerna för ungefär 1 000 år sedan, hoppades också på att tillhörigheter som följde med i graven skulle ge ett bra liv efter döden. De trodde att de döda red på sina hästar eller seglade sina vikingaskepp till nästa värld. I vikingagravar har man således funnit skelett efter slaktade hästar och det ruttnade virket efter vikingaskepp. Gwyn Jones skriver i boken A History of the Vikings: ”Den man eller kvinna som hade dött fick med sig allt det som kunde göra livet efter detta lika bekvämt och ärofullt som det jordiska livet kunde vara. ... [Det begravda] vikingaskeppet i Ladby i Danmark ... hade ankaret ombord, redo att sänkas ner när skeppets herre hade avslutat sin resa.”

Vikingarna, som var ett krigsfolk, trodde att om de dog i strid skulle de komma till gudarnas boning, en plats som kallades Asgård. ”Där kunde de kriga hela dagen och festa hela natten”, sägs det i World Book Encyclopedia. Också bland vikingarna förekom det människooffer vid begravningar. ”När en högt uppsatt man dog tillfrågades slavar och tjänare vilka som ville dö med honom”, sägs det i boken The Vikings.

De forntida kelterna i norra Europa trodde till och med att skulder kunde tas med till nästa värld, vilket kanske användes som en slug ursäkt att skjuta upp betalningen! I Mesopotamien innehöll barngravarna leksaker. På vissa platser i det forntida Britannien begravdes matvaror, till exempel lammstek, tillsammans med soldater, så att de inte skulle börja sitt nästa liv hungriga. I Centralamerika begravdes mayahärskare tillsammans med föremål av jade, en grön ädelsten som symboliserade fukt och andedräkt. Anledningen kan ha varit att man ville försäkra sig om att livet skulle fortsätta efter döden.

Någon gång efter år 1000 f.v.t., i ett område som i dag är en del av Bulgarien, norra Grekland och Turkiet, levde thrakerna, ett fruktat folk som också var känt för sina skickliga guldsmeder. Thrakiska gravar visar att furstarna begravdes i stor prakt tillsammans med sina vagnar, hästar, vapen och till och med sina hustrur. En thrakisk hustru såg det faktiskt som en ära att få bli offrad och begravd bredvid sin man!

Något senare och inte långt därifrån, strax norr om Svarta havet, levde skyterna. Dessa krigsivrare drack ur bägare gjorda av deras offers huvudskålar och var klädda i mantlar gjorda av offrens skalper. I en skytisk grav fann man en kvinnas skelett. Bredvid henne låg en liten mängd cannabis. Hennes skalle hade genomborrats med tre små hål, kanske för att minska svullnad och smärta. Cannabisen var troligen placerad vid hennes sida för att hon skulle kunna lindra sin huvudvärk i nästa värld.

Livet efter detta enligt egyptierna

Egyptens pyramider i närheten av Kairo och gravkammare i Konungarnas dal i närheten av Luxor är bland de mest kända av alla forntida gravar. De forntida egyptierna hade samma ord för ”grav” som för ”hus”, nämligen per. ”Det fanns alltså ett hus medan man levde och ett hus efter döden”, säger Christine El Mahdy i sin bok Mummies, Myth and Magic in Ancient Egypt. Hon säger också att enligt egyptiernas trosuppfattningar ”var bevarandet av kroppen  en förutsättning för bevarandet av ka, ba och akh, som deras väsen bestod av”.

Ka var en andlig kopia av den fysiska kroppen och innefattade dess förväntningar, önskningar och behov. Efter döden lämnade ka kroppen och tog sin boning i graven. Eftersom ka behövde allt det som personen behövde medan han levde, ”var de föremål som lades i graven huvudsakligen till för att tillfredsställa dess behov”, skriver El Mahdy. Ba kunde liknas vid en persons egenskaper eller personlighet och framställdes i bild genom en fågel med människohuvud. Ba trängde in i kroppen vid födelsen och lämnade kroppen vid döden. Det tredje elementet, akh, lämnade mumien när magiska formler lästes över den. * Akh hade sin boning i gudarnas värld.

I och med att egyptierna delade upp människan i tre element gick de ett steg längre än de forntida grekiska filosoferna, som delade upp människan i två delar – kroppen och en  medveten ”själ”. Även om detta fortfarande är en vanlig uppfattning, finns det inget stöd för den i Bibeln, som säger: ”De levande vet nämligen att de skall dö, men de döda vet ingenting alls.” (Predikaren 9:5)

Varför så fixerade vid döden?

I boken Gravarna berättar skriver E. O. James: ”Av alla ... kriser som människan ställts inför [har] döden varit den allvarligaste och mest förödande. ... Det är därför inte ägnat att förvåna att kulten av de döda intagit en så viktig plats och spelat en så väsentlig roll i det mänskliga samhället ända från dess uppkomst.”

Bibeln, den äldsta boken med sann vishet, kallar döden en fiende till människan. (1 Korinthierna 15:26) Det stämmer verkligen! Alla stammar och civilisationer har kraftigt motsatt sig uppfattningen att döden är det definitiva slutet. Bibeln däremot framhåller i 1 Moseboken 3:19 vad som egentligen sker i alla gravar: ”Stoft är du, och till stoft skall du vända åter.” Men Bibeln använder också uttrycket ”minnesgrav” i samband med många döda människor. Varför det? Därför att många av dem som ligger i graven, även om de fullständigt har förmultnat, är i Guds minne, och när Guds underbara tid är inne kommer de att uppväckas och få möjligheten att leva för evigt i ett paradis på jorden. (Lukas 23:43; Johannes 5:28, 29)

Fram till dess är de döda omedvetna. Jesus liknade deras tillstånd vid en sömn. (Johannes 11:11–14) Den som befinner sig i ett sådant tillstånd behöver inte några tillhörigheter eller följeslagare. Alltför ofta är det i stället de levande och inte de döda som har fått nytta av begravda skatter, nämligen gravplundrare! Med tanke på de dödas tillstånd säger Bibeln: ”Vi har ... inte fört med något till världen, och inte heller kan vi föra med något ut.” (1 Timoteus 6:7) De kristna är verkligen tacksamma för den här sanningen som gör dem fria från de grymma och barbariska sedvänjor som kännetecknar forntidens – och ibland också nutidens – dödskulter. (Johannes 8:32)

Trots alla hemskheter har man lärt sig mycket genom att undersöka dessa storslagna gravar från forntiden. Utan de många artefakter och kvarlevor av döda kroppar som man funnit i gravar skulle vår kunskap om forna tider och vissa svunna civilisationer vara mycket dunkel.

[Fotnot]

[Ruta/Bilder på sidan 24]

Hur var hälsotillståndet förr i tiden?

Vetenskapsmän har lärt sig mycket om våra avlägsna förfäders hälsa genom att undersöka kvarlevorna, särskilt de mumifierade kvarlevorna av kroppar som man funnit i gravar och kroppar som av naturen mumifierats i torvmossar, i het ökensand eller i snö och is. Framsteg inom i synnerhet genetiken har gett vetenskapsmän effektiva hjälpmedel till att fastställa allt från faraonernas och deras drottningars familjerelationer till inkaindianernas blodgrupper. Dessa studier har visat att de forntida folken led av många av de hälsoproblem som vi drabbas av i dag, till exempel ledinflammation och vårtor.

I synnerhet de forntida egyptierna verkar ha fått mer än sin beskärda del av sjukdomar. En bidragande orsak var att de drabbades av de många parasiter som fanns i Nilen och olika bevattningskanaler, till exempel bilharziamasken, guineamasken och binnikemasken. Det här för tankarna till det som Gud sade till israeliterna strax efter det att de hade befriats ur Egypten 1513 f.v.t.: ”Ingen av Egyptens onda farsoter som du lärde känna skall han [Jehova] lägga på dig.” (5 Moseboken 7:15)

[Bildkälla]

© R Sheridan/ANCIENT ART & ARCHITECTURE COLLECTION LTD

[Bild på sidan 20]

Sumerisk huvudbonad och smycken som tillhört en kvinna som begravts i en kungagrav i Ur

[Bildkälla]

© The British Museum

[Bilder på sidan 21]

Qins terrakottaarmé – varje soldat var skulpterad med individuella ansiktsdrag

[Bildkälla]

Infälld bild: Erich Lessing/Art Resource, NY; © Joe Carini / Index Stock Imagery

[Bild på sidan 23]

Solpyramiden och De dödas gata i Teotihuacán i Mexico

[Bildkälla]

Överst: © Philip Baird www.anthroarcheart.org; målning: Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.

[Bilder på sidan 23]

Till vänster: Den egyptiske farao Tutankhamuns begravningsmask i massivt guld; nedan: Gravmålning där ba framställs som en fågel med människohuvud