Jag lärde mig att förtrösta på Gud

BERÄTTAT AV ELLA TOOM

VÅR familj bodde i närheten av den lilla staden Otepää i södra Estland, omkring sex mil från den ryska gränsen. Det var i oktober 1944, några månader efter det att jag hade slutat skolan. Andra världskriget närmade sig nu sitt slut, och den ryska armén drev tillbaka tyskarna genom Estland. Vi och våra grannar – sammanlagt omkring 20 stycken – gömde oss i skogen tillsammans med vår boskap.

I två månader pågick strider alldeles i närheten, och bomberna föll runt omkring oss. Vi satt ofta tillsammans, och jag brukade då läsa avsnitt ur Bibeln, speciellt från Klagovisorna. Det här var första gången jag läste Bibeln. En dag gick jag upp på en kulle, knäböjde och bad: ”När kriget är slut lovar jag att jag skall gå i kyrkan varje söndag.”

Krigsfronten flyttades snart västerut. Andra världskriget slutade i Europa när tyskarna kapitulerade i maj 1945. Under tiden uppfyllde jag mitt löfte till Gud och började gå i kyrkan varje vecka. Men det var bara några få äldre kvinnor som var närvarande, så jag tyckte det var pinsamt att vara där. När någon oväntat besökte oss i vårt hem, gömde jag Bibeln under bordet.

Jag fick arbete som lärare i en skola där vi bodde. Vid det här laget hade kommunistregimen tagit över, och många hade blivit ateister. Men jag vägrade att gå med i kommunistpartiet. Jag var fullt upptagen med olika projekt, bland annat anordnade jag folkdans för barn.

Jag får kontakt med Jehovas vittnen

Barnen behövde folkdräkter, så i april 1945 besökte jag Emilie Sannamees, en duktig sömmerska. Hon var ett Jehovas vittne, vilket jag då inte kände till. Hon frågade: ”Vad tror du om förhållandena i världen?” Eftersom det hölls en fredskonferens i San Francisco i USA svarade jag: ”Den här regeringen kommer snart att försvinna, och jag är säker på att den där fredskonferensen hålls för att se till att det blir så.”

Emilie sade att fredskonferensen inte skulle kunna leda fram till något som gav bestående nytta, och hon erbjöd sig att visa från Bibeln varför det var så. Jag var ännu inte beredd att lyssna på den här milda och vänliga medelålders kvinnan, men innan jag gick frågade hon mig: ”Vet du var Gud ville att Adam och Eva skulle leva?” Eftersom jag inte visste svaret sade hon bara: ”Fråga din far.”

Det gjorde jag också så fort jag kom hem. Han kunde inte ge mig något svar och sade att vi inte behövde ägna oss åt att studera Bibeln, utan att det räckte med att tro. När jag gick tillbaka till Emilie för att hämta folkdräkterna  nämnde jag för henne att min far inte kunde svara på hennes fråga. Hon och hennes syster tog då fram sina biblar och läste för mig Guds anvisningar till Adam och Eva – hur de skulle ta hand om sitt paradisiska hem och leva där för evigt i lycka. De visade mig från Bibeln att det var Guds vilja att Adam och Eva skulle få barn och utvidga sitt paradisiska hem till att omfatta hela jorden. Jag fascinerades av den övertygande bevisföringen från Bibeln. (1 Moseboken 1:28; 2:8, 9, 15; Psalm 37:29; Jesaja 45:18; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Mitt första kristna möte

Eftersom jag skulle vara med vid en tre månader lång kurs för lärare i Tartu den sommaren, gav Emilie mig adressen till ett vittne i den staden. Hon gav mig också boken Skapelsen, och bokens tydliga presentation av grundläggande bibliska sanningar gjorde intryck på mig. Den 4 augusti 1945 gick jag därför till den adress som jag hade fått av Emilie.

När ingen kom och öppnade knackade jag så högt att en granne öppnade sin dörr och gav mig en annan adress – Salmegatan 56. Där frågade jag en kvinna som höll på att skala potatis: ”Hålls det ett religiöst möte här?” Hon svarade argt att jag inte var välkommen och att jag skulle gå min väg. Men jag insisterade, så till slut fick jag gå upp på andra våningen, där en grupp satt och studerade Bibeln. Det var snart dags för lunch, och jag gjorde mig beredd att gå. Men de andra övertalade mig att stanna.

Under lunchrasten fick jag se två ovanligt bleka och magra unga män sitta intill fönstret. Jag fick senare veta att de under kriget hade tillbringat över ett år i olika gömställen för att undvika att bli gripna. * Under eftermiddagssessionen använde Friedrich Altpere ordet ”Harmageddon” i ett tal. Eftersom jag inte kände till det ordet, frågade jag honom om det efteråt, och han visade mig då var det stod i Bibeln. (Uppenbarelseboken 16:16) Jag blev förvånad över att få se det i Bibeln, och han verkade lika förvånad över att det här var nytt för mig.

Jag började förstå att det här mötet hade anordnats endast för de Jehovas vittnen som man kände till och litade på. Senare fick jag reda på att det här var deras första möte efter kriget. Från och med då blev jag mycket medveten om hur viktigt det är att förtrösta på Jehova. (Ordspråksboken 3:5, 6) Ett år senare, i augusti 1946, när jag var 20 år, blev jag döpt som ett tecken på att jag hade överlämnat mig åt den sanne Guden, Jehova.

Motstånd från familjen

Regeringen krävde nu att man skulle undervisa om ateism i skolan, något som mitt genom Bibeln övade samvete inte tillät mig att göra. Jag ville byta yrke. När jag nämnde det för min mor fick hon ett raseriutbrott och drog mig så hårt i håret att en del av det lossnade. Jag bestämde mig för att flytta hemifrån. Men min far uppmuntrade mig att försöka härda ut och sade att han skulle hjälpa mig.

Min bror Ants motarbetade mig också. Men en dag frågade han mig om han kunde få lite litteratur. Han läste den och tyckte mycket om den. Mor blev hysterisk. Ants började till och med tala om Gud i skolan, men när han fick uppleva lite förföljelse slutade han upp att komma tillsammans med Jehovas vittnen. Strax efteråt råkade han ut för en skallskada i samband med att han dök. Han låg förlamad på en bår, men var helt klar i huvudet, när han frågade: ”Kommer Jehova att förlåta mig?” ”Ja”, svarade jag. Ants dog några dagar senare, endast 17 år gammal.

Jag slutade mitt arbete på skolan i september 1947. Mor var fortfarande mycket fientligt stämd mot mig. När hon kastat ut alla mina kläder flyttade jag hemifrån och fick bo hos systrarna Sannamees. Deras påminnelser om att Jehova aldrig överger sina tjänare uppmuntrade mig.

 Prövningar i Estland efter kriget

Systrarna Sannamees lät mig arbeta tillsammans med dem, och vi utförde sömnadsarbeten åt familjer som var jordbrukare. Och vi fick ofta tillfälle att tala med dem om Bibelns sanningar. Det var en lycklig tid, för jag lärde mig inte bara att sy, utan jag blev också mer erfaren i den kristna förkunnartjänsten. Förutom sömnadsarbeten kunde jag också ge privatlektioner i matematik. Men 1948 började myndigheterna gripa Jehovas vittnen.

I oktober följande år, då jag arbetade på en bondgård, fick jag höra att myndigheterna hade gått hem till Sannamees för att gripa mig. När jag kom till broder Hugo Susis bondgård för att söka skydd, fick jag reda på att han precis hade blivit gripen. En kvinna som jag hade hjälpt med en del sömnadsarbeten lät mig bo hemma hos henne. Jag flyttade senare från bondgård till bondgård och arbetade med att sy och fortsatte med att förkunna.

När vintern kom hittade den sovjetiska säkerhetstjänsten (KGB) mig i Tartu, hemma hos Linda Mettig, ett ungt nitiskt vittne som var några år äldre än jag. De grep mig och tog in mig för förhör. Jag kände mig förödmjukad när jag inför de unga polisernas stirrande blickar tvingades att klä av mig. Men när jag hade bett till Jehova, kände jag frid i hjärtat.

Sedan sattes jag i en liten cell, där jag inte ens kunde lägga mig ner. Jag fick komma ut ur cellen bara när jag skulle förhöras. Officerarna brukade säga: ”Vi begär inte att du skall förneka Guds existens, utan bara att du skall sluta upp med ditt dumma predikande! Du skulle kunna ha en lovande framtid.” Och de brukade hota mig och säga: ”Vill du leva? Eller vill du dö med din Gud i Sibirien?”

Jag förhördes upprepade gånger under tre dagar utan att få sova. Meditation över Bibelns principer hjälpte mig att uthärda. Till slut uppmanade en förhörsledare mig att skriva under ett dokument där det stod att jag skulle sluta upp med att predika. ”Jag har tänkt mycket på det här”, sade jag, ”och jag sitter hellre i fängelse och har ett gott förhållande till Gud än är fri och förlorar hans godkännande.” Då skrek förhörsledaren: ”Din dåre! Ni kommer alla att gripas och skickas till Sibirien.”

Oväntat frigiven

Strax före midnatt sade förhörsledarna överraskande att jag skulle ta mina saker och gå. Eftersom jag visste att polisen skulle följa efter mig, gick jag inte hem till några medkristna, då det skulle avslöja dem. Det var tre män som följde efter mig när jag gick genom gatorna. Jag bad till Jehova om vägledning och vek av in på en mörk gata och sprang snabbt in i en trädgård. Jag lade mig ner på marken och skrapade ihop löv för att täcka över mig. Jag kunde höra ljudet av männens steg och kunde se ljuset från deras ficklampor.

Det gick flera timmar, och jag blev helt stelfrusen i kylan. Till slut gick jag vidare längs kullerstensgatorna med skorna i handen för att ingen skulle höra mig. När jag kom ut på landsvägen gick jag i diket utmed vägen. När det kom bilar lade jag mig ner. Klockan fem på morgonen kom jag fram till Jüri och Meeta Toomels hem, inte långt från Tartu.

Meeta värmde omedelbart upp bastun åt mig, så att jag kunde bli varm igen. Nästa dag tog hon sig till Tartu för att kontakta Linda Mettig. Linda uppmanade mig: ”Låt oss börja predika nu och bearbeta hela Estland med de goda nyheterna.” Jag förändrade mitt utseende med hjälp av en ny frisyr, lite makeup och ett par glasögon, och sedan påbörjade vi vårt predikoarbete. Under de följande månaderna cyklade vi och bearbetade stora områden. Vi stannade också till och uppmuntrade medtroende som bodde på olika bondgårdar längs vägen.

 Den 24 juli 1950 hade Jehovas vittnen anordnat en sammankomst i närheten av Otepää. Den skulle äga rum i en stor hölada som ägdes av en man som studerade Bibeln. När vi fick veta att KGB hade fått reda på planerna för sammankomsten, kunde vi varna de flesta vittnena som var på väg till den. Den kunde hållas på en annan plats nästa dag, och omkring 115 var närvarande. Alla åkte hem fyllda av glädje och mer beslutna än någonsin att förbli lojala trots prövningar. *

Efteråt fortsatte Linda och jag att predika och att uppmuntra medtroende. Senare det året hjälpte vi till med potatisskörden och kunde tala med andra arbetare om budskapet om Guds kungarike. Ägaren till en av bondgårdarna stannade till och med upp och lyssnade på oss en hel timme och sade sedan: ”Sådana här nyheter hör man inte varje dag!”

Linda och jag återvände till Tartu, där vi fick höra att fler vittnen hade gripits, däribland Lindas mor. De flesta av våra vänner hade nu blivit gripna, också systrarna Sannamees. Eftersom vi visste att KGB letade efter oss, skaffade vi oss cyklar och fortsatte att predika utanför Tartu. En natt fann KGB mig hemma hos Alma Vardja, ett nyligen döpt vittne. När de kontrollerade mitt pass, ropade en av dem: ”Ella! Vi har letat efter dig överallt!” Det var den 27 december 1950.

Fängslad och sedan på väg till Sibirien

Efter det att Alma och jag lugnt hade packat några saker, satte vi oss ner för att äta. KGB-agenterna var förbluffade och sade: ”Ni gråter inte ens. Ni sitter bara här och äter.” Vi svarade: ”Vi är på väg till vårt nya distrikt, och vi vet inte när vi kommer att få mat nästa gång.” Jag tog med en filt, som jag senare använde till att göra varma sockor och vantar av. I augusti 1951, efter några månaders fängelse, blev jag och andra vittnen i Estland förvisade. *

Från Estland skickades vi med tåg till Leningrad (nu Sankt Petersburg) i Ryssland, och därifrån fördes vi vidare till de ökända arbetslägren i Vorkuta i republiken Komi ovanför polcirkeln. Vi var tre Jehovas vittnen i vår grupp. Jag hade läst ryska i skolan, och ända sedan jag blev gripen hade jag övat mig i ryska. Så när vi kom till arbetslägren kunde jag tala bra ryska.

I Vorkuta träffade vi en ung ukrainska som hade blivit ett Jehovas vittne i ett av nazisternas koncentrationsläger i Polen. Hon och 14 andra Jehovas vittnen sattes 1945 på ett fartyg som tyskarna hade tänkt sänka ute på Östersjön. Men fartyget tog sig tryggt till Danmark. När hon återvände till Ryssland blev hon sedan gripen för att hon predikade och skickades till Vorkuta, där hon blev en källa till uppmuntran för oss.

Vi träffade också två kvinnor som frågade på ukrainska: ”Vilka av er är Jehovas vittnen?” Vi förstod genast att de var våra kristna systrar! De uppmuntrade oss och tog hand om oss. Andra fångar sade att det var som om vi hade en familj där som väntade på oss när vi kom fram.

Förflyttad till arbetsläger i Mordvinien

När en läkarundersökning i december 1951 visade att jag hade en sköldkörtelrubbning, förflyttades jag nästan 150 mil åt sydväst, till den stora fängelseanläggningen i Mordvinien, omkring 40 mil sydost om Moskva. Under de  följande åren träffade jag där tyska, ungerska, polska och ukrainska vittnen i de läger för kvinnor som jag fördes till. Jag träffade också Maimu, en politisk fånge från Estland.

När Maimu var i fängelse i Estland hade hon fött ett barn, och en vänlig vakt hade gett barnet till Maimus mor. I fängelset i Mordvinien studerade vi Bibeln med Maimu, och hon insåg att det hon fick lära sig var sanningen. Hon kunde skriva till sin mor, som också tog emot Bibelns sanning och som sedan undervisade Maimus dotter, Karin, om den. Sex år senare släpptes Maimu från fängelset och återförenades med sin dotter. När Karin växt upp, gifte hon sig med ett medvittne. Under de senaste elva åren har de tjänat tillsammans vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Tallinn i Estland.

Ett fångläger i den stora anläggningen i Mordvinien hade något som kallades buren. Den var en liten välbevakad barack inom det muromgärdade lägret. På grund av vår kristna verksamhet placerades jag och sex andra vittnen där. Men till och med där gjorde vi avskrifter för hand i miniatyr av artiklar i Vakttornet och smugglade dem till andra närliggande läger. En av våra metoder var att gröpa ur en avlång tvål, stoppa in artikeln i tvålen och sedan återställa tvålen.

Under mina år i Mordviniens läger kunde jag hjälpa mer än tio personer att bli tillbedjare av Gud. Till slut, den 4 maj 1956, sade man till mig: ”Du är fri att gå och att tro på din Gud, Jehova.” Samma månad reste jag hem till Estland.

Jag återvände hem för nästan 50 år sedan

Jag hade inget arbete, inga pengar och inget hem. Men några dagar efter det att jag hade kommit fram träffade jag en dam som visade intresse för Bibelns sanning. Jag fick bo ett tag hos henne och hennes man i deras enrumslägenhet. Jag lånade lite pengar och köpte ull och stickade ylletröjor, som jag sålde på marknaden. Jag erbjöds sedan arbete vid ett sjukhus i Tartu, där jag utförde olika uppgifter under de följande sju åren. Under tiden kom också Lembit Toom tillbaka från förvisningen i Sibirien, och i november 1957 gifte vi oss.

KGB höll oss hela tiden under uppsikt, och vi blev ständigt trakasserade, eftersom vårt predikoarbete fortfarande var förbjudet. Men vi gjorde vad vi kunde för att tala med andra om vår tro. Lembit beskrev den här delen av vårt liv i Vakna! för 22 februari 1999. I slutet av 1950-talet och under 1960- och 1970-talen fortsatte förvisade Jehovas vittnen att återvända hem. I slutet av 1980-talet fanns det mer än 700 vittnen i Estland. År 1991 blev vår kristna verksamhet lagligen erkänd i Estland, och sedan dess har antalet Jehovas vittnen i Estland ökat till över 4 100.

Det är nu över 60 år sedan jag besökte Jehovas vittnens första hemliga möte i Estland efter andra världskriget. Alltsedan dess har det varit mitt beslut att följa Bibelns råd: ”Förtrösta på Jehova och gör det goda.” Jag har lärt mig att när man gör det, leder det till att man får vad ens ”hjärta begär”. (Psalm 37:3, 4)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 23]

”Låt oss börja predika nu och bearbeta hela Estland med de goda nyheterna.” – Linda Mettig

[Bild på sidan 24]

Tillsammans med nio andra Jehovas vittnen i fängelse i Mordvinien

[Bild på sidan 24]

Min man, Lembit, och jag i dag