Ett barns tro

DUSTIN började vara med när hans mamma studerade Bibeln tillsammans med ett Jehovas vittne. Han var bara elva år, men han tänkte djupt och ställde många tankeväckande frågor. Efter en kort tid bad han om att få ett eget bibelstudium med den tidigare missionär som studerade med hans mamma. Han började också tala med sina skolkamrater om det han fick lära sig.

Dustin började vara med vid mötena i Rikets sal, och han till och med svarade vid mötena när det gavs tillfälle till detta. När han och hans syskon hälsade på hos sin pappa, insisterade pappan på att de skulle gå till kyrkan tillsammans. Dustin förklarade varför han hellre gick till Rikets sal. Hans pappa gav med sig och sade att han kunde gå dit.

En kväll efter ett möte i Rikets sal kunde Dustins mamma inte hitta honom. Utan att tala om det för henne hade han gått till skoltillsyningsmannen och frågat om han fick skriva in sig i skolan i teokratisk tjänst. Hans mamma gav sitt samtycke. Han såg entusiastiskt fram emot sitt första tal i skolan. Men samtidigt började han få mycket ont i höften, och han togs därför till olika läkare för att undersökas. Till slut kom den stora kvällen när Dustin skulle hålla sitt första tal i Rikets sal. Han hade då börjat använda kryckor. Trots att han hade ont gick han upp på podiet utan kryckor.

Kort därefter fick Dustin diagnosen Ewings sarkom, en typ av skelettcancer. Året  därpå tillbringade han större delen av tiden på ett barnsjukhus i San Diego i Kalifornien. Han genomgick kemoterapi och strålning och fick till slut högra benet och bäckenbenet amputerade, men inget av detta försvagade hans starka tro och hans kärlek till Jehova. När han var för svag för att läsa, läste hans mamma högt för honom. Hon var hos honom nästan hela tiden.

Dustin klagade aldrig, trots att han blev allt sämre. Han var fullt upptagen med att åka omkring i sin rullstol och uppmuntra andra patienter och deras föräldrar, däribland en patient som var ett Jehovas vittne. Sjukhuspersonalen kunde se att Dustin och det andra unga vittnet var annorlunda och att det var deras tro som höll dem uppe.

Dustin ville bli döpt. Medan han låg på en soffa, för svag för att sitta upp, gick kristna äldste därför igenom dopfrågorna med honom, de frågor som alla som vill bli ett Jehovas vittne måste svara på innan de kan bli döpta. Dustin blev döpt vid en kretssammankomst den 16 oktober 2004, vid tolv års ålder.

När doptalet skulle börja kördes Dustin fram längs mittgången för att inta sin plats bland de andra dopkandidaterna. När de blev ombedda att ställa sig upp reste sig Dustin upp på sitt enda ben, klädd i sin bästa kostym, och höll sig i armstödet för att få stöd. Han besvarade dopfrågorna med hög och tydlig röst. Hela Dustins familj var närvarande, däribland hans biologiske far och dennes fru. Personal från sjukhuset och föräldrar till andra cancersjuka barn från sjukhuset var också där.

Dagen därpå fick Dustin åka tillbaka till sjukhuset. Cancern hade redan spritt sig till varje ben i hans kropp. När han blev svagare och kände att han var döende, frågade han sin mamma om det verkligen var så. ”Varför frågar du det?” undrade hon. ”Är du rädd för att dö?”

”Nej”, sade han. ”Jag kommer bara att sluta mina ögon, och när jag öppnar dem i uppståndelsen kommer det att verka som om jag slöt dem för bara ett ögonblick sedan. Jag kommer inte att ha ont längre.” Sedan förklarade han: ”Jag är bara orolig för min familj.”

Dustin dog följande månad. Med vid hans begravning var läkare, sjuksköterskor, familjer till sjukhuspersonal, lärare, grannar och naturligtvis även Dustins familj – både de som var Jehovas vittnen och de som inte var det. Dustins önskan var att alla som var med vid hans begravning skulle få ett gott vittnesbörd om hans tro. Skoltillsyningsmannen, som hade gett honom det enda talet i skolan som han fick möjlighet att hålla, höll ett mycket fint, trosstärkande tal inför en åhörarskara som var så stor att många fick stå.

Två av Dustins favoritställen i Bibeln skrevs ut till alla som var närvarande vid begravningen – Matteus 24:14 och 2 Timoteus 4:7. Hans starka tro och ostrafflighet var till uppmuntran för alla som kände honom. Vi ser fram mot att få tillbaka honom i uppståndelsen. – Berättat av det Jehovas vittne som studerade Bibeln med Dustin.

[Infälld text på sidan 27]

”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullföljt loppet, jag har bevarat tron.” (2 Timoteus 4:7)

[Bild på sidan 26]

Överst: Dustin, medan han ännu var frisk

[Bild på sidan 26]

Nederst: Dustin blir döpt, tolv och ett halvt år gammal