På spaning efter mufflonfår

Rustade med kartor, kameror, mössor och grova kängor sätter vi oss i vår terrängbil och ger oss av tidigt en vacker vårmorgon. Målet är Pafosskogen, högt uppe i Troodosmassivet på Cypern, där vi hoppas få se det skygga mufflonfåret. Vad är det för ett slags djur?

MUFFLONFÅR är ett slags vildfår, vars släktingar finns i hela Medelhavsområdet. Men det särskilda mufflonfår som väckt vår nyfikenhet hör hemma på Cypern, och det sägs ha ett rådjurs skönhet och en gets rörlighet. Zoologer kallar det Ovis gmelini ophion. Cyprioterna däremot kallar det agrinó. Det förekommer bara i svårtillgängliga bergstrakter.

Vi tar av från huvudvägen, kör in mot bergens utlöpare och fortsätter in i en vacker dal. Bergssluttningarna kantas av byar, och i dalgången radar fruktodlingarna upp sig efter varandra. Snart blir vägen sämre, och på en del ställen kommer vi farligt nära randen av branta stup. Till slut är vi framme vid vårt mål – skogsstationen. Vi befinner oss nu djupt inne i den 60 000 hektar stora Pafosskogen, som till största delen består av tall och ceder. Vi beställer kaffe och pratar lite med Andreas, en skogvaktare i grön uniform som entusiastiskt berättar om mufflonfåret.

Han säger att mufflonfåret är det största vilda däggdjuret på Cypern och att ett stort antal mufflonfår strövade omkring på ön förr om åren. Det här vildfåret är avbildat på många grekisk-romerska mosaiker, och i medeltida skrifter sägs det att den högre medelklassen roade sig med att jaga mufflonfår i Pafosskogen.

Andreas tar med oss till ett hägn, och på vägen dit berättar han mer om mufflonfårets historia. Vi får bland annat veta att antalet får drastiskt minskade när jägarna började använda gevär. Så sent som 1938 reviderades jaktbestämmelserna på Cypern för att skydda mufflonfåren, och skogvaktare och polis samarbetade för att sätta stopp för tjuvskyttet. Året därpå förbjöds all jakt i skogen. Dessa och andra åtgärder som vidtagits sedan 1960-talet har lett till att beståndet ökat kraftigt.

Vårt första möte

Vi följer efter Andreas till det inhägnade området och spejar in bland buskar och träd. Han signalerar åt oss att vara tysta och tar oss med en kort bit uppför en sluttning. Där får vi se tre vuxna honor och två nyfödda lamm som betar  i en solig glänta. De vuxna djuren är ungefär 90 centimeter höga. Pälsen är ljusbrun med ett ännu ljusare bukparti.

Så här års är växtligheten riklig, och de vuxna djuren är alltför upptagna med att beta för att låta sig distraheras av oss. De nyfödda lammen, däremot, slutar med sina krumsprång och tar några försiktiga steg i vår riktning. Så underbart! Men klicket från en av våra kameror gör dem skrämda, och på ett ögonblick har de allihop försvunnit in i skogen.

Upprymda över det vi har sett planerar vi att utforska skogen till fots i hopp om att få se mufflonfår i vilt tillstånd. Andreas föreslår att vi gör ett försök i gryningen, då djuren ibland söker efter föda i utkanten av skogen. Vi har tänkt tälta nere i dalen över natten, så berget med utsikt över dalgången kanske kan vara ett bra ställe att leta på. Vi får veta att mufflonfåren håller till på de högre bergssluttningarna under sommarmånaderna. Men på vintern, när bergstopparna är täckta av snö, letar de efter ätliga växter på lägre höjd, och ibland vågar de sig till och med ut på öppen mark.

Parningstiden infaller på hösten. På vintern rör de sig i hjordar på mellan 10 och 20 djur. När lamningen börjar i april eller maj splittras fårhjorden i mindre grupper, som den vi såg i inhägnaden. Vuxna baggar brukar söka föda på egen hand.

En vildbagge!

Tidigt nästa morgon kör vi uppför berget igen, parkerar i en glänta och vandrar genom skogen innan solen hinner alltför högt upp på himlen. I skogen är det fortfarande tyst och stilla, och mellan träden syns tunna dimmoln. Vi stannar upp och njuter av tystnaden. Då, plötsligt, får vi se honom – en ståtlig, muskulös bagge som fällt nästan hela sin tjocka vinterdräkt. Nedre delen av halsen är täckt av mörk päls, och ögonen är inramade av mörka ögonfransar. Med huvudet högt och blicken stadigt fäst på oss försöker han känna vår vittring. Vart och ett av de tjocka, böjda hornen är åtminstone 40 centimeter långt! Den här hanen är kraftigare än de honor vi såg i går och måste väga omkring 35 kilo.

Vi står där blickstilla och vågar knappt andas. Ändå verkar det vaksamma djuret ha fått vittring på oss, för det gör ett kast med huvudet och tar till flykten. Det vi har sett och lärt oss de här två dagarna har verkligen gjort ett stort intryck på oss. Det har också ökat vår uppskattning av Skaparen, som säger: ”Mig tillhör alla skogens vilda djur, djuren på de tusen bergen.” (Psalm 50:10)

[Bilder på sidorna 24, 25]

Ett cypriotiskt mufflonfår (i bakgrunden) och ett europeiskt mufflonfår

[Bildkällor på sidan 25]

Överst till höger: Oxford Scientific/photolibrary/Niall Benvie; europeiskt mufflonfår: Oxford Scientific/photolibrary