Häpnadsväckande upptäckter vid ekvatorn

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ECUADOR

VID den ansedda vetenskapsakademin i Paris pågick 1735 en intensiv debatt om jordens exakta form. De som stödde Isaac Newtons teorier drog slutsatsen att jorden var sfärisk och något avplattad vid polerna. De som höll fast vid Cassinis tankegångar sade att avplattningen var vid ekvatorn.

Därför sändes två forskningsexpeditioner i väg 1736 för att mäta jordens rundning. Den ena gav sig av mot Nordpolen, till Lappland, och den andra till dagens Ecuador och ekvatorn. * Undersökningen visade att Newtons anhängare hade rätt.

År 1936 uppfördes ett monument i närheten av Ecuadors huvudstad, Quito, för att fira 200-årsjubileet av den franska expeditionen. Monumentet står där de franska vetenskapsmännen på 1700-talet menade att latitud 0, dvs. ekvatorn, låg. Än i dag besöker ett stort antal turister monumentet, som kallas ”Världens mitt”. Här kan de stå med en fot på vardera sidan om ekvatorn och vara på två halvklot samtidigt. Eller kan de det?

Inte riktigt. Nya rön har omlokaliserat ekvatorn en aning. Häpnadsväckande nog har de infödda folken som levt i området känt till ekvatorns exakta läge flera hundra år innan de lärda fransmännen anlände! Hur var det möjligt?

Ekvatorns verkliga läge

År 1997 upptäckte man till synes oansenliga ruiner av en halvcirkelformig mur högst uppe på berget Catequilla, som ligger något norr om Quito. Forskaren Cristóbal Cobo upptäckte med hjälp av satellitnavigationssystemet GPS att den ena änden av den här muren låg exakt på ekvatorn. *

Att murens ena ände ligger exakt på ekvatorn kunde lätt ha avfärdats som en tillfällighet. Men en tänkt linje mellan murens båda ändar bildar 23,5 graders vinkel mot ekvatorn. Detta är nästan den exakta vinkeln på jordaxelns lutning! * Dessutom pekar den ena änden av den tänkta linjen mot soluppgången vid vintersolståndet (i december), och den andra änden pekar mot solnedgången vid sommarsolståndet (i juni). Och man gjorde fler upptäckter.

Forskarna gjorde undersökningar uppe på berget Catequilla. Med hjälp av en teodolit, ett vinkelmätningsinstrument, upptäckte de att berget de stod på och pyramider i Cochasquí, som byggdes innan inkafolket kom dit, låg i linje med soluppgången vid sommarsolståndet. * Catequilla och Pambamarca, en annan utgrävningsplats, låg i linje med soluppgången vid vintersolståndet.

Kan Catequilla ha varit ett centrum för astronomisk forskning? Uppfördes andra byggnader med utgångspunkt från astronomiska beräkningar som gjordes vid detta centrum?

 Fler häpnadsväckande upptäckter

När fler utgrävningsplatser ritades in på en karta började ett mönster framträda – en åttauddig stjärna. Den här figuren finns på forntida keramik och har ofta bara förklarats vara en symbol för solen, eftersom de forna invånarna i området var soldyrkare. Lerskärvor som grävts fram på Catequilla har analyserats och visat sig vara nästan 1 000 år. Ända fram till i dag väver inhemska stammar in en åttauddig stjärna i sina gobelänger och kläder, precis som deras förfäder uppenbarligen gjorde. Men för deras förfäder kan figuren mycket väl ha haft en djupare innebörd än man hittills trott.

Projektet Quitsa-to, som leds av Cobo, samlar övertygande bevis för att befolkningen då var mycket kunnig i astronomi. * Mer än ett dussin utgrävningsplatser och många forntida städer har visat sig ligga exakt utmed linjerna i stjärnfiguren om den placeras över ekvatorn med Catequilla i mitten.

Något ännu mer fascinerande är att läget på gamla och ännu oupptäckta ruiner kunde räknas ut. Hur då? I september 1999 förespråkade de som arbetade med projektet Quitsa-to att utgrävningar skulle göras i Altamiraområdet i Quito, utmed en av stjärnfigurens linjer som utgick från Catequilla och som avvek 23,5 grader från ekvatorn. Där fann man en stor begravningsplats och mycket keramik från kolonialtiden, inkatiden och ännu längre tillbaka.

Några av linjerna som utgår från Catequilla passerar också kyrkor som byggdes då spanjorerna koloniserade området. Cobo förklarar att myndigheterna i Lima 1570 insisterade på att det skulle byggas ”kyrkor, munkkloster, nunnekloster, kapell och kors på alla hedniska ’guacas’ [gravplatser] och platser för tillbedjan som de infödda hade”. Varför gjorde de så?

 Den spanska kronan ansåg att de här platserna för tillbedjan var hedniska. Så de förstördes, och katolska kyrkor byggdes på dessa platser. När man byggde kyrkor ovanpå de forntida soltemplen var det lättare att omvända de infödda till katolicismen.

San Francisco-kyrkan från kolonialtiden, i den gamla delen av Quito, ligger på en av de tänkta linjerna från Catequilla. Den byggdes på 1500-talet ovanpå ett byggnadsverk som var från tiden innan inkafolket kom dit. Den anlades så att solstrålarna när solen går upp vid vintersolståndet lyser igenom kyrkans kupol och skiner på en triangel ovanför altaret. Allteftersom solen stiger rör sig ljusstrålen neråt och får ansiktet på en bild som kallas ”Gud, Fadern”, att stråla. Detta inträffar exakt vid vintersolståndet! Andra kyrkor i trakten byggdes också så att de visade upp sådana manifestationer av solen. Syftet var att få de infödda soldyrkarna att konvertera till katolicismen.

Hur kunde de veta?

Hur kunde detta forntida folk veta att Catequilla var ”världens mitt”? Under vår- och höstdagjämning finns det bara en plats där det inte bildas några skuggor runt föremål mitt på dagen: ekvatorn. Ansvariga för projektet Quitsa-to lägger fram tanken att noggranna observationer av skuggor skulle kunna ha visat ekvatorns läge för de forntida folken.

Berget Catequilla är dessutom i sig självt ett astronomiskt observatorium som inte skulle undgå människor som tillbad solen. Berget höjer sig 300 meter över omgivningen och ligger mellan de östra och de västra delarna av bergskedjan Anderna. De praktfulla Anderna gav fasta referenspunkter som var till hjälp för att kartlägga solens upp- och nedgång varje dag. De storslagna snötäckta vulkanerna Cayambe och Antisana utmärker sig vid den östra horisonten med sina uppemot 6 000 meter höga toppar, som fungerar som tydliga riktmärken vid en kartläggning av solens rörelser.

Från berget Catequilla har man också fri sikt åt alla håll och kan utan optiska instrument se ungefär 20 forntida städer och 50 arkeologiska fyndplatser. Dessutom kan man iaktta himlavalvet över både det södra och det norra halvklotet, eftersom Catequilla ligger på latitud 0. Därför kan Catequilla verkligen kallas världens mitt, eftersom det inte finns någon annan plats vid ekvatorn med alla de här förutsättningarna på över 3 000 meters höjd över havet.

Det mesta av ekvatorn löper över havet eller genom tropisk djungel, där växtlighet försvårar observationer av himlen. Dessutom finns där inga fasta referenspunkter att utgå från,  eftersom vegetationen hela tiden förändras. Det är bara i Kenya som det finns berg nära ekvatorn, men de är inte omgivna av bergskedjor på samma sätt som Catequilla. Ja, Catequilla har ett fördelaktigt läge som gör det unikt för astronomiska observationer.

Vilka var de?

Vilka var de här forntida astronomerna? De som arbetar med forskningsprojektet Quitsa-to menar att infödda stammar, till exempel quitu eller cara, skulle kunna ha varit de som först hade de här kunskaperna. Men projektet är just påbörjat, och det finns mycket kvar att ta reda på.

Men vissa av de tidiga invånarnas uppfattningar och kunskaper är uppenbara. De kände till solens skenbara förflyttning och kunde därför fastställa kalendrar som var användbara vid jordbruk. Eftersom solen är nödvändig för att uppehålla livet, är det inte förvånande att den tillbads. Observationer av solen och astronomiska beräkningar lyftes från en världslig till en andlig nivå.

Religiöst nit motiverade uppenbarligen människor att mycket noggrant studera himlen och de lysande himlakropparna. Under århundradenas gång ledde deras studier till imponerande kunskaper i astronomi, vilket man insett först nu genom de häpnadsväckande upptäckterna kring Catequilla.

[Fotnoter]

[Ruta/Diagram på sidan 23]

Solstånd och dagjämning

Eftersom jordaxeln lutar cirka 23,5 grader går inte solen upp och ner på samma ställe varje dag. Den flyttar sig i stället gradvis norrut och söderut från ekvatorn. Det är naturligtvis bara en skenbar förflyttning av solen, eftersom det ju är jorden som ändrar position under sin årliga färd runt solen.

En gång om året, när det norra halvklotet lutar maximalt mot solen, kommer solen att gå upp vid dess nordligaste breddgrad: 23,5 grader norr om ekvatorn. Detta inträffar omkring den 21 juni. När det södra halvklotet lutar maximalt mot solen, går solen upp vid dess sydligaste breddgrad: 23,5 grader söder om ekvatorn. Detta inträffar omkring den 21 december. Dessa två ytterligheter kallas för sommar- och vintersolstånd.

Mitt emellan sommar- och vintersolståndet står solen rakt över jordens ekvator. Då inträffar det som kallas vår- och höstdagjämning, vilket innebär att dag och natt är lika långa över hela jorden. Omkring den 20 mars och den 21 september går solen upp exakt i öster, följer ekvatorn i 12 timmar och går ner exakt i väster. Mitt på dagen vid dagjämningen står solen i zenit över ekvatorn, och inga föremål kastar någon skugga där.

[Diagram]

(För formaterad text, se publikationen)

Vintersolståndet

20, 21, 22 eller 23 december

Vårdagjämningen

19, 20 eller 21 mars

Sommarsolståndet

20, 21 eller 22 juni

Höstdagjämningen

21, 22, 23 eller 24 september

[Bild på sidorna 24, 25]

På berget Catequilla finns gamla ruiner som ligger på ekvatorn

[Bild på sidan 25]

Många arkeologiska fyndplatser och forntida städer ligger exakt utmed linjerna i den astronomiska stjärnfiguren

[Bilder på sidan 25]

Den åttauddiga stjärnan finns på forntida keramik och gobelänger