Jag var en förlorad son

Berättat av Meros William Sunday

Redan som barn fick jag lära mig att älska Gud, men när jag var 18 år gjorde jag uppror och flyttade hemifrån. I 13 år levde jag som den förlorade sonen i Jesu liknelse. (Lukas 15:11–24) Jag blev narkotikalangare och förstörde nästan mitt liv. Jag skall berätta varför jag ändrade livsstil och vad som gjorde att jag vände tillbaka.

JAG föddes 1956 i en kristen familj och var det andra i raden av nio barn. Vi bodde i Ilesha, en stad i sydvästra Nigeria. Min pappa hade uppfostrats i den katolska tron, men 1945 fick han boken Guds Harpa * av sin farbror. När han hade läst den tog han kontakt med Jehovas vittnen. Han blev döpt 1946, och min mamma blev döpt kort därefter.

Jag minns fortfarande hur verklig Jehova var för mig när jag var liten och hur ivrig jag var att få följa med mina föräldrar ut och predika. Pappa studerade Bibeln med mig, och ibland studerade även Alice Obarah med mig. Hennes man tjänade som resande tillsyningsman i det område där vi bodde. Mina föräldrar ville att jag skulle bli heltidsförkunnare. Men mamma tyckte att jag först skulle skaffa mig påbyggnadsutbildning.

Så snart jag som 16-åring hade påbörjat utbildningen var jag tyvärr så oförståndig att jag blev vän med skolkamrater som inte visade respekt för bibliska principer. Det var ett oerhört dumt misstag! Snart började jag röka och leva omoraliskt. Jag förstod att mitt nya sätt att leva inte stämde överens med det jag hade lärt mig vid de kristna mötena, så jag slutade gå på mötena och ta del i tjänsten från hus till hus. Mina föräldrar var förtvivlade, men jag brydde mig inte längre om hur andra kände det.

Jag flyttar hemifrån

När jag hade gått bara två år av utbildningen flyttade jag hemifrån och bodde hos några vänner i närheten. Ibland smög jag hem, roffade åt mig den mat jag kunde och sprang i väg. Pappa var bedrövad och slutade betala min skolavgift i hopp om att jag skulle ändra mig.

Men ungefär vid samma tid fick jag ett stipendium. Det här innebar att min skolavgift betalades ut från Skottland och att det ibland kom gåvor, däribland pengar. Under tiden slutade också två av mina bröder upp med att komma tillsammans med Jehovas vittnen, vilket gjorde mina föräldrar utom sig av förtvivlan. Flera gånger vädjade mamma gråtande till mig. Även om det gjorde mig ledsen, ändrade jag mig inte.

I storstäderna

När jag hade gått ut skolan 1977 flyttade jag till Lagos och fick ett arbete. Strax därefter skaffade jag fram pengar illegalt och köpte en taxi. När jag nu hade mer pengar började jag använda narkotika och  tillbringa mycket tid på nattklubbar och bordeller. Jag hade snart tröttnat på livet i Lagos och flyttade till London 1981. Därifrån flyttade jag till Belgien, där jag lärde mig franska och arbetade deltid på en restaurang. Men en stor del av tiden använde jag till att skeppa bilar och elektronisk utrustning till Nigeria.

Pappa skrev till Jehovas vittnens avdelningskontor i Belgien och bad att vittnena skulle kontakta mig för att börja studera Bibeln med mig. Men varenda gång de kom hem till mig avvisade jag dem. Jag började gå till en kyrka där man fick äta, dricka och ta del i olika idrottsaktiviteter efter gudstjänsten.

Livet som narkotikalangare

År 1982 skeppade jag en dyr lyxbil till Nigeria och reste till hamnen för att själv försäkra mig om att den passerade genom tullen. Den nigerianska tullmyndigheten upptäckte att tulldeklarationen var förfalskad, och jag fick därför sitta i häkte i omkring 40 dagar. Pappa ordnade så att jag blev frigiven mot borgen. Eftersom jag behövde pengar för att få målet avslutat, återvände jag till Belgien med en del varor, däribland flera kilo marijuana. När jag hade blivit frikänd från misstanken att ha förfalskat dokumentet gav jag mig in i narkotikahandeln.

Vid en av turerna blev jag gripen i Nederländerna. Passkontrollanterna avvisade mig och satte mig på ett plan till Nigeria. På resan träffade jag andra narkotikalangare, och vi kom överens om att samarbeta. I januari 1984 flyttade jag till ett annat afrikanskt land. Eftersom jag kunde franska, landets språk, hade jag snart blivit vän med poliser, soldater och passkontrollanter. Vi lyckades därför föra in tusentals kilo marijuana i landet.

Gripen och fängslad

Sedan råkade jag i knipa igen. Jag hade ordnat så att en kapten inom armén skulle hjälpa mig att få igenom mina varor på flygplatsen. Men han kom sent, och jag greps. Gendarmerna slog och sparkade mig och torterade mig så hemskt att jag förlorade medvetandet. De tog mig till ett sjukhus och lämnade mig där i tron att jag skulle dö. Men jag överlevde och blev senare ställd inför rätta, förklarad skyldig och dömd till fängelse.

När jag kom ut ur fängelset visade det sig att den vän som jag hade bett se efter mitt hus hade sålt allt jag ägde och försvunnit. För att ha något att leva av började jag direkt sälja marijuana. Men tio dagar senare greps jag återigen och fick sitta i fängelse i tre månader. När jag blev frisläppt var jag så sjuk att jag än en gång höll på att dö. På något sätt lyckades jag ta mig tillbaka till Lagos.

Tillbaka till ”affärerna”

I Lagos träffade jag några av mina kompanjoner, och vi gav oss i väg till Indien, där vi köpte heroin till ett värde av omkring fem miljoner kronor. Från Bombay (nu Mumbai) tog vi oss till Schweiz, sedan till Portugal och slutligen till Spanien. Var och en av oss gjorde en ansenlig vinst, och vi återvände till Lagos på olika vägar. I slutet av 1984 sålde jag ytterligare ett parti narkotika. Jag drömde om att tjäna miljoner och sedan slå mig ner i USA.

År 1986 tog jag alla mina pengar och köpte en mängd rent heroin i Lagos. Jag förde det till ett annat land, men där hamnade det i händerna på en girig langare som aldrig betalade för det. Jag fruktade för mitt liv och återvände därför till Lagos utan att säga något om vad som hade hänt. Jag var ett vrak, både ekonomiskt och känslomässigt. För första gången satte jag mig ner och funderade över meningen med livet. ”Varför är det ibland medgång och ibland motgång?” undrade jag.

Tillbaka till Gud

En natt kort därefter bad jag till Jehova om att han skulle hjälpa mig. Nästa förmiddag knackade en äldre man och hans hustru på dörren. De var Jehovas vittnen. Jag lyssnade till dem och fick en tidskrift. ”Mina föräldrar är Jehovas vittnen”, sade jag. ”Alice Obarah studerade ibland med mig.”

Den äldre mannen, P. K. Ogbanefe, svarade: ”Vi känner paret Obarah. De tjänar nu vid vårt  avdelningskontor för Nigeria i Lagos.” Mannen och hans hustru uppmanade mig att hälsa på paret Obarah. När jag träffade dem blev jag mycket uppmuntrad. Efter det började broder Ogbanefe studera Bibeln med mig, och jag började snart göra förändringar i mitt sätt att leva. Det var inte lätt, eftersom jag hade använt droger under så lång tid och hade svårt att sluta. Men jag var fast besluten att göra förändringar och leva ett moraliskt rent liv.

Men det var så mycket frestelser och påtryckningar! Mina så kallade vänner kunde komma hem till mig och lägga fram frestande erbjudanden. Ett tag föll jag till och med tillbaka i mönstret med rökning och ett omoraliskt uppförande. Jag öppnade mitt hjärta för Gud i bön. Jag förstod snart att vänner i världen inte kunde hjälpa mig, eftersom det var de som hade fått mig på villovägar. Jag insåg att jag var tvungen att lämna Lagos om jag ville bli andligt starkare. Men jag skämdes för att återvända hem till Ilesha. Till slut skrev jag ändå till pappa och till min äldre bror och frågade om jag fick komma hem.

Pappa försäkrade mig om att jag var välkommen hem, och min bror sade att han skulle hjälpa mig ekonomiskt. Tio år efter det att jag hade lämnat mina föräldrar återvände jag alltså hem. Jag blev varmt mottagen. ”Tack, Jehova!” utropade mamma. När pappa kom hem den kvällen sade han: ”Jehova kommer att hjälpa dig.” När hela familjen var samlad bad han till Jehova om att jag skulle få hjälp nu när jag hade vänt tillbaka för att göra Jehovas vilja.

Jag tar igen den tid jag förlorat

Jag började studera Bibeln igen och gjorde snabba framsteg. Den 24 april 1988 blev jag döpt, och jag satte genast full fart i förkunnartjänsten. Den 1 november 1989 började jag som pionjär, heltidsförkunnare. År 1995 blev jag inbjuden att gå igenom den tionde klassen av Skolan för förordnade tjänare i Nigeria. I juli 1998 blev jag förordnad som resande tillsyningsman för att besöka Jehovas vittnens församlingar. Ett år senare välsignades jag med Ruth, som blev min hustru och reskamrat.

Andra i min familj har också gjort andliga framsteg. En av mina bröder, som också hade slutat tjäna Jehova, återupptog den sanna tillbedjan och blev döpt. Jag är glad att pappa fick se oss vända tillbaka. Han var lycklig och tjänade som biträdande tjänare i församlingen fram till sin död 1993 vid 75 års ålder. Mamma fortsätter att ivrigt tjäna Jehova i Ilesha.

Jag reste till 16 länder i Europa, Asien och Afrika i jakt efter rikedom. Men det ledde till att jag genomborrade mig själv överallt med många kval. (1 Timoteus 6:9, 10) När jag tänker tillbaka ångrar jag djupt att jag slösade bort så många av mina unga år på droger och omoraliska handlingar. Jag är ledsen över den smärta jag orsakat Jehova Gud och min familj. Men jag är tacksam för att jag överlevde och hann ta mitt förnuft till fånga. Jag är fast besluten att förbli lojal mot Jehova och tjäna honom för evigt.

[Fotnot]

[Bild på sidan 13]

Som upprorisk tonåring

[Bild på sidan 15]

På dopdagen

[Bild på sidan 15]

Tillsammans med min hustru, Ruth