Transfusionsmedicin – Är dess framtid säker?

”Transfusionsmedicin kommer även i fortsättningen att vara lite som att vandra genom en tropisk regnskog, där man tydligt ser de upptrampade stigarna men ändå måste vara försiktig med var man sätter fötterna och där nya hot kan ligga på lur bakom nästa krök för att överrumpla dem som inte är på sin vakt.” – Ian M. Franklin, professor i transfusionsmedicin.

ÄNDA sedan den världsvida aidsepidemin på 1980-talet fick allmänhetens uppmärksamhet att riktas mot blodet har det gjorts stora ansträngningar för att eliminera ”nya hot”. Men stora hinder kvarstår. I juni 2005 meddelade WHO: ”Sannolikheten att få en säker transfusion ... varierar oerhört från land till land.” Varför det?

I många länder finns det inte några nationella säkerhetsföreskrifter för blodgivning, testning och transport av blod och blodprodukter. Ibland till och med förvaras blodet vårdslöst – i dåligt underhållna kylskåp eller i kylväskor! Om det inte finns några säkerhetsföreskrifter, kan det få allvarliga följder för patienter som får blod från någon som bor tiotals, om inte hundratals, mil bort.

Smittfritt blod – ett svårt mål att nå

I en del länder hävdar man att blodförrådet aldrig har varit säkrare. Men det finns fortfarande skäl att vara försiktig. På första sidan i en sammanställning som gjorts av tre organisationer i USA sägs det: ”VARNING: Eftersom helblod och blodkomponenter kommer från människoblod, finns risken att de överför smitta, till exempel virus. ... Noggranna val av blodgivare och noggranna laboratorietester tar inte bort risken.” (”Circular of Information”)

Det är därför inte utan anledning som Peter Carolan vid Internationella rödakors- och  rödahalvmånefederationen säger: ”Det finns ingen garanti för att det blod som finns i lager är absolut säkert.” Han tillägger: ”Det kommer alltid att finnas nya smittor som det ännu inte finns några tester för.”

Hur skulle det gå om en ny smitta dyker upp – en som precis som hiv inte kan upptäckas under infektionens inledande skede och lätt sprids genom blod? Denna möjlighet är fullt tänkbar, framhöll dr Harvey G. Klein, medlem av det medicinska forskningsrådet i USA, vid en medicinsk konferens i Prag i april 2005. Han sade: ”Transfusionsmedicinarna är inte bättre rustade att förutsäga en transfusionsrelaterad epidemi i dag än de var när aidsepidemin bröt ut.”

Misstag och transfusionsreaktioner

Vilka är de största riskerna i samband med blodtransfusioner i industriländerna? Misstag och immunologiska reaktioner. I tidningen Globe and Mail kunde man läsa angående en kanadensisk studie från 2001 att tusentals blodtransfusioner innefattade fall där patienten kunde ha dött på grund av att man ”tog blodprov på fel patient, felmärkte blodprov och beställde blod till fel patient”. Sådana misstag kostade livet på minst 441 personer i USA mellan 1995 och 2001.

De som får blodtransfusion löper i stort sett samma risker som de som genomgår en organtransplantation. Immunreaktioner har en tendens att stöta bort främmande vävnad. I en del fall kan blodtransfusioner faktiskt hindra aktiveringen av immunförsvaret. Sådan immunsuppression gör patienten sårbar för postoperativa infektioner och för virus som dittills varit slumrande. Det är därför inte så konstigt att professor Ian M. Franklin, som citerades i början av artikeln, säger till läkare: ”Tänk efter både två och tre gånger innan du ger en patient blod.”

Specialister säger sin mening

Med den här vetskapen är det allt fler inom sjukvården som ser kritiskt på transfusionsmedicinen. I Dailey’s Notes on Blood sägs det: ”En del läkare vidhåller att allogent blod [blod från en annan människa] är ett riskfyllt läkemedel och att det skulle vara förbjudet att använda om det hade bedömts på samma grunder som andra läkemedel.”

Så här sade professor Bruce Spiess i slutet av 2004 om att ge en av blodets huvudkomponenter till patienter som genomgår en hjärtoperation: ”Det finns få, om ens några, [medicinska] artiklar som stöder tanken på att transfusioner verkligen förbättrar utsikten för patienten.” Spiess skriver att många sådana transfusioner faktiskt ”kan göra mer skada än nytta i praktiskt taget samtliga fall utom vid trauma”, eftersom de ökar ”risken för lunginflammation, infektioner, hjärtinfarkt och stroke”.

Många blir förvånade när de får reda på att rutinerna när det gäller blodtransfusion inte är så enhetliga som man skulle kunna förvänta sig. Doktor Gabriel Pedraza påminde nyligen sina kolleger i Chile om att ”det inte finns några klara indikationer för när en transfusion bör ges”, vilket gör det ”svårt att ... tillämpa vedertagna internationella riktlinjer”. Inte undra på att Brian McClelland, verksamhetschef för en blodcentral i Skottland, ber läkare ”komma ihåg att en transfusion är en transplantation och därför inte något obetydligt beslut”. Han föreslår att läkare ställer sig frågan: ”Om det gällde mig själv eller mitt barn, skulle jag då gå med på en transfusion?”

 Många som arbetar inom sjukvården håller med om det som en transfusionsmedicinare berättade för Vakna!: ”Vi som är specialister i transfusionsmedicin tycker inte om att få eller ge blod.” Om det här är vad en del välutbildade läkare tycker, vad skall då patienterna tycka?

Kommer läkarvetenskapen att förändras?

Om nu blodtransfusioner är så riskfyllda, undrar du kanske varför blod fortfarande används i så stor omfattning, speciellt när det finns alternativ. En orsak är att många läkare helt enkelt är ovilliga att ändra behandlingsmetoder eller är omedvetna om de behandlingar som finns som alternativ till blodtransfusion. Enligt en artikel i tidskriften Transfusion ”tar läkare beslut om transfusioner utifrån sin utbildning, sin kulturella bakgrund och sin ’kliniska bedömning’”.

En kirurgs skicklighet har också betydelse. Doktor Beverly Hunt i London skriver att ”blodförlusten [vid en operation] varierar mycket mellan kirurger, och det finns ett växande intresse för att utbilda kirurger i fullgod kirurgisk hemostas [metoder för att begränsa blödning]”. Andra hävdar att kostnaderna för alternativ till blodtransfusion är alldeles för höga, även om det kommer fram rapporter som visar motsatsen. Men många läkare skulle hålla med chefsläkaren dr Michael Rose, som säger: ”Den patient som får blodfri läkarvård får i själva verket kirurgi av högsta möjliga kvalitet.” *

Läkarvård av högsta kvalitet – är inte det vad du skulle vilja ha? I så fall har du något gemensamt med dem som gav dig den här tidskriften. Läs gärna nästa artikel för att få veta mer om deras beaktansvärda inställning till blodtransfusioner.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 6]

”Tänk efter både två och tre gånger innan du ger en patient blod.” – Professor Ian M. Franklin

[Infälld text på sidan 6]

”Om det gällde mig själv eller mitt barn, skulle jag då gå med på en transfusion?” – Brian McClelland

[Ruta/Bild på sidan 7]

Dödsfall till följd av TRALI

Transfusionsrelaterad akut lungskada (TRALI) är en livshotande immunologisk reaktion till följd av en blodtransfusion, och det första fallet rapporterades i början på 1990-talet. Man känner nu till att TRALI orsakar hundratals dödsfall varje år. Men experter misstänker att antalet är mycket större, eftersom många som arbetar inom sjukvården inte känner igen symtomen. Man vet inte vad som orsakar reaktionen, men i tidskriften New Scientist sägs det att det blod som använts ”i första hand verkar komma från sådana som tidigare exponerats för blod från flera olika personer, till exempel ... sådana som har fått många transfusioner”. Enligt en rapport är TRALI nu långt upp på listan över orsaker till transfusionsrelaterade dödsfall i USA och Storbritannien, vilket gör TRALI till ”ett större problem för blodbankerna än väldefinierade sjukdomar som hiv”.

 [Ruta/Diagram på sidorna 8, 9]

Blodets sammansättning

Blodgivare ger vanligtvis helblod. Men i många fall ger de enbart blodplasma. I några få länder ger man transfusioner av helblod, men det är vanligare att man separerar blodets huvudkomponenter innan man testar och använder dem inom transfusionsmedicinen. Läs om de fyra huvudkomponenterna, deras funktion och hur stor del av blodet de utgör.

BLODPLASMA utgör mellan 52 och 62 procent av blodvolymen. Det är en svagt gul vätska som transporterar blodkropparna och innehåller proteiner och andra ämnen.

Plasma består till 91,5 procent av vatten. Sju procent består av proteiner (inbegripet albumin, som utgör omkring 4 procent av plasman; globuliner, omkring 3 procent; och fibrinogen, mindre än 1 procent), och från dessa proteiner utvinner man plasmafraktionerna. De 1,5 procent som är kvar av plasman utgörs av andra ämnen, till exempel näringsämnen, hormoner, syre och koldioxid, salter, vitaminer och kvävehaltiga restprodukter.

 VITA BLODKROPPAR (leukocyter) utgör mindre än 1 procent av blodet. De angriper och förstör skadliga inkräktare.

BLODPLÄTTAR (trombocyter) utgör mindre än 1 procent av blodet. De bildar pluggar för att stoppa en blödning.

RÖDA BLODKROPPAR (erytrocyter) utgör mellan 38 och 48 procent av blodvolymen. De här cellerna håller vävnaderna vid liv genom att tillföra syre och transportera bort koldioxid.

Precis som man kan utvinna mindre beståndsdelar, eller fraktioner, ur blodplasma, kan man också dela upp andra huvudkomponenter i fraktioner. Hemoglobin är till exempel en fraktion av den röda blodkroppen.

[Diagram]

PLASMA

VATTEN 91,5 %

PROTEINER 7 %

ALBUMIN

GLOBULINER

FIBRINOGEN

ANDRA ÄMNEN 1,5 %

NÄRINGSÄMNEN

HORMONER

SYRE OCH KOLDIOXID

SALTER

VITAMINER

KVÄVEHALTIGA RESTPRODUKTER

[Bildkälla]

Sidan 9: Blodkomponenter i cirklar: This project has been funded in whole or in part with federal funds from the National Cancer Institute, National Institutes of Health, under contract N01-CO-12400. The content of this publication does not necessarily reflect the views or policies of the Department of Health and Human Services, nor does mention of trade names, commercial products, or organizations imply endorsement by the U.S. Government

[Ruta/Bild på sidorna 8, 9]

Alternativ till blodtransfusion

Under de sex senaste åren har Jehovas vittnens sjukhuskommittéer delat ut tiotusentals exemplar av videofilmen Transfusion-Alternative Strategies—Simple, Safe, Effective på omkring 25 språk till dem som arbetar inom sjukvården. * I filmen berättar kända läkare om effektiva metoder som man nu använder för att behandla patienter utan blodtransfusion. Filmens budskap tycks gå fram. När man i slutet av 2001 hade sett filmen vid National Blood Service (NBS) i Storbritannien, skickade man ett brev tillsammans med ett exemplar av den här filmen till landets alla överläkare i hematologi och chefer för blodbankerna. De uppmuntrades att se filmen, eftersom ”det allt oftare erkänns att ett av målen med god läkarvård är att undvika blodtransfusioner så långt det är möjligt”. I brevet stod det att filmens ”genomgående budskap är berömvärt och något som NBS helt stöder”.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 9]

Fraktionering – Blodets mindre beståndsdelar används inom sjukvården

Forskning och teknik gör det möjligt att identifiera och skilja ut fraktioner ur blod genom en metod som kallas fraktionering. Vi kan illustrera det så här: Havsvatten består till 96,5 procent av vatten, och med hjälp av fraktioneringsprocesser kan man separera och utvinna de återstående ämnena, till exempel magnesium, brom och, naturligtvis, koksalt. Blodplasma, som utgör mer än hälften av blodets volym, består av mer än 90 procent vatten och kan behandlas så att man får fram fraktioner som innehåller proteiner, till exempel albumin, fibrinogen och olika globuliner.

Som en del av en behandling kan en läkare ordinera ett koncentrat av en plasmafraktion. En sådan fraktion är det proteinrika kryoprecipitatet, som man får fram genom att frysa plasma och sedan tina den. Den här olösliga plasmafraktionen är rik på koagulationsfaktorer och ges vanligtvis till patienter för att stoppa blödning. Andra behandlingar kan innefatta en produkt som innehåller en blodfraktion, antingen som en liten del eller som huvudingrediens. * En del plasmaproteiner ges i form av injektioner för att stärka immuniteten hos en patient som utsatts för smitta. Nästan alla blodfraktioner som används inom sjukvården innehåller proteiner från blodplasma.

Enligt Science News ”har forskare identifierat bara några hundra av de tusentals proteiner som enligt beräkningar finns i människans blod”. Allteftersom kunskapen om blodet ökar kan nya produkter med de här proteinerna dyka upp.

[Fotnot]

[Bild på sidorna 6, 7]

En del som arbetar inom sjukvården aktar sig noga för att komma i kontakt med blod