Hon älskade det hon fick lära sig

FÖR en kort tid sedan hittades ett brev som skrivits av en kvinna strax innan hon dog i cancer i maj 2004. Hon hade inte avslutat brevet, vilket av allt att döma berodde på att hennes hälsa hastigt hade försämrats. Men de som senare läste det här brevet, som aldrig hade blivit postat, rördes till tårar, och de styrktes i sin tro på Gud.

Susan, som skrev brevet, berättade att hon i de tidiga tonåren hade ringt upp ett Jehovas vittne, en äldste i Connecticut i USA. Sedan beskrev hon hur hennes situation var under tonårstiden. I slutet av förra året fick Susans mamma det här gripande brevet i sina händer och skickade en kopia av det till Jehovas vittnens huvudkontor i New York.

Susan skrev att hon 1973 hade hittat numret till äldstebrodern i Connecticut i telefonkatalogen. Brevet fortsätter: ”Jag var då 14 år, och av det jag läste i Vakttornet och Vakna! förstod jag att det här måste vara sanningen. Eftersom jag aldrig hade träffat Jehovas vittnen, sökte jag efter dem i telefonkatalogen och valde ett nummer som började med samma tresiffriga tal som telefonnumren i det område där jag bodde. När broder Genrich svarade, blev han förvånad över att höra att jag aldrig hade träffat något vittne.” *

En mycket svår situation

Susan förklarade i sitt brev att hon vid tio års ålder hade skickats att bo hos sin moster i Connecticut. Meningen var inte att hon skulle bli kvar där, men efter en tid talade hon om för sin mamma, som bodde ensam i Florida, att hon ville stanna hos sin moster. I brevet skrev hon att situationen påminde om ”det så kallade Stockholms-syndromet, där en person utvecklar en relation till sina förtryckare”. * Hon behandlades fruktansvärt illa.

”Min moster och hennes sambo behandlade mig på ett oerhört kränkande sätt”, skrev Susan. ”Och det var inte många utomstående som någonsin kom innanför dörren. När jag tilläts gå till skolan fick jag varken lunch eller passande kläder, trots att mamma skickade ett generöst underhåll. Jag hade bara en omgång underkläder, medan mina kusiner, som var några år yngre än jag, hade allt.” Hon berättade det här för att förklara varför hon på förhand visste att hon skulle få stora problem när hennes moster fick reda på att hon ville lära sig mer om Bibeln.

Hur Susan fick mer kunskap i Bibeln

”Broder Genrich sammanförde mig med Laura, en andligt mogen syster”, skrev Susan,  ”och hon använde mycket tid till att besvara alla mina bibliska frågor. Många gånger träffades vi vid en tvättomat.” Susan förklarade att hon fram till dess aldrig hade fattat ett personligt beslut om någonting, men att hon gjorde det efter de här samtalen och efter att ha läst biblisk litteratur, till exempel boken Sanningen som leder till evigt liv.

”Det var en fredagskväll som jag berättade för min moster att jag hade talat med vittnena”, fortsätter brevet. ”Hon tvingade mig att vara vaken hela natten, stående mitt i köket. Efter detta var jag mer besluten än någonsin att bli ett Jehovas vittne.”

Från och med då såg broder Genrich till att Susan fick litteratur som hjälpte henne att förstå Bibeln. ”Jag kommer särskilt ihåg Jehovas vittnens årsbok för 1974, eftersom den handlade om hur vittnen i Nazityskland uthärdade förföljelse före och under andra världskriget. ... Jag bad broder Genrich spela in Rikets sånger på kassett för att jag skulle kunna lära mig dem. Inom ett år kunde jag sjunga alla de 119 sånger som fanns i 1966 års sångbok [på svenska 1969] ’Sjung och ackompanjera eder med musik i edra hjärtan’.

Under den här tiden gav han mig också kassettinspelningar av bibliska föredrag, dramer och sammankomstprogram. Han brukade lägga dem i närheten av en viss telefonstolpe vid väg 10 där jag sedan kunde hämta dem. ... Min situation började nu kännas frustrerande. Jag hade gjort vad jag hade kunnat för att gå framåt andligen utan att ha varit på ett enda möte, så jag antar att luften gick ur mig.”

Susan beskrev de följande åren som väldigt jobbiga. Hon hade brutit all kontakt med de enda två vittnen hon kände. Hon skrev också att alla sånger hon hade lärt sig ”blev en ’förbannelse’”. Varför det? ”Därför att orden i sångerna brukade dyka upp i mina tankar, till exempel ’Stridsmän för Jah söker ej ett liv i ro’. Jag visste att de här orden hade skrivits av ett vittne som satt i ett tyskt koncentrationsläger under andra världskriget, och det gjorde mig ännu mer bedrövad. Jag kände mig som en ynkrygg och tänkte att Jehova hade gett upp hoppet om mig.” *

Äntligen fri!

Brevet fortsätter: ”Vändpunkten kom på min 18-årsdag. Jehovas vittnen hade inte besökt oss på flera år, eftersom familjen hade undanbett sig besök. Men den dagen kom ett vittne från en annan församling, och eftersom ingen annan var hemma fick jag möjlighet att tala med henne. Vad jag vet var det här första gången någonsin som jag var ensam hemma en lördag. Jag tog det som ett bevis på att Jehova inte hade övergett mig. Så jag ringde till broder Genrich och sade att jag var beredd att ge mig av och frågade honom om råd. Med tiden fick jag hjälp att flytta därifrån.”

Susan flyttade till en annan plats i april 1977. Hon skrev vidare: ”Under det följande året kunde jag äntligen vara med vid alla möten och sammankomster, och jag började gå i tjänsten. Jag fick också kontakt med min mamma igen. Hon hade inte förstått hur fruktansvärt illa jag hade blivit behandlad under alla de här åren och blev därför helt förtvivlad. Hon grep genast in och såg till att jag fick allt jag behövde. Mamma hade flyttat till Alaska några år tidigare. Eftersom hon visade stort intresse för sanningen i Bibeln, flyttade jag dit 1978 för att kunna vara nära henne. Hon blev med tiden ett Jehovas vittne och har förblivit trogen fram till denna dag.

Efter det att jag hade börjat gå på mötena, planerade broder Genrich en gruppresa till Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York, och han erbjöd mig att följa med. Det var en av de mest värdefulla gåvor jag någonsin fått, för den väckte en uppskattning av  Jehovas organisation som jag har burit med mig alltsedan dess. Ja, det här var väl i stort sett det jag ville ha sagt. Brevet är kortfattat, för jag ville hinna med att avsluta det.”

Citaten här ovan är bara utdrag ur ett tättskrivet, sex och en halv sidor långt brev. I slutet av brevet skrev Susan: ”Mitt tillstånd försämrades drastiskt förra månaden på sjukhuset, och jag var övertygad om att det var ute med mig. ... Jag bad till Jehova och sade att om jag bara kunde få vara frisk i två veckor till, så skulle jag hinna ordna upp en del saker. ... Jag räknar inte med att leva mycket längre, men jag måste få säga att de här åren i sanningen har varit helt underbara och har gett mitt liv det bästa tänkbara innehåll.”

Brevet hade varken någon avslutning eller underskrift, och det hade aldrig blivit postat. De som hittade brevet visste inte vem som skulle ha det. Men som nämnts tidigare skickades det så småningom till Susans mamma.

Vad hände mer i Susans liv?

Efter det att Susan blivit döpt den 14 april 1979 flyttade hennes mamma tillbaka till Florida. Susan stannade kvar i Alaska, eftersom hon hade utvecklat en nära vänskap med dem som tillhörde församlingen i North Pole. Kort därefter började hon i heltidstjänsten som pionjär. Så småningom flyttade hon till Florida, och 1991 gifte hon sig med en församlingsäldste som också var pionjär. Han dog en kort tid efter Susan.

Susan och hennes man var ett mycket uppskattat par som tog del i heltidstjänsten tillsammans ända tills hennes sjukdom gjorde det omöjligt för dem att fortsätta. Allt som allt var hon i heltidstjänsten i mer än 20 år. Hennes begravningstal hölls i Florida och överfördes via telefon till församlingen i North Pole.

Susans brev kan hjälpa oss att än mer uppskatta de andliga välsignelser man får när man tjänar Jehova och har det underbara hoppet om en uppståndelse. (Apostlagärningarna 24:15) Den här levnadsskildringen visar också tydligt att Gud är nära alla som närmar sig honom! (Jakob 4:7, 8)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 23]

”De här åren i sanningen har varit helt underbara och har gett mitt liv det bästa tänkbara innehåll”

[Bild på sidan 21]

Susan som 10-åring

[Bild på sidan 23]

Susan och hennes man, James Seymour