Vad säger Bibeln?

Är ödmjukhet ett tecken på svaghet eller styrka?

I VÄRLDEN framställs ofta stolta och självsäkra människor som förebilder. Ödmjuka och fogliga människor anses vara svaga, försagda eller inställsamma. Men är sann ödmjukhet verkligen en svaghet? Och är stolthet egentligen en styrka? Vad säger Bibeln?

Inledningsvis kan vi slå fast att Bibeln godkänner vissa slag av stolthet. Kristna bör vara stolta över att Jehova är deras Gud och att han känner dem. (Psalm 47:4; Jeremia 9:24; 2 Thessalonikerna 1:3, 4) Föräldrar kan vara stolta över sina barn när de har ett fint kristet uppförande och modigt står fast för sann tillbedjan. (Ordspråksboken 27:11) Men stolthet har också en baksida.

En närmare titt på stolthet och ödmjukhet

En av definitionerna av ordet stolthet är en överdriven självkänsla. Detta slag av stolthet ger en människa en otillbörlig känsla av självtillräcklighet och överlägsenhet, kanske på grund av utseende, nationalitet, social ställning, begåvning eller rikedom. (Jakob 4:13–16) Bibeln talar om män som är ”uppblåsta av högmod”. (2 Timoteus 3:4) De har med andra ord helt obefogat för höga tankar om sig själva.

De ödmjuka, å andra sidan, försöker ha en ärlig och objektiv syn på sig själva. De erkänner att de är ofullkomliga och har en ringa ställning inför Gud. (1 Petrus 5:6) Dessutom erkänner de och gläds över de förträffliga egenskaper som de ser hos andra. (Filipperna 2:3) De blir därför inte bittra eller förtärda av avund. (Galaterna 5:26) Det är därför uppenbart att sann ödmjukhet främjar goda relationer till andra och bidrar till känslomässig trygghet och stabilitet.

Tänk på Jesu exempel. Innan han kom till jorden var han en mäktig andevarelse i himlen. Och när han var här på jorden var han en fullkomlig och syndfri människa. (Johannes 17:5; 1 Petrus 2:21, 22) Han var överlägsen när det gällde förmågor, intelligens och kunskap. Men han ville aldrig framhäva sig själv, utan han var alltid ödmjuk. (Filipperna 2:6) Vid ett tillfälle tvättade han till och med sina apostlars fötter. Han visade också uppriktigt intresse för barn. (Lukas 18:15, 16; Johannes 13:4, 5) Med ett barn vid sin sida sade han en gång: ”Var och en som ödmjukar sig likt detta lilla barn, denne är den störste i himlarnas kungarike.” (Matteus 18:2–4) Ja, i Jesu ögon – och i hans Faders ögon – kommer verklig storhet av ödmjukhet, inte av stolthet. (Jakob 4:10)

 Ödmjukhet är ett tecken på styrka

Jesus var ett föredöme i fråga om ödmjukhet, men han var definitivt inte någon inställsam eller försagd vekling. Han sade modigt sanningen och hade ingen som helst människofruktan. (Matteus 23:1–33; Johannes 8:13, 44–47; 19:10, 11) Därför vann han till och med respekt från några av sina motståndare. (Markus 12:13, 17; 15:5) Jesus var aldrig dominerande. Hans ödmjukhet, omtänksamhet och kärlek fick människor att dras till honom och tycka om honom, något som man inte gör med stolta människor. (Matteus 11:28–30; Johannes 13:1; 2 Korinthierna 5:14, 15) Också i vår tid underordnar sig miljontals människor lojalt Kristus därför att de verkligen älskar honom och har djup respekt för honom. (Uppenbarelseboken 7:9, 10)

Guds ord uppmuntrar oss att vara ödmjuka, eftersom människor som är ödmjuka i hjärtat villigt tar emot råd och är lätta att undervisa. (Lukas 10:21; Kolosserna 3:10, 12) Likt Apollos, en vältalig kristen lärare under det första århundradet, är de villiga att ändra uppfattning när det framkommer nya fakta. (Apostlagärningarna 18:24–26) Och de är inte rädda för att ställa frågor, vilket stolta människor ofta drar sig för, av rädsla för att deras okunskap skall avslöjas.

Tänk på exemplet med den etiopiske eunucken under det första århundradet, som var förbryllad över ett visst skriftställe. Den kristne lärjungen Filippus frågade honom: ”Förstår du verkligen vad du läser?” Etiopiern svarade: ”Hur skulle jag väl någonsin kunna det utan att någon vägleder mig?” Vilken ödmjukhet – särskilt med tanke på att eunucken troligen var en framstående man i sitt hemland. Tack vare sin ödmjukhet fick han djup insikt i Skrifterna. (Apostlagärningarna 8:26–38)

Det var stor skillnad mellan etiopiern och de judiska skriftlärda och fariséerna, vilka ansåg sig tillhöra den religiösa eliten på den tiden. (Matteus 23:5–7) I stället för att ödmjukt lyssna på Jesus och hans efterföljare, hånade de dem och försökte finna fel hos dem. Deras stolthet höll dem därför i andligt mörker. (Johannes 7:32, 47–49; Apostlagärningarna 5:29–33)

Är vi som mjuk eller hård lera?

Bibeln liknar Jehova vid en krukmakare och människor vid lera. (Jesaja 64:8) Ödmjukhet hjälper en människa att i Guds händer vara som mjuk lera, som han kan forma till ett önskvärt kärl. Däremot är de stolta som torr, hård lera, som endast kan krossas. Ett känt exempel på det senare är den stolte farao i det forntida Egypten som utmanade Jehova och fick betala med sitt eget liv. (2 Moseboken 5:2; 9:17; Psalm 136:15) Faraos död belyser på ett mycket talande sätt ordspråket: ”Stolthet går före fall och en högmodig ande före snavande.” (Ordspråksboken 16:18)

Det som nämnts här ovan innebär inte att Guds folk aldrig behöver kämpa med stolthet. Som exempel kan nämnas Jesu apostlar som ofta diskuterade om vilken av dem som var störst. (Lukas 22:24–27) Men de var inte uppfyllda av stolthet utan lyssnade till Jesus och ändrade så småningom sin inställning.

”Lönen för ödmjukhet och fruktan för Jehova är rikedom och ära och liv”, skrev Salomo. (Ordspråksboken 22:4) Vi har verkligen goda skäl att uppodla ödmjukhet! Den är inte bara en stark och tilltalande egenskap, utan den hjälper oss också att vinna Guds godkännande och få belöningen evigt liv. (2 Samuelsboken 22:28; Jakob 4:10)

HAR DU UNDRAT?

▪ Är alla former av stolthet dåliga? (2 Thessalonikerna 1:3, 4)

▪ Hur bidrar ödmjukhet till läraktighet? (Apostlagärningarna 8:26–38)

▪ Behöver Guds tjänare uppodla ödmjukhet? (Lukas 22:24–27)

▪ Vilken framtid väntar de ödmjuka? (Ordspråksboken 22:4)

[Bild på sidorna 20, 21]

Barn drogs till Jesus därför att han var ödmjuk