Ungdomar frågar:

Varför vill jag skada mig själv?

”Jag skar mig så djupt i handlederna att jag var tvungen att åka till sjukhuset. Jag sade till läkaren att jag hade skurit mig på en trasig glödlampa, och det var faktiskt sant, jag talade bara inte om att jag hade gjort det med flit.” – Sasha, 23.

”Mina föräldrar har sett skärsåren, men bara dem som ser ut som skrapsår och inte är så hemska. ... Ibland ser de att jag har ett nytt sår, men jag hittar på en förklaring. ... Jag vill inte att de skall veta.” – Ariel, 13.

”Jag började skada mig själv när jag var 11. Jag visste att Jehova värderar människokroppen högt, men inte ens det kunde hindra mig.” – Jennifer, 20.

KÄNNER du någon som brukar göra som Sasha, Ariel eller Jennifer? * Det kan vara en skolkamrat eller ett syskon. Eller det kanske är du själv. Bara i USA beräknas miljoner människor – och många av dem är unga – avsiktligt skada sig själva genom att skära, bränna, slå eller rispa sig. *

Vill de verkligen skada sig själva? Förr tänkte man kanske att det var ett beteende som hade att göra med någon mystisk rit eller kult. Men på senare år har man fått större kunskap om självskadebeteende. Och samtidigt har antalet personer som skadar sig själva ökat. ”Alla läkare menar att problemet växer”, säger Michael Hollander, som förestår ett behandlingshem i USA.

Självskador får sällan dödlig utgång, men beteendet är ändå riskfyllt. Det har Beth erfarenhet av. Hon säger: ”Jag använder rakblad för att skära mig. Jag har hamnat på sjukhus två gånger. En gång hade jag skurit så djupt att jag var tvungen att åka till akuten.” Beth och många andra har fortsatt skada sig själva också som vuxna. ”Jag  började när jag var 15, och nu är jag 30”, säger hon.

Har du börjat skada dig själv, eller har någon du känner börjat göra det? Om det är så, behöver du inte känna dig uppgiven. Det finns hjälp att få, och i nästa nummer av Vakna! skall vi ta upp hur de som skadar sig själva kan få hjälp. * Men först skall vi ta reda på varför en del börjar med det här beteendet.

Olika bakgrund

Man kan inte utgå från att det är en viss typ av människor som skadar sig själva. En del av dem kommer från familjer med problem, medan andra kommer från stabila, lyckliga familjeförhållanden. Vissa kan ha svårt att klara av skolan, men många sköter sina studier utan problem. Det kan vara svårt att upptäcka att någon har ett självskadebeteende, eftersom en person som har svåra känslomässiga problem inte alltid visar det utåt. Bibeln säger: ”Även under skratt kan hjärtat känna smärta.” (Ordspråksboken 14:13)

Hur stort problemet är skiljer sig från person till person. I en studie framkom det att vissa skär sig kanske en gång om året, medan andra gör det i genomsnitt två gånger om dagen. Det har också framkommit att fler män skadar sig själva än vad man tidigare har trott. Men beteendet är vanligast bland tonårsflickor. *

Trots de här olikheterna tycks de med självskadebeteende ha en del gemensamt. I ett uppslagsverk om ungdomar sägs det: ”Ungdomar som skadar sig själva känner sig ofta maktlösa, har svårt att anförtro sig åt andra, känner sig ensamma eller utanför, är rädda och har låg självkänsla.”

Någon kanske menar att en sådan beskrivning passar in på nästan alla ungdomar som växer upp, med tanke på den oro och osäkerhet som man kan känna under den här perioden i livet. Men för den som har ett självskadebeteende är kampen särskilt svår. Om man inte kan klä sina känslor i ord, kan det bli en stor utmaning att klara av pressen i skolan, kraven på arbetet eller situationen i familjen. Det verkar inte finnas någon lösning, och det känns som om det inte finns någon att prata med. Pressen inombords blir outhärdlig. Men så upptäcker man plötsligt att det känslomässiga trycket lättar när man skadar sig fysiskt, och man kan gå vidare, åtminstone för ett tag.

Men varför börjar någon skada sig fysiskt, när det egentligen handlar om känslomässiga problem? Tänk dig att du är hos läkaren för att få en spruta. Du kanske nyper dig själv i armen eller trycker naglarna hårt mot huden för att avleda uppmärksamheten från nålsticket. Den som skadar sig själv vill uppnå en liknande effekt, men på ett mer drastiskt sätt. Att skada sig själv blir ett sätt att avleda uppmärksamheten från sin ångest och uppleva en viss lättnad. Ångesten är så svår att man föredrar att känna fysisk smärta. Det kanske är därför som en flicka kallade sitt självskadebeteende för ”orosmedicin”.

 ”Ett sätt att hantera stress”

De som inte känner till så mycket om det här beteendet, tror kanske att den som skär sig vill begå självmord. Men för det mesta är det inte så. ”Det handlar oftast om att de vill göra slut på sin smärta, inte på sitt liv”, skriver Sabrina Solin Weill, chefredaktör på en tidskrift för tonåringar. En bok kallar därför beteendet att skada sig själv för en ”metod att uppehålla livet” snarare än en ”flyktväg från livet”. Den beskriver också beteendet som ”ett sätt att hantera stress”. Men vilket slag av stress?

Det har visat sig att många med självskadebeteende har gått igenom någon sorts trauma. De kanske har blivit försummade eller utsatta för övergrepp i barndomen. Andra har upplevt konflikter inom familjen eller haft en alkoholiserad förälder. Det kan också finnas psykisk sjukdom med i bilden.

Det kan också vara andra problem, som i Saras fall. Hon beskriver det som att hon led av destruktiv perfektionism. Hon hade gjort några allvarliga misstag och fått hjälp av äldste i den kristna församlingen, men hennes dagliga fel och brister gjorde ändå att hon kände sig oerhört skuldtyngd. ”Jag tänkte att jag måste ta itu med mig själv, och att skada mig själv var ett försök att visa självdisciplin. Det kunde handla om sådant som att rycka bort hårtussar, skära mig i handleder och armar, slå mig så att jag fick stora blåmärken och straffa mig genom att hålla handen under skållhett vatten eller sitta utomhus i kölden utan jacka eller vara utan mat en hel dag.”

I Saras fall var självskadebeteendet ett uttryck för djupt självförakt. ”Ibland tänkte jag att Jehova hade förlåtit mig, men jag ville inte att han skulle förlåta mig. Jag ville lida, eftersom jag föraktade mig själv så mycket. Jag visste ju att Jehova aldrig hade en tanke på att det skulle finnas ett ställe där man får lida, som kristenhetens helvete, men jag ville att han skulle göra ett bara till mig.”

”Kritiska tider”

Vissa kanske undrar varför det här beteendet har blivit uppmärksammat först under de senaste årtiondena. Men de som studerar Bibeln vet att vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1) Det är därför inte förvånande att många, däribland ungdomar, ibland reagerar på ett sätt som är svårt att förklara.

Bibeln säger att ”förtryck kan få den vise att handla som en galning”. (Predikaren 7:7) De utmaningar ungdomar ställs inför i dag, och de svåra upplevelser de kan ha bakom sig, kan vara sådant som utlöser ett självskadebeteende. Någon som är ung och som känner sig ensam och tror att det inte finns någon att tala med kan börja skada sig själv i ett försök att få en viss lättnad. Men även om det kanske känns som om trycket lättar, så är det kortvarigt. Förr eller senare kommer problemen tillbaka, och det gör även självskadebeteendet.

De flesta som skadar sig själva vill sluta med det, men tycker att det är mycket svårt. Hur har somliga kunnat bryta den här vanan? Den frågan tas upp i artikeln ”Ungdomar frågar: Hur kan jag sluta skada mig själv?” som kommer i februarinumret av Vakna!

[Fotnoter]

NÅGOT ATT FUNDERA PÅ

▪ Varför börjar en del unga människor skada sig själva?

▪ Efter att ha läst den här artikeln, kan du då komma på hur man kan ta itu med sina negativa känslor på något annat och bättre sätt?

[Infälld text på sidan 11]

”Även under skratt kan hjärtat känna smärta.” (Ordspråksboken 14:13)

[Infälld text på sidan 11]

”Det handlar oftast om att de vill göra slut på sin smärta, inte på sitt liv”

[Infälld text på sidan 12]

Vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1)