Vadare – vana världsresenärer

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SPANIEN

TÄNK dig att du vistas två månader under sommaren på den arktiska tundran, där solen praktiskt taget aldrig går ner. Och när vintern närmar sig sätter du kurs mot Sydamerika, Australien eller Sydafrika. Under resten av året flyttar du runt mellan kontinenterna och letar efter din favoritföda på olika stränder. Så lever många av världens vadare.

Vadare är, precis som namnet antyder, fåglar som tycker om att söka föda på grunt vatten. * Under de kallare månaderna på norra halvklotet flockas de i gyttjiga flodmynningar, på stränder, utmed havsbandet när det är ebb eller vid klippiga strandlinjer dit få människor tar sig. Under de varmare månaderna, när turister ockuperar stränderna, flyttar de flesta vadare till arktiska och subarktiska områden, där den korta sommaren ger dem den avskildhet och det överflöd av mat som de behöver för att föda upp sina ungar.

Vadare är inte särskilt färggranna, men deras eleganta flykt och vackert tecknade vingspetsar brukar dra till sig uppmärksamheten. ”[Vadare] kan flyga lågt, med vingspetsarna snuddande vid vattenytan, eller på mer än 6 000 meters höjd. De behärskar verkligen luften och vinden”, sägs det i boken Shorebirds—Beautiful Beachcombers.

Skyddade av flocken

Vadare samlas ofta i stora flockar någonstans där det finns rikligt med föda. Anledningen till att de samlas i stora flockar är förmodligen att det utgör ett skydd för dem. Rovfåglar, till exempel pilgrimsfalk, väljer hellre att anfalla ensamma fåglar än att attackera fåglar i flock. Och tusentals vaksamma ögon har större chans att upptäcka en rovfågel i tid. För att dra nytta av det här extra skyddet samlas ofta olika arter av vadare i stora flockar.

Det är en upplevelse att se en flock vadare lyfta och ge sig av. Hundratals eller rentav tusentals fåglar i en tät flock vänder tvärt hit och dit, upp och ner i luften, som om de styrdes av en osynlig hand. ”Det är ett underverk i sig självt att tusentals fåglar som flyger tätt tillsammans i hög hastighet kan göra sådana tvära kast med exakt precision”, sägs det i Handbook of the Birds of the World. Genom att  studera flockar av kärrsnäppor som filmats i slow motion har ornitologer dragit slutsatsen att en enda fågel kan sätta i gång en rörelse som snabbt sprids till den övriga flocken.

Med världen för sina fötter

En del vadare är riktiga världsresenärer. Kustsnäppor och sandlöpare häckar längre norrut än praktiskt taget några andra fåglar. Vadare kan dyka upp utmed strandremsor nästan var som helst på jorden, och de kan flyga över 3 000 mil under sin årliga flyttning.

Trots att vissa vadare måste flyga över världshav när de flyttar så landar de aldrig på vattnet och vilar, eftersom de inte kan simma. Därför måste de ha stora bränslereserver – förhållandevis mer bränsle än en jumbojet. Vid starten utgör bränslet hos en jumbojet omkring 40 procent av planets totala vikt. Men hur ”tankar” vadare?

”De lagrar bränsle i form av fett, och under några veckor på sommaren nästan fördubblar de sin vikt när de glupskt letar föda på de långgrunda stränderna”, förklarar David Attenborough i boken The Life of Birds. ”Fettreserverna är rentav ännu större än vad sådan statistik visar, eftersom många av fåglarnas inre organ, som hjärnan och inälvorna, krymper i storlek för att ge plats åt det extra bränslet och spara kroppsvikt.”

En imponerande resenär är den sibiriska tundrapiparen som flyttar från Alaska till Hawaii. Det behövs uthållighet för att flyga 450 mil i ett sträck, och fågelns förmåga att lokalisera Hawaii mitt i Stilla havet är ett under av navigeringsförmåga. En sibirisk tundrapipare som övervakades under flyttningen gjorde resan på mindre än fyra dagar. Och en äldre fågel hade gjort resan mellan Alaska och Hawaii tur och retur mer än 20 gånger!

När de uthålliga fåglarna till sist når häckningsområdena i Arktis,  har de bråda dagar framför sig. Inom två veckor skall de hitta en partner, etablera ett revir och bygga bo. Sedan har de omkring tre veckor på sig att ruva sina ägg och ytterligare tre veckor att föda upp sina ungar. Mot slutet av juli går färden tillbaka söderöver.

Flyttningens faror

Vadarnas långa resor kan vara riskfyllda. Ett stort hot är människan. På 1800-talet rapporterade naturforskaren John James Audubon att ett jaktlag hade skjutit 48 000 amerikanska tundrapipare på en enda dag. Den totala populationen av den här fågeln har återhämtat sig något sedan dess, men den understiger troligtvis fortfarande det antal som dödades den dagen.

Ett ännu större hot mot vadare är att våtmarker försvinner. Fåglarna har svårt att anpassa sig till sådana förluster. ”Vadarnas levnadsmönster med häckning, flyttning och övervintring har utvecklats under många tusen år, och det är tyvärr mycket lätt för människan att förändra eller förstöra deras habitat”, sägs det i boken Shorebirds—An Identification Guide to the Waders of the World. Miljoner vadares överlevnad hänger på att man lyckas bevara en handfull rastplatser som fåglarna utnyttjar under sin flyttning.

En sådan plats är Delaware Bay, som ligger utmed kusten sydväst om New Jersey i USA, där omkring hundra tusen kustsnäppor samlas på våren för att kalasa på kungskrabbornas ägg. Fåglarna är helt utsvultna efter att ha gjort en av de längsta nonstopflygningar som någon fågel över huvud taget gör. På två veckor har de flugit 800 mil från sydöstra Brasilien till den här platsen. Under flyttningen har de förlorat halva sin kroppsvikt.

De insatser som görs av naturvårdare kan bidra till att säkra vadarnas rastplatser för framtiden. Det kanske rentav finns någon sådan plats i din hemtrakt. När du en gång har sett en flock vadare flyga fram och tillbaka över vattenytan och hört deras uppfordrande läte, kommer du att ha svårt att glömma dem.

Som naturforskaren Arthur Morris skriver: ”Alla som har en passion för vadare har något gemensamt: Vi har alla stått många gånger på öde stränder eller i våtmarker och sett flockar av sandlöpare, blixtrande i svart-vitt, i en flykt som för hela flocken samtidigt åt än det ena, än det andra hållet. Och varje gång det händer fylls vi av vördnad och förundran.”

[Fotnot]

[Ruta/Bilder på sidan 18]

Garvade resenärer

Kustsnäppor tar förmodligen hem priset i långdistansresande. Kustsnäppor som häckar långt uppe i norra Canada övervintrar i västra Europa eller på Sydamerikas spets (mer än 1 000 mil bort)

[Bildkälla]

KK Hui

Flockar med närmare en miljon kärrsnäppor har setts i Nederländerna och Mauretanien

Myrspovar tar sig den långa vägen från häckningsplatserna i Sibirien ända till Storbritannien, Sydafrika, Mellanöstern, Australien eller Nya Zeeland

Sandlöpare kan komma springande utmed strandremsorna nästan var som helst på jorden, och några häckar inom 95 mils omkrets från Nordpolen

[Bilder på sidorna 16, 17]

Eftersom vadare inte kan rasta på vattnet, måste de lagra stora fettreserver för att kunna ta sig över de stora världshaven

[Bild på sidorna 16, 17]

Sandlöpare söker skydd i stora flockar

[Bild på sidan 17]

Strandskata

[Bild på sidan 17]

En svartsnäppa som söker efter föda i en våtmark

[Bildkälla på sidan 16]

Foton överst och nederst på sidan: © Richard Crossley/VIREO