Jag valde rätt levnadsbana

Berättat av Sonia Acuña Quevedo

Jag blev erbjuden befordran vid banken. Ett arbete som förutom högre lön också skulle innebära en viss prestige. Men jag hade precis blivit inbjuden att tjäna som pionjär, eller heltidsförkunnare, i en församling långt bort. När jag nu 32 år senare ser tillbaka, vet jag att jag valde rätt.

MAMMA hade uppfostrats som romersk katolik, men hon ifrågasatte kyrkans läror. Hon undrade varför man skulle vörda bilder som var gjorda av människohänder. Religiös sanning var viktig för henne, och hon gick från den ena kyrkan till den andra för att få svar, men förgäves.

Så en dag, när hon satt utanför vårt hus i Tuxtla i Mexico och njöt av den svala brisen, kom ett Jehovas vittne på besök. Eftersom hon blev imponerad av hans sätt att besvara hennes frågor direkt från Bibeln, gick hon med på att träffa honom igen. När han kom tillbaka väntade mamma med en adventistpastor, en katolsk präst och en protestantisk predikant. Hon frågade om sabbaten, och det var endast vittnet som gav ett tillfredsställande svar från Bibeln. Det var faktiskt bara han som hade med sig en bibel! År 1956, efter bara sex månaders bibelstudium, blev hon döpt som ett Jehovas vittne. Jag var då åtta år.

Pappa var uppriktigt bekymrad

Pappa motsatte sig inte att mamma studerade Bibeln. Men när hon började undervisa oss barn, två pojkar och två flickor, och vara med vid kristna möten, förstörde han hennes litteratur. Övertygad om att vi blev vilseledda försökte han med hjälp av sin katolska bibel bevisa att vittnena i syfte att vilseleda hade tagit med Guds namn, Jehova, i sin översättning. När mamma visade honom namnet Jehova i hans egen bibel, blev han mycket förvånad, och hans inställning till vittnena började förändras. (Psalm 83:18)

I Mexico är en flickas 15-årsdag särskilt betydelsefull. Men jag firade inte längre min födelsedag, då födelsedagsfirande enligt Bibeln är fel. * Men pappa ville så gärna få göra något särskilt för mig. När jag tänkt över saken sade jag: ”Jag vill att du skall vara min födelsedagspresent genom att följa med mig till Jehovas vittnens nästa sammankomst.” Han gick med på det, och hans intresse för Bibeln växte.

Efter ett svårt oväder en natt skadades pappa allvarligt när han kom i kontakt med en nedfallen elledning. Medan han tillfrisknade på sjukhuset gav vittnen i församlingen honom vård dygnet runt, ett uttryck för kristen kärlek som han aldrig glömde. Senare började han ta del i tjänsten på fältet och överlämnade sitt liv åt Jehova. Tyvärr dog han den 30 september 1975, en månad innan han skulle bli döpt. Vi längtar verkligen efter att få krama om honom i uppståndelsen. (Apostlagärningarna 24:15)

Ett sunt familjeinflytande

Min äldre syster Carmen hade alltid satt stort värde på heltidstjänsten. Kort efter sitt dop 1967 blev hon reguljär pionjär och använde omkring 100 timmar i tjänsten varje månad. Så småningom flyttade hon till staden Toluca i centrala Mexico. Jag fick arbete på en bank och blev döpt den 18 juli 1970.

 Heltidstjänsten skänkte Carmen stor glädje, och hon uppmuntrade mig att komma och samarbeta med henne i Toluca. Detta var något jag tänkte på en dag när jag lyssnade på ett tal som visade att Jesu efterföljare skulle använda sina värdefulla andliga tillgångar för att förhärliga Gud. (Matteus 25:14–30) Jag frågade mig själv: Arbetar jag hårt med de andliga gåvor som jag blivit betrodd med? Sådana tankar väckte en önskan inom mig att göra mer för Jehova.

Jag väljer mellan två mål

År 1974 ansökte jag om att få tjäna som pionjär och flytta till ett annat distrikt. Kort tid därefter ringde en kristen äldste i Toluca upp mig på mitt arbete och sade: ”Vi har väntat på dig. Varför har du inte kommit?” Till min stora förvåning hade jag förordnats att tjäna i Toluca som pionjär med särskilt uppdrag, men brevet med mitt förordnande hade av allt att döma kommit bort på posten. (Pionjärer med särskilt uppdrag går med på att tjäna i heltidstjänsten vart Jehovas organisation än sänder dem.)

Jag meddelade omedelbart banken att jag tänkte sluta. ”Vänta lite Sonia”, sade min chef och viftade med ett papper. ”Vi har just fått veta att du är en av sju kvinnor som har valts ut till att bli kamrer. Vårt företag har aldrig tidigare utsett kvinnor till sådana befattningar. Vill du inte ta emot detta?” Som jag nämnde i början innebar en sådan befordran både en viss prestige och högre lön. Men jag tackade min chef och sade att jag stod fast vid mitt beslut att tjäna Gud mera helt och fullt. ”Gör då det”, sade han. ”Men kom ihåg att banken alltid kommer att välkomna dig om du vill ha ett arbete.” Två dagar senare var jag i Toluca.

Tjänsten som pionjär med särskilt uppdrag i Mexico

När jag flyttade till Carmen hade hon tjänat som pionjär med särskilt uppdrag i Toluca i två år. Vi var så glada över att åter få vara tillsammans! Men vi fick inte vara tillsammans så länge, eftersom mamma tre månader senare råkade ut för en olycka och behövde ständig omvårdnad i hemmet. Efter att ha konsulterat Jehovas vittnens avdelningskontor i Mexico kom Carmen och jag överens om att hon skulle flytta hem och ta hand om mamma, vilket hon gjorde i 17 år. Carmen kunde under den här tiden tjäna som reguljär pionjär genom att bjuda hem dem hon studerade Bibeln med. På så sätt kunde hon samtidigt vara till hands för mamma och hjälpa henne.

År 1976 blev jag förordnad att tjäna i Tecamachalco, en kontrasternas stad, där de fattiga bodde i ena änden av staden och de rika i den andra. Jag började studera Bibeln med en äldre dam som aldrig hade varit gift och som bodde tillsammans med sin rike bror. När hon berättade för honom att hon ville bli ett vittne, hotade han med att köra ut henne. Men denna ödmjuka kvinna lät sig inte avskräckas, och när hon hade blivit döpt verkställde hennes bror sitt hot. Hon var då 86 år, men hon förtröstade helt och fullt på Jehova. Församlingen tog hand om henne, och hon var trogen till sin död.

Gileadskolan och sedan Bolivia

Jag upplevde fem underbara år i Tecamachalco. Därefter blev jag inbjuden att gå igenom den första klassen i Gileadskolans filial i Mexico. Som namnet antyder var den skolan en filial till den skola som fanns i New York. Både mamma och Carmen insisterade på att jag skulle tacka ja till inbjudan, och därför for jag till avdelningskontoret i Mexico City för kursen på tio veckor, en andlig höjdpunkt i mitt liv. Vår klass utexaminerades den 1 februari 1981, och jag förordnades att tjäna i La Paz i Bolivia tillsammans med Enriqueta Ayala (nu Fernández).

När vi kom fram till La Paz hade de bröder som skulle möta oss ännu inte kommit. ”Varför slösa bort tiden?” sade vi och började vittna för människor på flygplatsen. Tre trevliga timmar senare träffade vi bröderna från avdelningskontoret. De bad om ursäkt för sin sena ankomst och förklarade att gatorna hade varit igenkorkade på grund av en karneval.

Att vittna ovan molnen

La Paz ligger omkring 3625 meter över havsnivån, och de flesta dagar befann vi oss därför  ovan molnen. Den tunna luften gjorde det svårt att andas, och jag var uttröttad efter bara en kort stund i tjänsten. Det tog ett år för mig att anpassa mig till den höga höjden, men Jehovas välsignelse uppvägde gott och väl de fysiska påfrestningarna. Efter att en förmiddag 1984 ha klättrat uppför en sluttning till ett hus som låg på en bergstopp knackade jag utmattad på dörren, och en dam kom ut. Vi hade ett mycket trevligt samtal, och jag sade att jag skulle komma tillbaka om några dagar.

”Det betvivlar jag”, svarade hon. Men jag kom tillbaka, och hon bad mig att undervisa hennes dotter i Bibeln. ”Det är föräldrarnas ansvar”, svarade jag. ”Men jag kan hjälpa dig om du vill.” Hon gick med på det och ville också själv studera. Eftersom hon var analfabet, började vi studera i den spanska upplagan av broschyren Learn to Read and Write, utgiven av Jehovas vittnen för sådana här situationer.

Familjen fick så småningom åtta barn. När jag kom på besök brukade några av barnen bilda kedja för att hjälpa mig uppför sluttningen. Hela familjen – pappa, mamma och åtta barn – kom alla att tjäna Jehova. Tre av flickorna är pionjärer, och en av pojkarna är äldste i en församling. När fadern dog 2000 var han biträdande tjänare i församlingen. Det värmer verkligen mitt hjärta att tänka på den här underbara familjen och deras trogna tjänst! Jag tackar Jehova för att han har låtit mig få hjälpa dem.

Återigen tillsammans med Carmen

När mamma hade dött 1997 inbjöds Carmen att återigen få tjäna som pionjär med särskilt uppdrag. År 1998 förordnades hon att tjäna i Cochabamba i Bolivia, där jag tjänade. Ja, efter 18 år var vi åter tillsammans, och Carmen räknades också som missionär. Vi hade en underbar tid i Cochabamba, där klimatet är så behagligt att det sägs att svalorna aldrig flyttar! För närvarande är vi i Sucre i Bolivia, en vacker stad med 220 000 invånare som ligger i en högt belägen dal. Staden, som en gång kallades lilla Vatikanen på grund av alla sina katolska kyrkor, har nu fem församlingar av Jehovas vittnen.

Carmen och jag har tillsammans tjänat som pionjärer i över 60 år, och vi har haft den stora förmånen att få hjälpa över 100 personer fram till dop. Ja, att helhjärtat tjäna Jehova är utan tvivel det mest tillfredsställande levnadssättet! (Markus 12:30)

[Fotnot]

[Bild på sidan 15]

Jag klättrade uppför en bergssluttning för att studera med den här familjen

[Bild på sidan 15]

I tjänsten tillsammans med min syster Carmen (till höger)