Varför är havet salt?

OM ALLT salt som finns i havet skulle spridas ut i ett jämnt lager på marken, skulle det bli 150 meter högt – motsvarande ett hus på 45 våningar! Med tanke på allt sötvatten som rinner ut i haven från oräkneliga vattendrag och floder kan man undra varifrån allt salt kommer. Forskare har upptäckt flera olika källor.

En källa är marken under våra fötter. När regnvatten tränger ner i jorden och berggrunden, lösgörs små mängder mineraler, däribland salter och deras kemiska beståndsdelar, och förs sedan ut till havet med strömmar och floder (1). Den här processen kallas vittring. Saltkoncentrationen i sötvatten är naturligtvis så låg att vi inte känner av någon saltsmak.

En annan källa är de salthaltiga mineraler som finns i jordskorpan under världshaven. Vatten tränger ner i havsbottnen genom sprickor, överhettas och vänder sedan tillbaka upp och för med sig upplösta mineraler. Hydrotermala flöden – varav några bildar djuphavsgejsrar – spyr ut denna kemiska ”soppa” i havet (2).

I en omvänd process, men med ett liknande resultat, sprutar undervattensvulkaner ut stora mängder het lava i haven där kemiska ämnen från lavan frigörs i vattnet (3). Vinden är ytterligare en mineralkälla som för med sig partiklar från land ut till havs (4). De här olika processerna gör havsvattnet till en lösning av praktiskt taget alla kända grundämnen. Men den viktigaste saltkomponenten är  natriumklorid – vanligt bordssalt. Natriumklorid utgör 85 procent av de upplösta salterna och är den främsta orsaken till att havsvattnet smakar salt.

Vad får salthalten att förbli konstant?

Salterna är koncentrerade i havet på grund av att det vatten som avdunstar är nästan helt rent. Mineralämnena följer inte med, utan blir kvar i havsvattnet. Men trots att världshaven fortsätter att fyllas på med mineralämnen förblir salthalten stabil och är omkring 35 gram per liter havsvatten. Tydligen är det så att salter och andra mineralämnen fylls på och försvinner i ungefär samma takt. Det här väcker frågan: Vart tar saltet vägen?

Många av saltets beståndsdelar absorberas av levande organismer. Korallpolyper, blötdjur och kräftdjur, till exempel, tar upp kalcium, en beståndsdel i salt, som de behöver för sina skal och skelett. Mikroskopiska kiselalger, diatoméer, tar upp kisel. Bakterier och andra organismer livnär sig på upplöst organiskt material. När de här organismerna dör eller blir uppätna kommer salterna och mineralämnena från deras kroppar så småningom att hamna på havsbottnen som dött material eller som exkrementer (5).

Många salter som inte försvinner genom biokemiska processer försvinner på annat sätt. Lera och andra material som finns på land och som hamnar i havet genom avrinning från floder och nedfall av vulkanisk aska kan binda vissa salter och föra dem med sig till havsbottnen. En del salter absorberas också i berggrunden. Genom olika processer hamnar alltså mycket av saltet till sist på havsbottnen (6).

Många forskare tror att geofysiska processer fullbordar kretsloppet, även om det tar oerhört lång tid. Jordskorpan består av gigantiska plattor. Några av dem möts vid subduktionszoner, där en platta glider ner under en intilliggande platta och sjunker ner i den heta manteln. Det är vanligtvis den oceanplatta som har högst densitet som sjunker ner under sin lättare granne, och den för samtidigt med sig sin last av salthaltiga sediment som på ett enormt transportband. På det här sättet återanvänds långsamt mycket av jordskorpan (7). Jordbävningar, vulkaner och riftzoner är tre yttringar av denna process. *

Förbluffande stabilitet

Salthalten i havet varierar från plats till  plats och ibland från en årstid till en annan. De saltaste innanhaven är Persiska viken och Röda havet, där avdunstningen är mycket hög. I kustområden med tillflöden av sötvatten från stora floder eller med riklig nederbörd är salthalten i vattnet lägre än genomsnittet. Så är det också med havsvatten i närheten av smältande polaris, som är detsamma som fruset sötvatten. När isbildning sker blir salthalten däremot högre i närliggande havsvatten. Men totalt sett är salthalten i havsvattnet mycket stabil.

Havsvatten har också ett relativt stabilt pH-värde, vilket är ett mått på surhet eller alkalinitet, och pH 7 är neutralt. Havsvattnets pH-värde varierar mellan 7,4 och 8,3, vilket innebär att det är lätt alkaliskt. (Människoblod har ett pH-värde på omkring 7,4.) Om pH-värdet inte skulle hålla sig inom de här nivåerna skulle världshaven vara i farozonen. Detta är i själva verket vad en del forskare nu befarar. Mycket av den koldioxid som människor släpper ut i atmosfären hamnar i haven, där den reagerar med vatten och bildar kolsyra. Så människan kan genom sin verksamhet långsamt försura världshaven.

Det kvarstår fortfarande många frågetecken kring de mekanismer som reglerar den kemiska balansen i havsvattnet. Men det vi vet understryker den enorma visheten hos Skaparen, som är mycket intresserad av sitt skaparverk. (Uppenbarelseboken 11:18)

[Fotnot]

[Diagram/Bilder på sidorna 16, 17]

(För formaterad text, se publikationen)

Regn

↓↓

↓↓

4 Vind

1 Mineraler ↓

i berggrunden ↓ 6 Vulkaniskt

․․․↓․․․․․․․․․․․․․․↓․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․nedfall․․

3 Vulkanutbrott 5 Kiselalger ↓

HAV under vattnet ↓ ↓

↑ ↓ ↓

2 Hydrotermala ↑ ↓ ↓

flöden ↑ ↓ ↓

․․․․․․․․․․↑․․․․․․․․․․․․↑․․․HAVSBOTTNEN․․․ ↓․․ ․․․․․↓․․․․

↑ ↑ 7 ←← SUBDUCTION-

↑ JORDSKORPAN ←← ZON

↑ ←←

․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․․

[Bildkällor]

Flöden: © Science VU/Visuals Unlimited; utbrott: REUTERS/Japan Coast Guard/Handout

Kiselalger: Doktor Neil Sullivan, USC/NOAA Corps; foto av vulkan: Dept. of Interior, National Park Service

[Ruta/Diagram på sidan 18]

Salter som finns i havet

Trots att forskare har studerat havsvatten i över hundra år, har man inte någon fullständig kunskap om dess kemiska sammansättning. Men man har kunnat isolera de olika upplösta saltbeståndsdelarna och räkna ut deras inbördes proportioner. De inbegriper:

[Diagram]

55 % klorid

30,6 % natrium

7,7 % sulfat

3,7 % magnesium

1,2 % kalcium

1,1 % kalium

0,4 % bikarbonat

0,2 % bromid

och ett antal andra, däribland borat, strontium och fluorid.

[Ruta/Bild på sidan 18]

Saltare än havet

En del insjöar är saltare än havet. Det främsta exemplet är Döda havet, som är den saltaste insjön på jorden. Vattentillflöden till Döda havet, som på Bibelns tid kallades Salthavet, för med sig upplösta salter och andra mineraler. (4 Moseboken 34:3, 12) Eftersom Döda havets strand är den lägst belägna torra platsen på jorden, kan vattnet bara försvinna på ett sätt – genom avdunstning, vilket under sommartid kan få vattennivån att sjunka med så mycket som 25 millimeter om dagen.

Salthalten i det övre vattenskiktet är därför omkring 30 procent – närmare tio gånger så hög som i Medelhavet. Eftersom vattnets densitet ökar ju högre salthalten är, flyter man som en kork i vattnet. Det går rentav att ligga på rygg och läsa en tidning utan hjälp av någon flytanordning.

[Ruta på sidan 18]

Salt hjälper till att rena luften

Forskning har visat att föroreningar i luften håller tillbaka nederbörd från moln som ligger över land. Förorenade moln som ligger över havet, däremot, ger lättare ifrån sig regn. Skillnaden anses bero på de aerosoler av havssalt som frigörs vid vågornas stänk.

Vattendroppar som bildas kring partiklar av föroreningar i atmosfären brukar inte bli tillräckligt stora för att kunna falla ner som regn och stannar därför kvar i atmosfären. Saltpartiklarna påverkar molnbildningen över havet genom att dra till sig dessa små droppar, som då blir större. Det resulterar i regn, vilket bidrar till att rena atmosfären från föroreningar.