Livet i Death Valley

ÅR 1848 hittade man guld i närheten av Sacramento i Kalifornien. Året därpå hade omkring 80 000 lycksökare skyndat dit i förhoppning om att bli rika. Den 25 december 1849 färdades omkring 100 ekipage västerut från Salt Lake City. Några av dem valde att vika av och ta vägen genom det som nu är känt som Death Valley (Döda dalen). De hoppades att den här förtorkade sänkan nära gränsen mellan Kalifornien och Nevada skulle vara en genväg.

Dalgången var sval vid den tiden på året, men terrängen var oländig och riskabel. Sällskapet delade upp sig i mindre grupper, som alla tog olika vägar. En grupp, med flera kvinnor och barn, försökte utan resultat hitta en väg ut från dalen över bergen västerut. Utmattade och med sinande matförråd slog de läger vid en källa i närheten av det som nu heter Furnace Creek. Sedan flyttade de sig till ett vattenhål som längre fram fick namnet Bennett’s Well. Därifrån gav sig två män i tjugoårsåldern, William Manly och John Rogers, i väg för att skaffa hjälp medan de övriga stannade kvar.

Manly och Rogers trodde att de skulle nå Los Angeles på några dagar. De anade knappast att staden låg omkring 30 mil bort, i sydvästlig riktning. När de hade gått till fots i nästan två veckor kom de till San Fernando Valley, norr om Los Angeles. Där skaffade de proviant och vände omedelbart tillbaka.

När de kom fram till lägerplatsen efter 25 dagars frånvaro syntes inga tecken på liv. Manly sköt ett skott i luften med ett gevär, och då kröp en man fram under en vagn. Manly skrev senare om händelsen: ”Han sträckte armarna högt upp i luften och skrek: ’Pojkarna har kommit! Pojkarna har kommit!’” Några fler kom fram, men de var så överväldigade av känslor att de inte fick fram ett enda ord. Tack vare Manly och Rogers överlevde alla, förutom en man som hade lämnat lägret för att på egen hand försöka hitta en väg från dalen. Det uppges att när nybyggarna lämnade dalen vände sig en kvinna om och sade: ”Farväl, döda dal!” Och på det sättet fick dalen sitt namn.

Extrema förhållanden

Death Valley är drygt 20 mil lång och 1–2 mil bred. Det är den torraste, lägst belägna och varmaste platsen i Nordamerika. Den högsta lufttemperaturen i Furnace Creek har uppmätts till 57 grader och marktemperaturen till 94 grader, nära vattnets kokpunkt. *

Det regnar mindre än 50 millimeter om året, och vissa år regnar det inte alls. Den lägsta punkten på västra halvklotet är 86 meter under havet och finns i Badwater nära en liten saltvattenssjö. Men endast 14 mil längre bort ligger Mount Whitney (4 418 meter), som är den högsta toppen i USA utanför Alaska.

Små mängder guld hittades 1850 i dalen vid Salt Spring. Man fann också silver, koppar och bly i området. Gruvsamhällen med fantasifulla namn som Bullfrog (tjurgroda), Greenwater (grönt vatten) och Rhyolite (lavaström) växte upp i dalen. Men när fyndigheterna sinade övergavs samhällena och blev spökstäder.  År 1880 fann man borax i Death Valley. Borax är en vit, kristallisk förening som används vid framställning av tvål och andra produkter, och detta blev början på den mest framgångsrika perioden av gruvbrytning i dalen. Fram till 1888 lastade man tvådelade, fem meter långa vagnar med borax och lät varje vagn dras av 18 mulor och 2 hästar de 27 milen till staden Mojave. Men inga transporter kunde ske mellan juni och september då det var alldeles för hett för både människor och djur.

Death Valley avsattes 1933 som nationalmonument. Det utökades successivt för att till slut omfatta 1,3 miljoner hektar. År 1994 gav man det här området status som Death Valley National Park, en av de största nationalparkerna i USA.

Death Valley pulserar av liv

Man är ursäktad om man tänker sig att Death Valley är en livlös dal. Men hundratals djurarter vistas där tillfälligt eller lever där permanent, och på grund av hettan rör sig många av dem i huvudsak på natten. Det största däggdjuret är det majestätiska tjockhornsfåret, som ibland tar sig ner i dalen från bergen runt omkring. Man kan också få se nordamerikansk grävling, fladdermus, rödlo, prärievarg, katträv, känguruspringmus, puma, piggsvin, kanin, skunk, vildåsna, ödla,  orm och goffersköldpadda. Där finns också fåglar som sothöna, hök, natthäger, vaktel, korp, snäppa, gam och hundratals andra arter.

Känguruspringmusen är bland de tåligaste av alla de här arterna. Den behöver inte dricka en enda droppe vatten under hela sitt liv! ”De får det vatten som de behöver för att överleva genom att uppta och omsätta stärkelse och fett som finns i de torra frön de äter”, sägs det i ett uppslagsverk. Och deras njurar kan bilda urin som är upp till fem gånger mer koncentrerad än den urin som utsöndras av njurarna hos människor. De här små grävande gnagarna undviker hettan under dagen genom att söka föda under natten.

Mer än tusen olika växter trivs i dalen. Shoshonerna, indianer som har levt i dalen i mer än tusen år, har använt växterna i dalen både till mat och för tillverkning av föremål. Shoshonerna säger att bara man vet vad man skall leta efter, så finns det gott om mat i Death Valley.

När öknen blomstrar

Ibland bjuder Death Valley på ett fantastiskt natursceneri när massor av vilda blommor slår  ut. Mängder av frön som ligger slumrande i jorden, ibland i flera decennier, börjar gro vid rätt kombination av regn och temperatur. Botanisten Tim Croissant vid National Park Service säger: ”Flera år har vi varit med om att det inte har blommat alls.”

Men under vintern 2004/2005 kom det mer regn i Death Valley än man någonsin tidigare noterat. Det föll mer än tre gånger så mycket regn som normalt. Hela dalen exploderade i ett hav av mer än 50 olika sorters vilda blommor, däribland riddarsporrar, syrener, orkidéer, vallmor, primulor, solrosor och verbenor. En besökare sade att det doftade som i en blomsteraffär. Blommor drar naturligtvis till sig bin och andra insekter. Så när Death Valley blommar, fylls dalen också av surret från tusentals små vingar.

Om du bestämmer dig för att besöka den här dalen någon gång, bör du se till att du har ett pålitligt fordon och rikligt med dricksvatten. Och om du kommer vid en tid då alla bin också vill vara där, bör du se till att ta med kameran i bagaget. Familj och vänner som ser dina bilder kommer att bli förvånade över allt liv som frodas i Death Valley.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 15]

Den torraste, lägst belägna och varmaste platsen i Nordamerika

[Ruta/Bilder på sidan 17]

Fisk i öknen!

Fyra arter av en fascinerande liten fisk som hör till släktet Cyprinodon och kallas desert pupfish lever i Death Valley. Under vintern ligger de här 6 centimeter långa, silverfärgade fiskarna i dvala i gyttjan på botten av små vattensamlingar och källpölar som finns i dalen. När våren kommer och solen värmer vattendragen börjar fiskarna vakna till liv och fortplanta sig. Hanarna växlar färg och skimrar i blått och börjar ivrigt försvara sitt revir mot andra hanar. Men sommarens intensiva hetta torkar snart upp det mesta av vattnet, och de flesta av fiskarna dör. De som överlever måste stå ut med ett mycket salthaltigt vatten som kan bli 44 grader varmt.

[Bildkälla]

Fisk överst på sidan: © Neil Mishalov--www.mishalov.com; fisk längst ner: Donald W. Sada, Desert Research Institute

[Kartor på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

USA

Kalifornien

Death Valley National Park

[Bildkälla på sidan 15]

Mulor: Genom tillmötesgående av The Bancroft Library/University of California, Berkeley

[Bildkällor på sidan 16]

Åsnor: ©Joseph C. Dovala/age fotostock; vy överst på sidan: © Neil Mishalov--www.mishalov.com; blommor: Foto av David McNew/Getty Images