Är evolutionen ett faktum?

”EVOLUTIONEN är ett faktum lika mycket som att solen är het”, hävdar professor Richard Dawkins, en framstående evolutionistisk vetenskapsman. Naturligtvis kan man genom experiment och direkta observationer bevisa att solen är het. Men ger experiment och direkta observationer samma obestridliga stöd åt evolutionsläran?

Innan vi besvarar den frågan behöver vi klargöra en sak. Många forskare har lagt märke till att avkomlingar till levande organismer med tiden kan förändras något. Charles Darwin kallade den här processen ”härstamning med förändringar”. Sådana förändringar har observerats direkt, de har dokumenterats genom experiment och har skickligt utnyttjats av växt- och djurförädlare. * Sådana förändringar kan betraktas som ett faktum. Men när vetenskapsmän beskriver de här små förändringarna använder de termen ”mikroevolution”. Själva uttrycket antyder vad många vetenskapsmän bestämt påstår – att dessa små förändringar är bevis för ett helt annat fenomen, ett fenomen som ingen har observerat och som de kallar ”makroevolution”.

Darwin höll sig nämligen inte bara till de observerbara förändringarna. Han gick ett steg längre och skrev i sin berömda bok Om arternas uppkomst: ”Jag ser alla de varelser som någonsin existerat, inte som särskilda skapelser utan som avkomlingar i rätt nedstigande led av några få varelser.” Darwin menade att dessa ”få varelser”, så kallade enkla livsformer, under oerhört lång tid sakta utvecklades – genom ”ytterligt små förändringar” – till de miljoner livsformer som finns på jorden. Evolutionister lär att dessa små förändringar ansamlades och ledde till de stora förändringar som behövdes för att fiskar skulle bli amfibier och apor skulle bli människor. Det är sådana stora förmodade förändringar som brukar kallas makroevolution. Många tycker att det här resonemanget verkar rimligt. Om små förändringar kan äga rum inom en art, varför skulle då inte evolutionen under långa tidsperioder kunna åstadkomma stora förändringar? *

Läran om makroevolution grundar sig på tre huvudförutsättningar:

1. Mutationer tillhandahåller det råmaterial som behövs för att nya arter skall uppstå. *

2. Naturligt urval leder till att nya arter uppstår.

3. De fossila lämningarna uppvisar makroevolutionära förändringar hos växter och djur.

Finns det så starka bevis för en makroevolution att den bör betraktas som ett faktum?

 Kan mutationer frambringa nya arter?

Många egenskaper hos växter och djur avgörs av informationen i deras genetiska kod, den planritning som finns sammanpackad i kärnan i varje cell. * Forskare har upptäckt att mutationer – slumpvisa förändringar – i den genetiska koden kan medföra förändringar hos växters och djurs avkomlingar. Hermann J. Muller, nobelpristagare och föregångare inom mutationsforskningen, gjorde 1946 det här uttalandet: ”Denna ansamling av många sällsynta, oftast mycket små förändringar är inte bara den viktigaste metoden för att på konstlad väg förädla djur och växter, utan är också – och i ännu högre grad – det sätt varpå den naturliga evolutionen har skett under vägledning av naturligt urval.”

Läran om makroevolution bygger på påståendet att mutationer inte bara kan frambringa nya arter, utan också helt nya familjer av växter och djur. Är det möjligt att pröva riktigheten i det här djärva påståendet? Lägg märke till vad omkring 100 års genetisk forskning har visat.

I slutet av 1930-talet anammade forskare entusiastiskt idén att om det naturliga urvalet kunde frambringa nya växtarter genom slumpmässiga mutationer, då borde människor på artificiell väg kunna göra det på ett effektivare sätt. ”Euforin spred sig bland biologer i allmänhet och genetiker och förädlare i synnerhet”, säger Wolf-Ekkehard Lönnig, forskare vid Max-Planck-institutet för växtförädling i Tyskland, i en intervju med Vakna! Varför denna eufori? Lönnig, som i omkring 28 år har studerat genmutationer hos växter, säger: ”De här forskarna trodde att tiden var inne att revolutionera den traditionella metoden för växt- och djurförädling. De trodde att de genom att inducera och välja ut fördelaktiga mutationer skulle kunna få fram nya och bättre växter och djur.” *

Forskare i USA, Asien och Europa satte i gång välfinansierade forskningsprogram och använde metoder som verkade lovande när det gällde att skynda på evolutionen. Vilka resultat hade man uppnått efter mer än 40 års intensiv forskning? Forskaren Peter von Sengbusch säger: ”Trots att enorma summor lades ner på försöken att odla fram alltmer produktiva varieteter genom bestrålning, blev de ett stort misslyckande.” Lönnig säger: ”På 1980-talet hade förhoppningarna och euforin bland forskare slutat i ett stort fiasko. I västländerna upphörde mutationsförädling att vara ett separat forskningsområde. Nästan alla mutanter hade ’negativt urvalsvärde’, dvs. de dog eller var svagare än vilda varieteter.” *

 De data som nu har samlats in från omkring 100 års mutationsforskning i allmänhet och 70 års mutationsförädling i synnerhet gör det möjligt för forskarna att dra slutsatser angående mutationers möjligheter att frambringa nya arter. Efter att ha undersökt saken drar Lönnig slutsatsen: ”Mutationer kan inte omvandla en ursprunglig [växt- eller djur]art till en helt ny art. Denna slutsats stämmer med de samlade erfarenheterna och resultaten av mutationsforskningen under 1900-talet och även med sannolikhetslagarna. Lagen om återkommande variation innebär alltså att genetiskt väldefinierade arter har fasta gränser som inte kan upphävas eller överskridas genom slumpartade mutationer.”

Tänk efter vad allt detta innebär. Om högt utbildade vetenskapsmän inte kan frambringa nya arter genom att artificiellt framkalla och välja ut gynnsamma mutationer, är det då troligt att en ointelligent process skulle klara det bättre? Om forskningen visar att mutationer inte kan förändra en ursprungsart till en helt ny art, hur skulle då egentligen en makroevolution ha gått till?

Leder naturligt urval till att nya arter bildas?

Darwin trodde att det han kallade naturligt urval skulle gynna de livsformer som var bäst anpassade till miljön, medan livsformer som inte var lika väl anpassade så småningom skulle dö ut. Evolutionister i vår tid lär att allteftersom arter spred sig och blev isolerade, gynnade det naturliga urvalet dem som hade genmutationer som gjorde dem bäst lämpade för den nya miljön. Följden blev, menar evolutionisterna, att de här isolerade grupperna gradvis utvecklades till helt nya arter.

Som tidigare nämnts pekar forskningsresultaten tydligt på att mutationer inte kan frambringa helt nya arter. Vilka bevis lägger då evolutionisterna fram för att styrka sitt påstående att det naturliga urvalet väljer ut gynnsamma mutationer för att frambringa nya arter? I en broschyr som gavs ut av National Academy of Sciences (NAS) i USA 1999 sägs det: ”Ett särskilt övertygande exempel på artbildning gäller de 13 arterna av finkar som Darwin studerade på Galápagosöarna och som nu är kända som darwinfinkar.”

På 1970-talet började en forskargrupp ledd av Peter och Rosemary Grant studera de här finkarna och upptäckte att efter ett år av torka hade finkar med något större näbb bättre möjligheter att överleva än finkar med mindre näbb. Eftersom storleken och formen på näbbarna är ett av de främsta sätten att artbestämma finkarna, antog man att denna upptäckt var betydelsefull. I broschyren sägs det vidare: ”Makarna Grant har beräknat att om det uppstår torka på öarna ungefär en gång vart tionde år kan en ny finkart uppstå på bara 200 år.”

Men broschyren från NAS tar inte med en del viktiga men besvärande fakta. Under åren efter torkan dominerade finkar med mindre näbb återigen populationen. Peter Grant och doktoranden Lisle Gibbs skrev därför  i den vetenskapliga tidskriften Nature 1987 att de hade sett ”urvalets riktning vända om”. År 1991 skrev Grant att ”populationen, underkastad naturligt urval, pendlar fram och tillbaka” allteftersom klimatet förändras. Forskarna lade också märke till att några av de olika ”arterna” av finkar parade sig med varandra och fick avkomma som klarade sig bättre än föräldrarna. Peter och Rosemary Grant drog slutsatsen att om finkarterna fortsatte att para sig med varandra skulle det kunna leda till att två ”arter” blev bara en inom 200 år.

År 1966 skrev evolutionsbiologen George Christopher Williams: ”Jag betraktar det som olyckligt att teorin om naturligt urval först utvecklades som en förklaring till evolutionär förändring. Den är mycket viktigare som förklaring till att adaptation bevaras.” Evolutionsteoretikern Jeffrey Schwartz skrev 1999 att om Williams slutsatser är korrekta kanske det naturliga urvalet hjälper arterna att anpassa sig till omgivningens skiftande krav, men ”det skapar inte något nytt”.

Nej, darwinfinkarna är inte på väg att bli ”något nytt”. De är fortfarande finkar. Och det förhållandet att de parar sig med varandra ger rum för tvivel angående de metoder vissa evolutionister använder när de definierar en art. Dessutom avslöjar det här exemplet att till och med ansedda vetenskapsakademier kan rapportera fakta på ett vinklat sätt.

Uppvisar de fossila lämningarna makroevolutionära förändringar?

Den tidigare nämnda broschyren från NAS ger läsaren intrycket att de fossil vetenskapsmän har hittat mer än tillräckligt dokumenterar makroevolutionen. Det sägs där: ”Man har hittat så många mellanformer mellan fiskar och groddjur, mellan groddjur och kräldjur, mellan kräldjur och däggdjur och i primaternas utvecklingslinje att det ofta är svårt att kategoriskt säga när övergången från en art till en annan äger rum.”

Det här självsäkra uttalandet är ganska förvånansvärt. Varför det? År 2004 beskrev National Geographic de fossila lämningarna som ”en film om evolutionen, där 999 bilder av 1 000 är bortklippta”. Kan man verkligen säga att de återstående ”bilderna” – en av tusen – dokumenterar makroevolutionen? Niles Eldredge, en övertygad evolutionist, medger att fossilen visar att ”få eller inga evolutionära förändringar ansamlas hos de flesta arter” under långa tidsperioder.

Till dags dato har vetenskapsmän jorden runt grävt fram och katalogiserat omkring 200 miljoner stora fossil och miljarder mikrofossil. Många forskare håller med om att det här ofantliga och detaljerade materialet visar att alla större djurgrupper uppträdde plötsligt och förblev i stort sett oförändrade, medan många arter försvann lika plötsligt som de  uppstod. Efter att ha granskat det fossila bevismaterialet skriver biologen Jonathan Wells: ”På nivåerna rike, stam och klass är härstamning med förändringar från gemensamma förfäder uppenbarligen inte ett observerat faktum. Av de fossila och molekylära vittnesbörden att döma är det inte ens en välgrundad teori.”

Evolution – faktum eller myt?

Varför håller många framstående evolutionister fast vid att makroevolutionen är ett faktum? Efter att ha kritiserat vissa av Richard Dawkins tankegångar skrev den inflytelserike evolutionisten Richard Lewontin att många vetenskapsmän är villiga att godta vetenskapliga påståenden som strider mot sunt förnuft, ”eftersom vi sedan tidigare har en förpliktelse, en förpliktelse mot materialismen”. * Många vetenskapsmän vägrar att ens överväga möjligheten att det finns en intelligent Formgivare, eftersom, som Lewontin skriver: ”Vi kan inte låta en gud få in en fot.”

I det här sammanhanget citeras sociologen Rodney Stark i tidskriften Scientific American. Han säger: ”I 200 år har vi fått höra att om man vill vara vetenskaplig måste man hålla sitt sinne fritt från religionens bojor.” Han säger vidare att vid forskningsinstitutionerna ”håller de religiösa munnen stängd” medan ”de som inte är religiösa diskriminerar”. Enligt Stark finns det ”ett system för belöning av irreligiositet i de övre skikten [av det vetenskapliga etablissemanget]”.

Om du skall godta läran om makroevolution, måste du tro att agnostiska eller ateistiska vetenskapsmän inte låter sina personliga uppfattningar påverka hur de tolkar vetenskapliga upptäckter. Du måste tro att mutationer och naturligt urval frambringade alla komplexa livsformer, trots det faktum att hundra års forskning och studium av miljarder mutationer visar att mutationer inte har omvandlat en enda väldefinierad art till något helt nytt. Du måste tro att alla organismer undan för undan utvecklades från en gemensam förfader, trots att de fossila lämningarna tydligt visar att de större växt- och djurgrupperna framträdde plötsligt och inte utvecklades till andra slag av växter och djur, inte ens under mycket lång tid. Tycker du att en sådan tro verkar vara grundad på fakta eller på en myt?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 15]

”Mutationer kan inte omvandla en ursprunglig [växt- eller djur]art till en helt ny art”

[Infälld text på sidan 16]

Darwinfinkarna visar i bästa fall att en art kan anpassa sig till förändringar i klimatet

[Infälld text på sidan 17]

De fossila lämningarna visar att alla större djurgrupper uppträdde plötsligt och förblev i stort sett oförändrade

[Tabell på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

HUR ORGANISMER KLASSIFICERAS

Organismer klassificeras i ett hierarkiskt system av grupper, från enskilda arter till riken. * Jämför här nedan klassificeringen av människor och bananflugor.

MÄNNISKOR BANANFLUGOR

Art sapiens melanogaster

Släkte Homo Drosophila

Familj Hominider Daggflugor

Ordning Primater Tvåvingar

Klass Däggdjur Egentliga insekter

Stam Ryggsträngsdjur Leddjur

Rike Djur Djur

[Fotnot]

[Källangivelse]

Uppställningen är baserad på boken Icons of Evolution—Science or Myth? Why Much of What We Teach About Evolution Is Wrong av Jonathan Wells.

[Bilder på sidan 15]

En muterad bananfluga (överst) är, även om den är missbildad, fortfarande en bananfluga

[Bildkälla]

© Dr. Jeremy Burgess/Photo Researchers, Inc.

[Bilder på sidan 15]

Experiment med växtmutationer visade upprepade gånger att antalet nya mutanter stadigt minskade, medan samma typ av mutanter uppträdde regelbundet (Den muterade växten har större blommor)

[Bildkälla på sidan 13]

Från ett foto taget av Mrs. J. M. Cameron/U.S. National Archives photo

[Bildkälla på sidan 16]

Finkhuvuden: © Dr. Jeremy Burgess/ Photo Researchers, Inc.

[Bildkällor på sidan 17]

Dinosaurie: © Pat Canova/Index Stock Imagery; fossiler: GOH CHAI HIN/AFP/Getty Images