Kväkarnas ”heliga experiment”

I JULI 1656 lade skeppet Swallow från Barbados i Västindien till i Boston i Massachusetts. Richard Bellingham, ställföreträdande guvernör i kolonin i Massachusetts, beordrade att passagerarna Mary Fisher och Ann Austin skulle stanna kvar ombord. Bland deras tillhörigheter fann man 100 böcker som sades innehålla ”fördärvade, kätterska och hädiska lärosatser”.

Böckerna brändes på marknadsplatsen. Man satte sedan kvinnorna i fängelse, klädde av dem nakna och undersökte dem för att se om det fanns tecken som tydde på att de var häxor. Fönstret till deras cell sattes igen, och under fem veckors tid hölls de inlåsta i mörker. Den som dristade sig till att tala med dem riskerade fem pund i böter. Till sist skickades Mary Fisher och Ann Austin tillbaka till Barbados.

En samtida krönikör frågade fredsdomarna: ”Hur kom det sig att ankomsten av två kvinnor skakade er så, som om en väldig armé hade gått över era gränser?” De två ”farliga” kvinnorna var de första missionärer som kväkarna sände till Nordamerika. Vilka var kväkarna, och varför betraktades de som ett hot?

Vännernas samfund

Kväkarna, eller Vännernas samfund, uppstod på 1600-talet i England. Rörelsens grundare var George Fox (1624–1691). Han föddes i Leicestershire och var son till en vävare. Fox hävdade att han hade hört en mirakulös röst, och han slöt sig därför till att han kunde kommunicera direkt med Gud och få upplysning utan någon människa som medlare. ”Traditionellt anses Vännernas samfund ha bildats 1652”, sägs det i boken A Religious History of the American People.

Varför blev medlemmarna av Vännernas samfund kallade kväkare? * En källa uppger att medlemmarna ”skakade extatiskt innan de fick en gudomlig uppenbarelse”. En annan källa uppger att de ”darrade av vördnad på grund av Guds obeskrivliga renhet och majestät”. Kväkarnas mål var att finna religiös sanning och att återuppliva den ursprungliga kristendomen.

De sökte vägledning på olika sätt, bland annat genom att förlita sig på  den heliga anden, Bibelns profeter, Kristi apostlar och ett ”inre ljus” eller en ”inre röst” som de menade uppenbarade andlig sanning. Deras möten kännetecknades därför i huvudsak av stunder när alla satt tysta och sökte Guds vägledning. Vem som helst som fick ett budskap från Gud kunde ta till orda. *

Kväkarna förespråkade rättvisa, orubblig hederlighet och ett enkelt levnadssätt, och de var emot våld. De ansåg också att alla kristna, även kvinnor, skulle ta del i att predika. De utmanade det religiösa etablissemanget, undvek pompa och ståt och hävdade att de inte behövde någon prästklass, eftersom de vägleddes av en inre röst, och det väckte rädsla och misstänksamhet. Det som uppenbarligen skapade mest irritation var deras missionsiver, som framkallade ilska, pöbelangrepp och myndigheternas ingripande.

I England blev kväkarna förföljda och satta i fängelse. De var även bannlysta i Nya England, där somliga till och med blev dödade. Mellan 1659 och 1661 blev till exempel missionärerna Mary Dyer, William Leddra, William Robinson och Marmaduke Stephenson hängda i Boston. Andra sattes i bojor, brännmärktes eller pryglades. En del fick öronen avskurna. En kväkare som hette William Brend fick 117 rapp med ett tjärat rep på sin bara rygg. Men trots sådan brutalitet ökade kväkarna i antal.

William Penn och ”det heliga experimentet”

Med början 1681 tog kväkarnas tillvaro i Nordamerika en häpnadsväckande vändning genom det som kom att kallas ett ”heligt experiment” i statsmannakonst. William Penn (1644–1718), en ung engelsman som var anhängare till Vännernas samfund, upprättade en koloni som leddes av kväkare och var grundad på kväkarnas ideal. Penn, som var son till en brittisk amiral, var pacifist och hade själv suttit i fängelse för att han hade predikat och skrivit om sina åsikter.

Penns far hade en fordran hos engelska kronan, och som betalning för den fick Penn ett stort landområde i Nordamerika. Ett kungligt brev gav honom i det närmaste obegränsad makt över den nya kolonin som fick namnet Pennsylvania, som betyder ”Penns skogar”, till minne av hans far, amiral Penn. Där skulle människor av alla trosriktningar äga religionsfrihet.

Penn skickade först sin kusin William Markham till Amerika. Syftet var att Markham på Penns vägnar skulle köpa land av indianerna och försäkra sig om stöd från de få européer som bodde inom den nya kolonins gränser. År 1682 seglade Penn uppför Delawarefloden och såg för första gången sin koloni. Han  gjorde en hederlig överenskommelse med indianerna i Shackamaxon (nuvarande Kensington, en del av Philadelphia). Omkring en kilometer från Shackamaxon grundade han därefter en ny bosättning som han kallade Philadelphia, vilket betyder ”broderskärlek”. Philadelphia växte snabbt.

Penn återvände till England och berättade vitt och brett om den nya kolonin för att få människor att flytta dit. Han skrev om ett vackert land med skogar, en imponerande flod, vilda djur och pälsvaror. Han lovade att den nya regeringen skulle verka för religiös tolerans och fredlig samexistens. Alla var välkomna – köpmän, obemedlade och idealister, alla som var ivriga att bidra till en bra regering.

I hopp om att bli befriade från sociala och politiska missförhållanden i Europa gav sig kväkare av från England och Nordirland. Mennoniter och liknande grupper kom från Rhenområdet. De första nybyggarna var till övervägande del kväkare, och Penn vittnade om kolonins lovande start. År 1683 skrev han: ”Två synoder har hållits, ... och minst sjuttio lagar har enhälligt antagits.” Men den allmänna optimismen skulle inte hålla i sig.

Experimentet går i stöpet

I Penns koloni beviljades alla samvetsfrihet. Så när våld ansågs nödvändigt för att upprätthålla lag och ordning utgjorde kväkarnas pacifism ett problem – ett problem som växte med tiden. Till en början kringgick Penn problemet genom att utse sådana som inte var kväkare för att, som han sade, ”vid behov ta itu med vår nästa”. År 1689 utgjorde risken för krig mot Frankrike ännu en utmaning för kväkarnas samvetsbetänkligheter.

Något som ytterligare bidrog till problemen var att mängder av nybyggare som inte var kväkare anlände och tvingade till sig land från indianerna. Så småningom blev kväkarna i minoritet, och relationerna till indianerna blev alltmer fientliga.

Nådastöten för kväkarnas politiska myndighet kom 1756 när guvernören och hans råd förklarade krig mot delaware- och shawneeindianerna. Kväkarna svarade med att dra sig tillbaka från de politiska posterna. Det blev slutet för deras styre. Penns ”heliga experiment” i statsmannakonst varade alltså i 75 år.

I takt med att kväkarnas materiella välstånd ökade började deras religiösa nit avta. Kväkaren Samuel Fothergill sade: ”När de hade böjt sitt sinne till den här världen kunde de inte undervisa sina avkomlingar i de bud som de själva glömt.” Med tiden uppstod det även sekter.

Penn och hans anhängare kan ha haft ädla mål och tillfällig framgång. Men antingen missförstod eller förbisåg kväkarna Jesu ord att han och hans efterföljare ”inte [är] någon del av världen”. (Johannes 17:16) Ansträngningar som görs för att förena religion och politik har alltså inte Guds eller hans Sons välsignelse, oavsett hur goda avsikterna är. (Jakob 4:4; 1 Johannes 5:19) Sådana ansträngningar kan därför inte lyckas. (Psalm 127:1)

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 12]

”MITT KUNGARIKE ÄR INGEN DEL AV DEN HÄR VÄRLDEN”

Vad menade Jesus med dessa ord, som vi finner i Johannes 18:36? Svaret blir uppenbart när vi förstår vad Guds kungarike är. Guds kungarike, huvudtemat för Jesu undervisning, är inget mindre än en världsregering med Jesus Kristus som regent. (Jesaja 9:6, 7; Lukas 4:43) I stället för att verka genom mänskliga styrelsesystem skall den här regeringen avlägsna dem och sedan ensam styra över hela jorden. (Daniel 2:44; 7:13, 14) Det var det här Jesus syftade på i bönen Fader vår, när han sade: ”Låt ditt kungarike komma. Låt din vilja ske, så som i himlen så också på jorden.” (Matteus 6:9, 10) Trots uppriktiga ansträngningar kunde inte ens sådana som William Penn ge människor den livskvalitet som lydiga undersåtar till Guds kungarike kommer att få – fullkomlig hälsa och liv utan slut i fridfulla, paradisiska omgivningar. (Lukas 23:43; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

[Bild på sidan 10]

Kväkarmöte i Philadelphia på 1800-talet

[Bild på sidan 10]

Kväkaren Mary Dyer förs i väg för att avrättas i kolonin Massachusetts Bay

[Bild på sidan 11]

Kväkare som lämnar England på 1600-talet

[Bild på sidan 11]

William Penn träffar en överenskommelse med indianer år 1682

[Bildkälla på sidan 10]

Båda bilderna: © North Wind Picture Archives

[Bildkällor på sidan 11]

Båtar: © North Wind Picture Archives; överenskommelse: Brown Brothers