En paradisö av sand

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

ÅR 1770 seglade den brittiske upptäcktsresanden James Cook norrut längs Australiens östkust. Drygt 15 mil norr om dagens Brisbane passerade han en stor, sandig ö vid kusten, en ö som med tiden skulle locka 300 000 besökare om året. Men Cook brydde sig knappast om den. Han och en del andra trodde i själva verket att det bara var en halvö. Några år senare landsteg upptäcktsresanden Matthew Flinders på ön. ”Ingenting skulle kunna vara mer kargt än den här halvön”, skrev han.

Om Cook och Flinders hade begett sig bortom de enorma, gyllene stränderna och sanddynerna, skulle de ha bildat sig en helt annan uppfattning. De skulle ha stött på en ofördärvad regnskog, kristallklara sötvattensjöar, sandklippor i uppseendeväckande färger och hundratals djurarter. Den här ön kallas i dag Fraser Island och är världens största sandö. Den är så speciell att den 1992 togs upp på Världsarvslistan. *

Den har sitt ursprung i bergen

Fraser Island är omkring 120 kilometer lång och 25 kilometer bred. Ön har en yta på 160 000 hektar. Enorma sandkullar reser sig närmare 240 meter över havet, vilket gör ön till världens högsta sandö. Vilka krafter formade denna speciella landmassa?

Mycket tyder på att all den sand som formade ön kom från Stora skiljebergen, en bergskedja som sträcker sig längs hela Australiens östkust. Under årens lopp spolade häftiga regn bort stenbitar från bergen och sköljde dem med sig ut i floderna och vidare ut i havet. Havsströmmar förvandlade dem till fin sand, som så småningom fördes norrut längs havsbottnen. När sandkornen hindrades av uddar och klippformationer samlades de kring dessa, och så bildades Fraser Island.

Stilla havet har sedan dess fortsatt att stjälpa av ny sand längs stränderna. Vindar blåser sedan sanden inåt landet, och det bildas då sanddyner. Sanddynerna i sin tur kryper framåt ungefär en meter om året, och de uppslukar allt i sin väg.

Kristallklara sjöar och sällsynta skogar

Överraskande nog finns det 40 sötvattensjöar bland öns sanddyner. En del av de här sjöarna ligger i stora fördjupningar uppe på höga sanddyner. Vad hindrar vattnet från att läcka ut? Ett organiskt ”foder”, en tätning av torv, i form av löv, bark och kvistar som delvis förmultnat.

Det finns också sjöar som bildas när fördjupningar i sanden går ner under grundvattennivån. Sötvatten sipprar in i fördjupningarna och skapar kristallklara, sandfiltrerade gölar.

Sjöarna fylls på med 1 500 millimeter regn om året. Det vatten som inte hamnar i någon sjö eller sugs upp av sanden bildar bäckar och floder som rinner ut i havet. En av öns floder sägs släppa ut över 5 000 kubikmeter vatten per timme i Stilla havet.

 Den stora tillgången på vatten gör att Fraser Island grönskar. Regnskog växer normalt inte i näringsfattig sand. Men Fraser Island är en av de få platser på jorden där regnskog frodas på sandig mark. En gång i tiden var skogen väldigt tät, och i över hundra år högg man ner träd till timmer. Pillereukalyptus, kauri och tallowträ var populära. En skogsarbetare sade 1929: ”Resenärer möter en levande vägg av gigantiska träd som är uppemot 45 meter höga. ... Dessa skogens härskare är två till tre meter i diameter.” En del träd slutade sina dagar som höga väggar i Suezkanalen. Men i dag växer träden på Fraser Island i fred.

Ett paradis med tragiskt förflutet

Ön fick sitt namn genom en tragisk händelse. År 1836 förliste briggen Stirling Castle, men kapten James Fraser och hans hustru, Eliza, överlevde och kom i land på ön. Kaptenen dödades förmodligen av en inhemsk stam, men Eliza blev senare räddad. Till minne av händelsen ändrade man öns namn från Great Sandy Island till Fraser Island.

Tragedier drabbade även den inhemska befolkningen. En gång i tiden bodde omkring 2 000 aboriginer på Fraser Island. De beskrevs som välbyggda och starka. De kallade sitt hem K’gari, som betyder paradis. I en aboriginsk legend om öns skapelse beskrivs den som den vackraste plats som någonsin skapats. Tragiskt nog dog många av dem i europeiska sjukdomar. I början på 1900-talet hade dessutom de flesta av dem som var kvar förflyttats till kolonier på fastlandet.

En välkommen fristad

Ön är i dag en fristad för djurlivet. En av de mest kända invånarna är dingon, Australiens vildhund. Dingon på Fraser Island sägs vara den mest renrasiga i östra Australien, eftersom den är avskild från tamhunden på fastlandet. Den ser kanske ut som en tamhund, men det är den inte och bör därför behandlas med försiktighet och respekt.

Man har observerat mer än 300 fågelarter på ön. Stränderna bevakas av bramanglador och vitbukshavsörnar, medan blåskimrande kungsfiskare håller till vid sjöarna. Bland öns tillfälliga besökare finns mongolpipare, som häckar i Sibirien och flyger söderut för vintern. De stannar till helt kort på ön innan de flyger vidare till sitt mål. Det finns även minst 30 000 gråhuvade flyghundar, fladdermöss som är ungefär lika stora som korpar, som tillfälligt slår sig ner på ön och kalasar på eukalyptusblommornas nektar.

I vattnen runt om Fraser Island vimlar det också av liv, bland annat knölvalar på väg från det kalla Antarktis till Stora Barriärrevet, där de skall föda och leka. På returresan bjuder de på en härlig uppvisning genom att kasta sig upp i luften och landa med ett plask, vilket resulterar i en vattenkaskad som kan ses på långt håll. Verkligen en majestätisk hälsning till en fantastisk ö!

[Fotnot]

[Kartor på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

STILLA HAVET

Fraser Island

 [Bilder på sidan 15]

Till höger, uppifrån och ner:

Kurrnung Creeks mynning

Fyrtio sjöar finns utspridda på Fraser Island

Ett sällsynt fenomen – regnskog som växer på sandig mark

[Bildkälla]

Alla foton: Genom tillmötesgående från Tourism Queensland

 [Bilder på sidorna 16, 17]

Dingo och koala

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Tourism Queensland

[Bild på sidorna 16, 17]

Seventy-Five Mile Beach är en av världens längsta stränder

[Bild på sidan 17]

Vitbukshavsörn

[Bild på sidan 17]

Kookaburror

[Bild på sidan 17]

Pelikaner

[Bild på sidan 17]

En knölval som gör ett uppehåll på sin väg till Antarktis

[Bildkällor på sidan 17]

Örn: ©GBRMPA; övriga foton, utom pelikanerna: Genom tillmötesgående från Tourism Queensland