Räddad ur all min nöd

Berättat av Jean-Claude François

På grund av att jag följde mitt väl övade kristna samvete satt jag under sju år inspärrad i mer än ett tiotal fängelser. men trots det lidande jag fick utstå känner jag mig välsignad. Jag skall förklara.

JAG föddes i Alger i Algeriet den 9 januari 1937. Landet styrdes då av Frankrike, och min far var officer i franska armén. Hans arbete tog honom till Egypten, Irak, Libanon och Syrien i flera månader i sträck, vilket gjorde att han inte hade så mycket tid över för sina fem barn.

Jag älskade skolan och fick bra betyg. Men jag grubblade över vissa frågor, till exempel varför vi dör och hur det kan finnas ondska om Gud är allsmäktig och god. Jag fick inga tillfredsställande svar. Jag funderade också över hur livet uppstått. Darwins evolutionsteori verkade vara den enda rimliga förklaringen, så med tiden blev jag ateist.

Jag får svar!

År 1954 fick jag broschyren Evolutionen kontra den nya världen * av en vän som hette Georges, som hade blivit ett Jehovas vittne. Jag slukade broschyren. Den avslöjade inte bara evolutionsteorins svaga punkter, utan visade också att de fossila vittnesbörden ger stöd åt skildringen i Första Moseboken som säger att Gud skapade allt levande ”enligt sin art”. (1 Moseboken 1:12, 25) Men frågan om ondskan dröjde sig kvar i mitt sinne.

Georges var pionjär, dvs. förkunnare på heltid, och använde mycket av sin tid till att undervisa andra i Bibeln, en bok som jag aldrig hade läst. Skulle han kunna besvara mina frågor? Jag gick till hans lilla bostad, som han delade med några andra pionjärer, och fick svar från Bibeln på många av mina frågor. Därefter började jag systematiskt studera Bibeln, och det gav mig stor glädje. Jag har aldrig tröttnat på att gräva i Guds ord för att få tag i de trosstärkande skatter som finns där. (Ordspråksboken 2:1–5)

Jag började också gå på kristna möten, som hölls i källaren till en restaurang i centrala Alger. Församlingen välkomnade mig varmt, och med tiden började jag regelbundet vara med vid mötena. Vid ett tillfälle pålystes det att det skulle hållas ett möte på en viss gata, och jag beslöt mig för att gå dit. När jag kom dit upptäckte jag att vittnena samlats för att predika från hus till hus. (Apostlagärningarna 20:20) Men jag stannade kvar, och det var så jag stiftade bekantskap med den offentliga förkunnartjänsten.

Tredje gången jag var ute i förkunnartjänsten gjorde jag besök på egen hand. Vid en dörr kunde jag inte hitta en bibelvers som jag hade citerat. ”Unge man”, sade den besökte, ”undervisa andra när du klarar av att göra det.” Sedan stängde han dörren. Frustrerad satte jag mig på en bänk och letade efter bibelstället som hade varit så svårt att hitta. När jag några minuter senare hittade det, gick jag tillbaka till mannen och visade det för honom.

Den 4 mars 1956 blev jag döpt som ett bevis på att jag överlämnat mig åt Gud. Sex månader senare stod jag inför ett viktigt beslut. Skulle  jag tjäna som reguljär pionjär, eller skulle jag tacka ja till en lärartjänst inåt landet och använda mindre tid i förkunnartjänsten? Jag valde pionjärtjänsten.

Min far blev mäkta vred över mitt beslut. Under knivhot beordrade han mig att komma hem varje kväll. Han sade också att jag inte längre kunde räkna med att få någon mat hemma, även om jag hade tänkt betala alla mina utgifter. Jag gick därför hemifrån hungrig på morgonen, åt tillsammans med pionjärerna vid lunchtid och tog en smörgås på kvällen innan jag gick hem.

Vi undgår bomber och kulor

Vid den tiden utkämpade Algeriet ett krig för att uppnå självständighet från Frankrike, och Alger skakades av bombningar och våldsamma hämndaktioner. En månad inträffade över 100 explosioner. Bomber placerades i bussar, i barer och på idrottsarenor. Det var svårt att gå i tjänsten. Människor var rädda för att öppna dörren, och det var ofta utegångsförbud, kontroll av identitetshandlingar och visiteringar.

Söndagen den 30 september 1956 höll jag och några andra pionjärer på att göra i ordning vår möteslokal när en bomb exploderade i restaurangen ovanpå och dödade och skadade många. Tack och lov blev inte någon av oss i källaren skadad. I december predikade jag och en syster på en livligt trafikerad gata när några personer i en bil körde förbi i full fart och sköt mot människorna genom de nervevade rutorna. Vi kastade oss in i en dörröppning, där jag tryckte ner systern på marken och sedan själv slängde mig ner. Kulorna studsade över våra huvuden. Efter den händelsen var vi alla mycket försiktigare när vi var ute i förkunnartjänsten.

Jag vägrar att göra krigstjänst

Den 1 mars 1957 blev jag inkallad till militärtjänst. Mitt kristna samvete tillät mig inte att gripa till vapen, och därför bad jag om styrka att kunna bemöta myndigheterna. Jag bad också om att kunna undvika en konfrontation med far. Till min stora lättnad skulle jag inställa mig i Lille i Frankrike, långt hemifrån.

Sex dagar senare kom jag till citadellet i Lille, en fästning som härrör från 1600-talet och kung Ludvig XIV:s tid. Jag använde Bibeln för att förklara min neutrala ställning för tjänstemännen, som sedan kastade mig i fängelse. En morgon släpade vakterna ut mig ur cellen, visiterade mig och hittade en liten bibel. Sedan tvingade de mig att ligga på magen i snön, kastade min bibel i snön bredvid mig, tryckte en gevärskolv mot nacken och lät mig ligga så i omkring en halvtimme. Till min stora glädje lät vakterna mig behålla min bibel, och den står i min bokhylla än i denna dag. Men den misshandel jag utsattes för den dagen gjorde att jag fick kramper i magen i åratal framöver.

Några dagar senare läste befälhavaren för mig ur ett brev som han hade fått från min far. ”Ni måste få honom att ge upp. Bryt ner modet på honom om det blir nödvändigt”, stod det. Eftersom jag vägrade att kompromissa, satte officeren mig i en mörk cell, där jag sov på en bräda med en liten filt över mig. Det fanns ingen toalett, så jag fick uträtta mina behov i ett av hörnen. Jag kunde inte tvätta mig, borsta tänderna eller diska. Två veckor senare fördes jag till fängelset Fresnes i Paris.

Under de följande sex åren fick jag fyra fängelsedomar och satt i 14 fängelser. En vinter satt jag i Fontevrault, ett kloster från 1100-talet i Loiredalen som användes som fängelse. När jag kom dit beslagtogs mina ägodelar. Eftersom jag envisades med att fråga efter min bibel, satte vakterna mig i isoleringscell i en månad. Där stötte jag på en annan fiende, kylan, vilken gjorde att jag blev sämre och till slut hostade blod.

Jag förflyttades då till ett mer humant fängelse – Château de Turquant, nära Saumur, där fångarna utförde hushållssysslor åt pensionerade ämbetsmän. Bland internerna fanns Ahmed Ben Bella, som längre fram blev Algeriets president. I flera månader förkunnade jag för honom. ”Du är född i Alger”, sade han en gång, ”och du är här för att du vägrade ta till vapen mot algerierna.” Han respekterade mig för mitt ställningstagande.

 Jag får styrka att klara av fler prövningar

Min hälsa försämrades. Jag fick diagnosen tuberkulos och skickades till ett sanatorium i södra Frankrike, där jag var sängliggande i flera månader. Min läkare förordade operation för att ta bort den skadade lungan, och jag samtyckte till det under förutsättning att jag inte fick något blod. (Apostlagärningarna 15:29) Läkaren blev arg och vägrade operera. Jag hade då suttit i fängelse i nästan sex år.

Jag blev tvungen att lämna sanatoriet mitt i vintern, och de enda kläder jag ägde var de jag hade på mig. Men precis som Jehova sände Onesiforos för att hjälpa aposteln Paulus sände han nu en broder som kunde hjälpa mig – Adolphe Garatoni, som tog hand om mig och visade sig bli ”en styrkande hjälp” för mig. (Kolosserna 4:11; 2 Timoteus 1:16–18) Tack vare honom och en läkare i södra Frankrike förbättrades min hälsa stadigt.

Vid den här tiden hade jag en del stora utgifter och behövde pengar för att kunna betala dem. Jag visste inte hur jag skulle klara det. En dag fick jag besök av en främmande kvinna. ”Jag är advokat”, sade hon. ”Algeriets president, mr Ben Bella, har skickat mig för att överlämna det här.” Hon räckte mig ett kuvert som innehöll mer pengar än jag behövde för att kunna betala mina utgifter. Jag tackade innerligt Jehova, den ”som hör bön”. (Psalm 65:2)

Underbara tjänsteuppdrag och en vacker hustru

Nu när jag inte längre satt i fängelse började jag i heltidstjänsten igen. I församlingen i Melun, nära Paris, träffade jag en 35-årig änka, Andrée Morel. Hennes förste man, som också varit ett Jehovas vittne, hade omkommit i en bilolycka. Vi gifte oss den 26 september 1964. Den 1 augusti 1965 blev vi förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag. Andrées hälsa har inte varit så bra, men hon har ändå haft glädjen att vara i heltidstjänsten i 28 år!

År 1967 blev jag förordnad som kretstillsyningsman, en resande tillsyningsman som besöker och uppmuntrar Jehovas vittnens församlingar. Vi tjänade i södra Frankrike från Bordeaux till Monaco, och vi var ett år i Paris. Vår hälsa gjorde det inte lätt för oss att vara i resetjänsten, men med Jehovas hjälp kunde vi betjäna våra medbröder i 20 år, fram till 1986, då vi återigen blev pionjärer med särskilt uppdrag.

Mitt liv i dag

Jag är nu närmare 70 år och har gång efter annan fått erfara att Jehova alltid ger sina tjänare styrka att uthärda prövningar. En del av den styrkan får man naturligtvis när man studerar hans inspirerade ord, som jag försöker läsa från pärm till pärm varje år. (Jesaja 40:28–31; Romarna 15:4; 2 Timoteus 3:16)

Andrée och jag blir uppmuntrade när vi ser människor påverkas av de goda nyheterna och överlämna sitt liv åt Jehova. Under årens lopp har vi fått se 70 av dem vi studerat Bibeln med göra just det, och det har gett oss en omätlig och bestående glädje. När jag tänker tillbaka på vårt liv känns det som om psalmisten talade för oss båda när han skrev: ”Denne nödställde ropade, och Jehova hörde honom. Han räddade honom ur all hans nöd.” (Psalm 34:6)

[Fotnot]

[Bild på sidan 21]

I fängelset Château de Turquant, nära Saumur

[Bilder på sidan 23]

Min hustru och jag 1967 och i dag