Jag skall ”klättra som en hjort”

BERÄTTAT AV FRANCESCO ABBATEMARCO

”Varför lät Gud detta hända? Varför just jag?” Så många gånger jag ställde mig de frågorna! Jag kunde inte stå ut med tanken på att sitta hela livet i rullstol och inte kunna använda armarna och benen.

MITT LIV tog nästan slut samma dag som det började. Jag föddes 1962 i en liten stad i regionen Basilicata i Italien. Min mamma hade en besvärlig förlossning, och läkaren gav henne injektioner av läkemedel som hade svåra biverkningar. Tre dagar senare skakade min lilla kropp av svåra kramper. Armarna och benen var förlamade och stämbanden skadade.

När jag växte upp kände jag mig ofta frustrerad över min situation. Jag var lättretlig och brusade ofta upp. Jag kände mig utestängd från hela världen, och det fanns ingenting som gav mitt liv någon mening. Vid 25 års ålder var jag ett känslomässigt vrak. Jag förstod inte varför Gud lät mig lida så mycket och kom fram till att det bara kunde finnas ett svar – det finns ingen Gud.

En ny syn på livet

En morgon i slutet av 1987, medan jag satt i rullstolen utanför vårt hus, kom två välklädda unga män fram till mig. Jag förmodade att de ville tala med min bror, och jag sade därför till dem, med stor svårighet, att han inte var hemma. ”Men det är dig vi vill tala med”, svarade de. Jag blev förvånad, eftersom det inte var många som var intresserade av att tala med mig.

”Tror du på Gud?” frågade de. Jag svarade bryskt: ”Hur skulle jag kunna göra det i min situation?” Vi samtalade, och jag fick veta att de var Jehovas vittnen. De erbjöd mig boken Liv – ett resultat av evolution eller skapelse?, * och jag tog motvilligt emot den. De sade att de skulle komma tillbaka. Jag hoppades att de inte skulle göra det.

Men de kom tillbaka som de hade lovat, och vi fortsatte vårt samtal. Jag kommer ihåg bibelstället de läste för mig, Jesaja 35:5, 6: ”Då skall de blindas ögon öppnas, och de dövas öron skall höra. Då skall den halte klättra som en hjort, och den stummes tunga skall ropa högt av glädje.” Det var vackra ord, men de stämde inte in på mitt eget liv. Jag kunde inte ens stå upp och än mindre klättra som en hjort. Hur som helst gick jag med på att studera Bibeln med dem, men jag trodde inte att Bibeln skulle kunna hjälpa mig med mina problem. Och det verkade orealistiskt att hoppas att jag en dag skulle bli kvitt mitt handikapp.

Efter en tid bjöd de in mig till ett möte i Rikets sal. Jag minns inte vad det bibliska talet handlade om, men jag kommer aldrig att glömma den värme och kärlek som jag möttes av. I stället för att överösa mig med medlidande såg vittnena till att jag kände mig verkligt välkommen. Den söndagen förstod jag att jag hörde hemma i Rikets sal, och jag började vara med vid mötena regelbundet.

 Berglika problem

Studiet av Guds ord hade en fantastisk inverkan på mitt hjärta. Det var som om sav återigen hade börjat flöda i ett förtorkat träd. Jag upplevde känslor som jag trodde var döda och begravda. Det var så underbart att känna sig levande igen! Jag ville berätta för andra om det fantastiska hopp jag hade fått. (Matteus 24:14) Men hur skulle jag kunna predika? Jag gjorde min önskan till ett böneämne och bad intensivt till Jehova att han skulle visa mig vägen.

I september 1991 blev en pionjär (heltidsförkunnare) förordnad att tjäna i församlingen. En dag när jag var hemma hos honom berättade jag om min önskan att predika. Jag hade svårt att tala, så vi resonerade om möjligheten att använda en skrivmaskin och skriva brev. Mina förlamade armar var ett hinder. Med pionjärens hjälp prövade jag många metoder. Jag försökte hålla en penna mellan tänderna och trycka ner tangenterna med den. Sedan satte vi fast en träpinne på en hjälm för att jag skulle kunna trycka ner tangenterna med hjälp av huvudet. Inget verkade fungera.

När vi senare talade om problemet, sade pionjären skämtsamt: ”Du har en väldigt bra näsa.” Jag försökte genast använda näsan för att trycka ner tangenterna och upptäckte att det fungerade. Äntligen kunde jag skriva. Föreställ dig hur svårt det var att rätta stavfel med näsan! Ganska snart insåg vi att det skulle gå mycket bättre om jag hade en dator. Men hur skulle jag få råd att köpa en dator? Jag väntade på rätt tillfälle och talade sedan med mina föräldrar om saken. Kort därefter hade jag en dator som jag kunde använda till min brevskrivning.

Min önskan uppfylls

Först skrev jag till vänner och släktingar. Sedan började jag skriva till människor i min hemstad och i städerna runt omkring. Det dröjde inte länge förrän jag hade brevkontakt med människor över hela Italien. Det är svårt att beskriva den glädje jag kände varje gång någon svarade på ett brev. I december 1991 blev jag godkänd som odöpt förkunnare av de goda nyheterna. Jag gick också med i skolan i teokratisk tjänst, en skola som hålls varje vecka i Jehovas vittnens församlingar. När jag fick i uppgift att hålla ett tal förberedde jag det noggrant hemma med hjälp av datorn. På mötet gick någon av vännerna upp på podiet och läste upp det jag hade förberett.

Jag var mycket tacksam för den kärlek Jehova visade mig, och jag visste att nästa andliga framsteg borde vara att jag överlämnade mitt liv åt honom och blev döpt. Jag tog mod till mig och berättade för mina föräldrar om mitt beslut. De blev inte glada, men min önskan att bli döpt var starkare än min fruktan. Med Jehovas och mina medtroendes stöd blev jag döpt i augusti 1992. Jag var väldigt glad över att min äldre bror och hans fru var med när jag blev döpt.

Jag förändrar mitt tänkesätt

Efter hand som jag bättre förstod principerna i Guds ord insåg jag att jag behövde förändra negativa personlighetsdrag. Jag insåg att jag hade blivit dominerande och självisk på grund av min fysiska situation. Jag var tvungen att arbeta hårt för att bli av med bristerna i min personlighet. Jag behövde bli mer ödmjuk, och jag fick kämpa för att komma över min ständiga frustration över att vara beroende av andra.

 Jag ansträngde mig också för att sluta tycka synd om mig själv och att betrakta mig själv som ett offer. Med tiden kunde jag se det humoristiska i vissa situationer. En dag när jag predikade från hus till hus öppnade en liten flicka. En av bröderna som var med frågade om hon hade mamma eller pappa hemma. Den lilla flickan ropade: ”Mamma, det är två farbröder och så en som är sjuk vid dörren.” När hennes mamma kom till dörren och såg mig blev hon så förlägen att hon inte visste vad hon skulle säga. En av mina vänner sade: ”Egentligen är vi två som är sjuka och en som är frisk.” Alla log, och vi fick en trevlig pratstund.

En önskan att göra mer

Efter mitt dop tjänade jag som hjälppionjär nio månader och ägnade då 60 timmar i månaden åt förkunnartjänsten. Men jag ville göra mer. Så jag avsatte ännu mer tid åt tjänsten och började tjäna som reguljär pionjär. De första månaderna som reguljär pionjär var tuffa. Många människor trodde att jag besökte dem för att tigga pengar, och det kändes besvärande både för mig och för dem jag samarbetade med.

Dessutom hade många i församlingen svårt att förstå vad jag sade, och de var osäkra på hur de bäst skulle kunna hjälpa mig. Men med Jehovas hjälp och tack vare osjälviska bröder och systrar förbättrades situationen med tiden. Nu ser människor mig inte bara som en man i rullstol, utan också som ett Jehovas vittne som försöker hjälpa andra att lära känna Guds avsikter.

I juli 1994 hade jag möjlighet att vara med vid en två veckor lång kurs för pionjärer. Under kursen studerade vi de bibliska principer som styr arbetet med att predika och göra lärjungar. Vi fick även praktisk övning i förkunnartjänsten. Jag var tvungen att övervinna en del praktiska problem för att kunna vara med vid kursen, eftersom den hölls omkring 6 mil från min hemort. Det var inte möjligt för mig att stanna kvar över natten, så vännerna turades om att köra mig till skolan på morgonen och hem igen på kvällen. När det var lunch bar en av bröderna upp mig till andra våningen, där vi alla åt tillsammans.

Ett stort ansvar

I mars 2003 blev jag förordnad som äldste i församlingen. Det har inneburit att jag har fått arbeta hårt för att hjälpa andra. Nu förstår jag bättre vad Jesus menade när han sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35) Jag samarbetar med en underbar krets av äldste som har hjälpt mig att komma till rätta i min uppgift. Jag känner mig uppskattad av hela församlingen – i synnerhet av de unga – och de låter mig ofta följa med när de gör något trevligt tillsammans. De ser att jag har övervunnit hinder för att kunna tjäna Jehova, och många ber mig om hjälp att ta itu med sina egna problem.

Jag har insett att lycka inte är beroende av det fysiska hälsotillståndet. Det viktiga är att man har Jehovas godkännande och att man gör hans vilja. Jag uppskattar i synnerhet Jehovas löfte att jag snart skall slippa rullstolen. Ja, jag ser fram emot att kunna ”klättra som en hjort” och att få tjäna den sanne Guden i all evighet. (Jesaja 35:5, 6)

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 22]

Nu ser människor mig inte bara som en man i rullstol, utan också som ett Jehovas vittne som försöker hjälpa andra att lära känna Guds avsikter

[Bild på sidan 21]

Jag förbereder ett församlingsmöte genom att skriva med näsan