En dagsutflykt till Tjernobyl

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I UKRAINA

Olyckan vid kärnkraftverket Tjernobyl för 20 år sedan saknade motstycke. Den 26 april 1986 inträffade en katastrofal härdsmälta i en av de fyra reaktorerna. Efter de flesta katastrofer – vare sig de har orsakats av människor eller naturkrafter – brukar det ändå gå att röja upp och reparera det som har blivit skadat. Men skadeverkningarna efter den här olyckan har bestått under lång tid.

PÅ SENARE år har många den 9 maj vallfärdat – ibland tillsammans med vänner och släktingar – till städerna i närheten av katastrofplatsen och till de övergivna hus som en gång var deras hem. Ibland har tidigare invånare kommit dit i samband med begravningar. Forskare har besökt platsen för att undersöka följderna av strålningen. På senare tid har dessutom ukrainska resebyråer anordnat guidade endagsturer till området.

I juni 2005 berättades det i en artikel på första sidan i The New York Times om korta ”guidade turer” till Pripjat som ”inte medför några hälsorisker”. * Staden Pripjat ligger omkring tre kilometer från reaktorerna. Den grundades på 1970-talet och hade omkring 45 000 invånare. Men liksom många andra städer och områden övergavs den efter kärnkraftsolyckan och spärrades senare av på grund av radioaktiviteten. När olyckan inträffade hade Anna och Victor Rudnik bott i Pripjat ungefär ett år. *

Staden Tjernobyl (som också är namnet på kärnkraftverket) är mycket mindre och ligger omkring 15 kilometer från reaktorerna. Under ett antal år har de som tidigare bodde där tillåtits åka dit en gång om året. Eftersom familjen Rudnik är från Tjernobyl, har de besökt Tjernobyl under den här tiden. Låt mig få berätta om när min hustru och jag reste dit tillsammans med dem.

En dyster resa

Vi lämnade Kiev, Ukrainas huvudstad, och körde norrut på en tvåfilig väg. Vi åkte igenom små städer där husen låg på rad utmed vägen, tulpaner prydde framsidan av husen och människor påtade i sina köksträdgårdar. Mellan städerna såg vi majs-, vete- och solrosfält så långt ögat kunde nå.

Men någonstans passerade vi en osynlig gräns. Även om det inte fanns någon vägskylt som markerade förändringen, märkte vi den. Det rådde en kuslig tystnad i städerna vi åkte igenom. Fönstren i de förfallna husen var trasiga, och dörrarna var försedda med hänglås. Trädgårdarna var fulla av ogräs, och köksträdgårdarna var igenvuxna.

Vi hade kommit fram till skyddsområdet – cirka 30 kilometer från reaktorerna. ”Städerna inom det här området har höga halter av radioaktivitet”, berättade Anna för oss. ”Över 150 000 människor från dussintals städer och byar i området förflyttades till nya platser utspridda över hela det forna Sovjetunionen.”

Vi fortsatte resan och kom snart till ett område som var avskilt från omvärlden med ett mycket högt taggtrådsstängsel. Vakter i en närliggande träbyggnad – som påminde om en  gränskontroll – övervakade all trafik. En vakt kontrollerade våra pass, registrerade vår bil och öppnade sedan bommen.

Vi var nu innanför det avspärrade området. Träd med friska, nyutslagna löv skapade en grön baldakin över vägen. Tät undervegetation täckte marken i skogen – inte alls den bild av förbrända träd och torra buskage som jag hade föreställt mig. Framför oss såg vi en vit tegelskylt med blå bokstäver som visade att vi var i Tjernobyl.

Vid Tjernobyls stadsgräns låg ett apotek. Där arbetade Victors mamma en gång i tiden. En bleknad skylt med öppettiderna hängde fortfarande kvar i det dammiga och smutsiga fönstret. I närheten av parken mitt i staden låg kulturhuset. Anna berättade om hur hon och andra brukade koppla av där efter arbetet och titta på olika artistuppträdanden. Strax bredvid låg biografen, Ukraina, dit barnen en gång i tiden tog sin tillflykt undan den tryckande värmen för att titta på de senaste filmerna i biosalongens sköna svalka. Ljuden av skratt från ett nersläckt auditorium har sedan länge tystnat. Anna och Victor tog oss med till sitt hus – en kort promenadväg från stadens centrum. Vanskötta träd blockerade ingången till huset, så vi gick på rad genom allt ogräs till bakdörren – som vid det här laget bara var ett ojämnt hål i väggen.

Inne i huset var allt i en enda röra. I en rostig sängram låg en möglig madrass. Tapeterna var trasiga och hängde ner i smutsiga flikar. Anna böjde sig ner för att ta reda på ett gammalt fotografi som låg bland all bråte i rummet. ”Jag brukade önska att allt bara skulle stå och vänta på oss, precis som när vi lämnade det”, sade hon sorgset. ”Det smärtar mig djupt att vårt hus har förfallit och att våra ägodelar har blivit stulna under de år som gått!”

Vi lämnade familjen Rudniks hus och gick nerför gatan. I ett gathörn stod en grupp människor och samtalade livligt med varandra. Vi fortsatte ytterligare en halv kilometer tills vägen tog slut och vi hade kommit fram till en park vid en brant udde med utsikt över en lugn flodsträcka. Kastanjeträdens vita blommor rörde sig i vinden. År 1986 stod här, på de vindlande trapporna ner till piren, hundratals människor och väntade på att evakueras med båt.

 Förra året besökte familjen Rudnik för första gången sin lägenhet i Pripjat, som de hade tvingats lämna till följd av härdsmältan 19 år tidigare.

En tid för eftertanke

Under april 2006 kommer tjugoårsdagen av kärnkraftsolyckan att bli uppmärksammad i samband med olika minnesceremonier. För många människor kommer detta att bli en allvarlig påminnelse om att människan – trots uppriktiga försök – inte har förmågan att ta hand om jorden framgångsrikt utan Guds hjälp. (Jeremia 10:23)

I september förra året publicerades en vetenskaplig rapport som redogjorde för en ny utvärdering av katastrofen. I rapporten, som utarbetats på uppdrag av FN, sägs det att olyckan till en början ledde till att 56 människor dog och att man beräknar att antalet döda som en direkt följd av strålskador kommer att stanna vid 4 000. Tidigare prognoser har i regel pekat på mellan 15 000 och 30 000 dödsfall. I en ledarartikel i The New York Times den 8 september 2005 stod det att FN-rapporten ”kritiserades av flera miljöorganisationer som menade att den var ett medvetet försök att bortförklara de potentiella riskerna med kärnkraft”.

Victor, som började lära känna Skaparen, Jehova Gud, efter olyckan, sade: ”Vi är inte längre nedstämda, för vi vet att när Guds kungarike kommer, skall sådana här fruktansvärda olyckor aldrig mera inträffa. Vi längtar efter den tid då landsbygden runt vårt kära hem i närheten av Tjernobyl skall återställas och bli en del av ett underbart paradis.”

Sedan Tjernobylolyckan inträffade har miljoner människor fått kunskap om Bibelns löfte och blivit övertygade om att det ursprungliga paradiset kommer att återställas och omfatta hela jorden. (1 Moseboken 2:8, 9; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Enbart i Ukraina har över 100 000 människor satt tro till det löftet under de senaste 20 åren! Vi hoppas att du också skall motiveras att tänka över vilken enastående framtid som är utlovad åt dem som söker lära känna Gud och hans avsikter.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 16]

Ett monument över ”likvidatorerna”

Det här monumentet har rests till minne av saneringsarbetarna, de så kallade likvidatorerna, vid Tjernobylkatastrofen. De släckte branden, förseglade resterna av den pyrande reaktorn och sanerade området. Antalet arbetare kom till slut att uppgå till flera hundra tusen. Man beräknar att omkring 4 000 personer kommer att avlida som en direkt följd av olyckan, och flertalet av dem kommer att vara sådana som arbetade med saneringen.

[Bilder på sidan 15]

Tjernobyls stadsskylt och biograf

[Bilder på sidan 15]

Familjen Rudnik och deras hus i Tjernobyl

[Bilder på sidan 16]

Kraftverket där härdsmältan inträffade, bara några kilometer från familjen Rudniks lägenhet i Pripjat (infälld bild)