Dömd två gånger till 25 års slavarbete

BERÄTTAT AV EFREM PLATON

Mot slutet av 1951 blev jag för andra gången dömd till 25 års straffarbete. Den här gången skickades jag till det ökända sovjetiska arbetslägret i Vorkuta, ovanför polcirkeln. Låt mig få berätta hur det kom sig att jag hamnade där och med nöd och näppe klarade mig från att bli hängd.

JAG föddes den 16 juli 1920 i en fattig familj i Bessarabien, i ett område som nu utgör Moldavien. Min far dog strax innan jag föddes, och min mor dog när jag var fyra år. Vi sex barn blev föräldralösa. Jag är så tacksam mot mina äldre bröder, som tog över rollen som föräldrar för oss yngre.

När jag var ung var jag mycket intresserad av religion och var engagerad i den ortodoxa kyrkan där vi bodde. Men så småningom blev jag besviken på kyrkan, och särskilt på prästerna, som välsignade nationer som tog del i andra världskriget, som bröt ut i september 1939.

I början av 1940-talet bröt krig ut mellan Rumänien och Sovjetunionen, med Bessarabien mitt emellan de stridande parterna. General Ion Antonescu, som då hade makten i Rumänien, tog tillbaka Bessarabien från Sovjetunionen. Myndigheterna införde förberedande militär utbildning för alla män som var 20 år och äldre. Jag var bland dem som blev uttagna. Utbildningen var förlagd till Boroşeni, som låg i närheten av den by där jag och min hustru, Olga, bodde.

Jag lär känna Bibelns sanning

En dag när vi hade lunchrast lade jag märke till några män som hade en livlig diskussion. Jag fick snart veta att de var Jehovas vittnen. Jag hade ett kort samtal med dem, och det ledde till många fler. Jag blev mycket glad när jag så småningom förstod att jag hade funnit sanningen i Bibeln, och jag berättade om det jag hade lärt mig för Olga och hennes föräldrar.

Diskussionen som hade fångat mitt intresse den där dagen gällde frågan om neutralitet. Vittnena hade kommit fram till att de måste ta ställning i den frågan. De bestämde sig för att vara med under utbildningen men att vägra att svära trohetseden, som var ett krav för att bli rekryterad till armén.

Jag berättade för Olga och hennes föräldrar att jag också skulle vägra att svära trohetseden, och de stödde mitt beslut. När dagen för inkallelsen kom – den 24 januari 1943 – blev det dags att avlägga eden. Vi var åtta män som steg fram till prästen som skötte inskrivningen. Men i stället för att svära eden sade vi att vi inte kunde ta del i kriget, eftersom vi var neutrala.

Vi blev arresterade och förda till polisstationen i Boroşeni. Där slog de oss så brutalt att min hustru nästan inte kunde känna igen mig efteråt. Vi förflyttades till Chişinău (före  detta Kisjinjov), landets främsta stad, för att ställas inför krigsrätt.

Vi fick gå 14 mil, vilket tog tre veckor på grund av den stränga kylan. Vi åtta var hopkedjade och övervakades av beväpnade soldater. De gav oss varken mat eller vatten. Varje gång vi kom till en polisstation blev vi slagna, och vi stannade vid 13 polisstationer utmed vägen. Vi överlevde tack vare att lokalbefolkningen stack till oss mat och något att dricka på polisstationerna där vi övernattade. Vi såg deras omtänksamhet som ett bevis för att Gud var med oss.

Uppehållna trots modfälldhet

När vi satt i häktet i Chişinău och väntade på att ställas inför rätta, fick vi återigen utstå grym behandling. I ett försök att undergräva vår tro sade myndigheterna att Jehovas vittnen i Zăicani, en by i norra Moldavien, hade förnekat sin tro och fått tillåtelse att återvända hem. Men senare fick vi veta att de hade fått komma hem bara för att invänta rättegången. En polis citerade också en tidningsartikel som sade att en militärdomstol i Ukraina hade dömt 80 vittnen till döden.

Några i vår lilla grupp blev modfällda och tänkte att de kanske aldrig skulle få se sina barn igen. Vi hade blivit lovade att vi skulle bli frisläppta om vi förnekade vår tro. För att vi skulle tänka igenom vår framtid skickades vi hem till våra familjer en vecka. Efter det var det bara tre av oss som stod fast vid beslutet att vara neutrala.

Den 20 februari 1943 fördes jag till den polisstation i Boroşeni där jag tidigare hade blivit så svårt slagen. Där träffade jag de två andra vittnena som också hade hållit fast vid sitt beslut. Vi blev verkligen glada när vi träffade varandra igen! Senare fördes vi till Bălţi på en hästdragen kärra. Under resan blev jag mycket sjuk, vilket visade sig vara en välsignelse, eftersom vi fick färdas resten av vägen till Chişinău med buss.

När vi kom fram kände vakterna igen oss som de tre män som hade hållit fast vid sitt beslut, och de började slå oss. En månad senare dömdes vi till 25 år i arbetsläger i Rumänien.

Döpt i en bombkrater

Så småningom skickades vi till Cugir i Rumänien, där vi arbetade med att hugga timmer. Om vi högg en viss mängd, fick vi lite mer att äta. Och eftersom vi var så flitiga i vår lilla grupp, som bestod av 10 Jehovas vittnen, fick vi bättre mat än när vi satt i fängelse.

År 1944 började amerikanska styrkor bomba området i närheten av vårt läger. En dag slog en bomb ner bredvid en bäck och gjorde en stor krater i marken. När kratern fylldes med vatten bildades snart en liten bassäng. I september 1944 kunde jag bli döpt där som ett tecken på att jag hade överlämnat mig åt Jehova Gud mer än ett och ett halvt år tidigare.

Äntligen fri!

Några veckor senare befriade den ryska armén hundratals Jehovas vittnen i området, och vi kunde återvända hem. Nu fick jag för första gången träffa min son Vasile, som föddes 1943 när jag var i arbetsläger.

När andra världskriget tog slut i Europa i maj 1945 hade Bessarabien annekterats av Sovjetunionen, och så bildades sovjetrepubliken Moldaviska SSR. Myndigheterna ingrep inte omedelbart mot vår kristna verksamhet. Men de lade märke till att vi inte röstade, och det ansågs vara en allvarlig kränkning av sovjetstaten.

År 1946 fick vi vår andra son, Pavel, och 1947 föddes vår dotter, Maria. Det var underbart att få vara tillsammans som familj igen! Men två år senare drabbades vi av en tragedi. Vår lilla Maria blev sjuk och dog plötsligt. Hon begravdes den 5 juli 1949. Men det var bara början på våra sorger.

 Förvisning till Sibirien

Bara några timmar efter det att vi hade begravt Maria kom tre soldater i skydd av mörkret och väckte oss. De upplyste oss om att vi skulle deporteras på grund av ”antisovjetisk verksamhet”. Vi fick tillåtelse att ta med lite mat och kläder, och den 6 juli 1949 började vi den omkring 400 mil långa färden till Kurgan i Sibirien, strax norr om Kazakstan.

Resan tog 18 dagar. Vi transporterades i godsvagnar, som om vi var boskap. Vi fick mat bara två gånger under hela resan, men vi ransonerade portionerna noggrant så att de skulle räcka hela vägen. Alla i godsvagnen var Jehovas vittnen. Vi höll oss andligt aktiva varje dag genom våra många samtal om Bibeln. Vi hade en enda bibel, och den var vår dyrbaraste ägodel.

När vi till slut kom fram till Kurgan, upptäckte vi att vi hade en viss rörelsefrihet, trots att vi bodde i ett arbetsläger. Jag fick arbeta i en smedja och kunde tala med mina arbetskamrater om det hopp jag funnit i Bibeln. Två år senare, den 27 september 1951, blev jag ställd inför rätta igen. Under rättegången vittnade 18 personer om att jag hade förutsagt att Sovjetunionen skulle gå under. Jag hade använt profetian i Daniel 2:44 för att visa att alla regeringar i världen skall ersättas av Guds kungarike.

Dessutom hade myndigheterna låtit undersöka vår bostad och hittat ett nummer av Vakttornet som i hemlighet hade skickats från Moldavien. För det mesta hittade myndigheterna handskrivna exemplar av tidskrifter eller sådana som hade duplicerats i närheten. Men den här tidskriften hade tryckts utanför Sovjetunionen. Därför dömdes jag till ytterligare 25 års tvångsarbete. Den här gången skickades jag till ett ökänt arbetsläger i Vorkuta, i den norra delen av Uralbergen, ovanför polcirkeln. Där skulle jag arbeta i kolgruvorna.

Hur jag lyckades överleva

Lägret i Vorkuta var i själva verket ett stort komplex som omfattade 60 arbetsläger. Bara i vårt arbetsläger fanns 6 000 arbetare. Många dukade under för den stränga kylan, de omänskliga levnadsförhållandena och arbetet i de underjordiska kolgruvorna. Nästan varje dag fanns det döda kroppar att begrava. Min hälsa blev mycket försvagad, och jag kunde inte utföra något hårt fysiskt arbete. Därför fick jag ett ”lättare” arbete – att skyffla upp kol på de väntande godsvagnarna.

Förhållandena var så svåra i Vorkuta att gruvarbetarna organiserade en strejk, men den utvecklades till en revolt. Gruvarbetarna satte samman en egen administration och organiserade 150 män som skulle göra motstånd om trupper skulle anlända. De tyckte att jag och de andra närmare 30 vittnena skulle ingå i deras ”armé”. Men vi vägrade.

Revolten varade i två veckor tills beväpnade trupper anlände och sköt alla rebeller. Vi fick veta att rebellerna hade tänkt hänga oss där i gruvan! Men lyckligtvis genomfördes inte deras planer. Myndigheterna försökte systematiskt bryta ner vår tro. Det är kanske inte svårt att förstå att vi tackade vår store Gud, Jehova, för att vi överlevde.

 Vi drar nytta av vår ökade frihet

Stalins död i mars 1953 gjorde att vår situation förändrades till det bättre. År 1955 fick jag lämna Vorkuta och kunde återförenas med min familj, som fortfarande bodde i lägret i Kurgan. Där fortsatte vi att vittna om vårt underbara hopp för lokalbefolkningen.

År 1961 bestämde vi oss för att flytta till ett nytt distrikt för att vittna. Därför skrev vi ett brev till landets ledare, Nikita Chrusjtjov, och bad om tillåtelse att flytta, eftersom det inte fanns några skolor för våra barn i Kurgan – vilket var ett faktum. Vi fick tillåtelse att flytta till den lilla staden Makushino, som också hade ett arbetsläger. Vilken glädje det var för oss att kunna hjälpa fyra stora familjer i den staden att bli överlämnade tjänare åt Jehova!

År 1965 blev jag till sist frigiven från arbetslägret. Även om vi inte fick flytta tillbaka till Moldavien, fick vi flytta vart vi ville inom övriga Sovjetunionen. Året därpå flyttade vi till Kustanaj i Kazakstan där det redan fanns två församlingar av Jehovas vittnen. Eftersom distriktet blev ganska väl bearbetat, flyttade vi tre år senare till Tjirtjik i Uzbekistan. Vid det laget var våra söner Vasile och Pavel gifta. Vi inriktade oss därför på att hjälpa våra yngsta barn – Dumitru, 10 år, och Liuba, 7 år – att växa till andligen.

Vi bodde i Uzbekistan i tio år, och under den tiden kunde vi hjälpa många att lära känna Jehova. År 1979 flyttade vi nästan 200 mil västerut, till Krasnodar, en stad vid Svarta havet i södra Ryssland. Där kunde jag och Olga tjäna i heltidstjänsten som pionjärer i två år och hjälpa andra att bli Jehovas vittnen.

Tillbaka till Moldavien

Till sist, under sommaren 1989, bestämde vi oss för att flytta hem till Moldavien. Det hade då gått 40 år sedan vi blev förvisade. Vi började direkt som pionjärer och kunde fortsätta i pionjärtjänsten till 1993. Vi kunde hjälpa mer än 30 personer att bli aktiva Jehovas vittnen. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på hur Jehova har välsignat oss som familj!

Till min stora sorg avled min älskade hustru i maj 2004. Men en tröst är att alla våra fyra barn, 14 av våra barnbarn och 18 av våra barnbarnsbarn är aktiva tjänare åt Jehova. Visst har vi haft ett hårt liv, men det är verkligen underbart att veta att Jehova har hjälpt oss att bevara oss trogna under prövningar.

Allteftersom åren har gått har dålig hälsa och ålderdom gjort att mina insatser i tjänsten har blivit begränsade. Men jag försöker göra mitt bästa. Jag har lärt mig att vad som än händer i livet finns alltid Jehova där för att ge den styrka och uppmuntran som vi behöver. *

[Fotnot]

[Bild på sidorna 14, 15]

Jehovas vittnen i arbetsläger i Vorkuta

[Bild på sidan 15]

Olga och jag 2002