Något mer bestående än konst

Berättat av Rakel Koivisto

År 1950 vann mitt förslag till ett monument över dem som hade dött under andra världskriget en nationell tävling. När mitt stora monument i granit ett år senare avtäcktes vid en högtidlig ceremoni i Tusby i Finland var jag inte närvarande. Jag skall förklara varför jag inte var där.

JAG föddes 1917 och var den yngsta i en familj med åtta barn som bodde i en by i södra Finland. Vi var fattiga, men jag var lycklig och kände mig trygg. Mina föräldrar var stabila och fruktade Gud, och de lärde oss barn att uppskatta andliga intressen. Far hade skaffat en bibel, och den var högt aktad i vårt hem.

Som barn snidade jag små figurer i trä. Mina släktingar tyckte att de var ovanligt fina och uppmuntrade mig att läsa på konstskola. Med tiden blev jag antagen till Konstindustriella högskolan i Helsingfors. Den här skolan, hjärtat i Finlands konstliv, var en fascinerande miljö för en ung lantflicka, och jag blev helt uppslukad av den. När jag tagit examen 1947 trodde jag att jag skulle kunna lämna efter mig något bestående i den här världen.

En vändpunkt

Sedan förändrades mina mål drastiskt. En dag kom min syster Aune till mig och sade ivrigt: ”Jag har funnit sanningen!” Hon hade fått boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, utgiven av Jehovas vittnen. Jag var inte alls imponerad. Strax därefter såg jag att en före detta skolkamrat på konstskolan hade en sådan bok. När jag talade nedsättande om den svarade hon skarpt: ”Sluta skratta! Den här boken kommer att hjälpa dig att förstå Bibeln.” Jag skaffade boken och läste den praktiskt taget i ett sträck. Jag skrattade inte längre, för jag var övertygad om att vittnena hade sanningen. Dessutom förstod jag att Jehova Gud erbjöd mig något som konsten inte kan ge – evigt liv.

När jag första gången träffade vittnena blev jag inte inbjuden till deras möten. Därför trodde jag att mötena bara var för medlemmar. Men jag frågade ändå om jag kunde få vara med. Jag blev glad när jag fick veta att Jehovas vittnens möten är öppna för alla. Min tro blev starkare när jag var med vid mötena, och jag bestämde mig för att överlämna mitt liv åt Jehova. Den 19 november 1950 gjorde  jag mitt beslut offentligt känt när jag och min syster blev döpta. Till vår glädje blev också våra fyra andra systrar och våra älskade föräldrar så småningom Jehovas vittnen.

Vad skulle jag välja för inriktning i livet?

Under tiden som jag studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen gjorde jag karriär som konstnär. När jag hade tagit examen vid konstskolan arbetade jag som assistent till en skulpturlärare. Som jag berättade om i inledningen vann mitt förslag till ett monument över dem som hade dött under andra världskriget en nationell tävling. Det namn jag föreslog på monumentet var ”Vägen utan återvändo”, och det återspeglade min förändrade syn på krig. (Jesaja 2:4; Matteus 26:52) När den nästan fem meter höga statyn avtäcktes var jag inte närvarande, eftersom ceremonin var patriotisk och inte i linje med min bibliska övertygelse.

Eftersom jag fick ett allt bättre anseende som konstnär, blev jag välkänd och fick lovande erbjudanden om arbeten. Men jag tänkte över vad jag ville sätta främst i livet. Jag älskade mitt arbete, men jag hade en ännu större önskan att hjälpa andra andligen. År 1953 började jag därför som pionjär, som en förkunnare på heltid bland Jehovas vittnen kallas.

Ibland fick jag höra att jag kastade bort min begåvning. Men jag visste att den framgång jag kunde få som skulptör bara var tillfällig. Till och med monument i granit förfaller med tiden. Men som pionjär kunde jag använda det mesta av min tid till att hjälpa andra att komma in på vägen till evigt liv! (Johannes 17:3) Men jag tyckte fortfarande om att skulptera. Jag fortsatte att göra små figurer lite då och då både för nöjes skull och för att få pengar till försörjningen.

Jag flyttar ut på landsbygden

När jag hade varit pionjär i Helsingfors i fyra år blev jag 1957 inbjuden av Jehovas vittnens avdelningskontor i Finland att tjäna i Jalasjärvi, en landsortskommun i södra Österbotten. Där skulle jag bo ihop med Anja Keto, som var 17 år yngre än jag. Trots att jag inte kände Anja tackade jag glatt ja till uppdraget och flyttade ihop med henne. Hon och jag var de enda vittnena i trakten, så vi arbetade nästan alltid tillsammans i förkunnartjänsten. Vi blev snart oskiljaktiga vänner.

Flytten till Jalasjärvi innebar att jag återvände till liknande enkla förhållanden som dem jag hade vuxit upp under och som jag hade lämnat när jag kom in i huvudstadens konstnärskretsar 20 år tidigare. Vintrarna var särskilt svåra, och ibland var vi tvungna att pulsa fram i snö som nådde oss upp till höfterna. Vi bodde i en liten stuga som var allt annat än lyxig. Vi hämtade vatten från en källa i närheten, och ibland hände det att det vatten vi förvarade inomhus frös under natten. Men vi hade allt vi behövde. (1 Timoteus 6:8) Det var en lycklig och händelserik tid.

Upptagen med givande verksamhet

Till en början tycktes vi inte ha så stor framgång, eftersom ortsborna var avogt inställda till oss. För att hjälpa dem att förstå vad vi höll på med ordnade vi visningar av filmer som Jehovas vittnen framställt, till exempel ”Den nya världens samhälle i verksamhet” och ”Den lycka som präglar nya världens samhälle”. Det här gjorde att de blev bekanta med oss och Jehovas vittnens organisation och fick hjälp att se hur människor över hela jorden påverkas positivt av vår verksamhet. Det var många som kom på de här visningarna.

Vid ett tillfälle visade Eero Muurainen, en resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen, filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” i en samlingslokal. Lokalen var så fullsatt att jag knappt kunde hitta någonstans att ta vägen. Jag fick stå på ett ben och luta ryggen mot väggen, för det fanns inte plats för mig att sätta ner den andra foten på golvet. När filmen var slut kom många fram till oss och bad oss besöka dem.

Vi använde också en stor bandspelare för att spela upp bibliska föredrag på bondgårdar.  Vid ett tillfälle hade vi lovat att spela upp ett sådant föredrag klockan sju på kvällen i en familjs hus, och vi hade bjudit in hela byn. Tidigt på morgonen den dagen cyklade vi i väg för att predika i en by som låg ungefär 2,5 mil bort, och vi trodde att vi skulle hinna med det innan det blev kväll. Men när vi lämnade byn hade regnet förvandlat vägen till en enda lervälling.

Till slut var våra cyklar så leriga att hjulen inte gick runt, vilket innebar att vi fick bära cyklarna hem. Därför kunde vi inte komma i väg till vårt inplanerade möte förrän sent på kvällen. Vi släpade med oss vår tunga bandspelare och kom fram klockan tio. Vi var helt säkra på att alla hade gått hem. Men till vår förvåning var huset fullt av bybor som fortfarande väntade på oss! Efter föredraget blev det en livlig diskussion. När vi tidigt på morgonen slutligen kom hem var vi dödströtta men mycket glada!

Det var så stora avstånd mellan byarna att vittnena i området hjälpte oss att skaffa en bil – en gammal rysktillverkad bil. Den gjorde det mycket lättare för oss i predikoarbetet. Senare blev bilen välkänd, för när biskopen i stiftet var på besök sade han till församlingsborna att inte bjuda in oss när vi kom. Han nämnde två kvinnor med en blå bil. Varningarna fick omedelbar effekt. Människor ville veta vilka dessa två kvinnor var och vad det var som gjorde dem så farliga! Deras nyfikenhet ledde till många fina bibliska samtal. Jesajas ord är verkligen sanna: ”Inget som helst vapen som formas mot dig skall ha framgång.” (Jesaja 54:17)

Vårt arbete bar med tiden frukt. Vi började hålla möten varje vecka med en liten grupp intresserade. Så småningom växte gruppen, och 1962 bildades en församling på 18 förkunnare, mestadels kvinnor. Två år senare blev Anja och jag förflyttade till Ylistaro kommun i samma del av landet.

En inspirerande omgivning

Vi tyckte om den vackra och lugna landsbygd vi kom till, men vi tyckte ännu mer om människorna. De flesta var gästfria och vänliga. Visserligen var många djupt religiösa och patriotiska, och ibland blev de arga och avvisade oss. Men det fanns också de som hade stor respekt för Bibeln. Många gånger när vi tog fram Bibeln slutade kvinnorna med det de höll på med för att lyssna, och männen tog av sig sina hattar – hattar som annars tycktes sitta som fastklistrade på deras huvuden. Ibland när vi studerade Bibeln med någon kunde hela hushållet, och till och med grannar, komma och vara med vid studiet.

De uppriktiga och öppna människor som jag träffade i tjänsten gav mig inspiration till att skulptera. När jag fick tid över brukade jag ta lite lera och börja arbeta med den. Jag har alltid varit fascinerad av charmiga och humoristiska personligheter, och därför föreställde nästan alla mina figurer människor. Många av dem föreställde arbetande kvinnor. I en  tidskriftsartikel stod det om dem: ”De uttrycker värme och fridfullhet och även humor och avspänd balans. ... Den som skapat de här figurerna har en varm kärlek till människor och en stor konstnärlig begåvning.” Men jag var noga med att inte lägga alltför mycket tid på konsten. Jag höll fast vid mitt beslut att tjäna Jehova på heltid.

År 1973 fick jag ett erbjudande om ett arbete som jag inte kunde tänka mig att tacka nej till. Jag blev tillfrågad om jag ville göra en stor relief i lera till den nya lobbyn i Jehovas vittnens avdelningskontor i Vanda. Motivet till det här arbetet skulle vara hämtat från Psalm 96:11–13. Jag var så glad över att få använda mina förmågor till att ära Jehova!

Eftersom jag under min tid som pionjär hade skapat konstverk mest för nöjes skull, blev jag förvånad när jag i slutet av 1970-talet fick en konstnärs pension. Naturligtvis var jag glad över de extra pengarna, men jag tänkte för mig själv: ”Är det här allt jag skulle ha fått för mina ansträngningar om jag hade ägnat mitt liv åt konsten? Lite extra pengar för att göra mina år som pensionär lite tryggare?” Det var väldigt lite jämfört med belöningen evigt liv! (1 Timoteus 6:12)

Tillbaka till staden

År 1974 skedde en stor förändring i våra liv och i vår tjänst. Vi blev förordnade att tjäna i Åbo, en ganska stor stad. Vid den tiden byggdes det många nya bostäder där, och inflyttningen gjorde att det behövdes fler förkunnare. Vi var först inte så glada över vårt nya stadsdistrikt. Det verkade vara svårare att predika för stadsbor, eftersom många av dem var likgiltiga. Men vi anpassade oss med tiden till vårt nya distrikt, och vi träffade många som satte värde på Bibelns sanning.

Under årens lopp har Anja och jag haft förmånen att hjälpa mer än 40 personer att överlämna sitt liv åt Jehova. De här andliga barnen är verkligen till stor glädje för oss! (3 Johannes, vers 4) På senare år har min hälsa försämrats, men jag har då än mer känt av Jehovas stöd, församlingens kärlek och den ”styrkande hjälp” som min kära pionjärkamrat, Anja, är. (Kolosserna 4:11; Psalm 55:22) När Anja och jag träffades för närmare 50 år sedan kunde nog ingen av oss tänka sig att vi skulle vara pionjärer tillsammans hela livet.

Man säger ibland: ”Livet är kort, konsten är evig.” Men det här har inte varit mitt motto. Jag instämmer i det aposteln Paulus sade i 2 Korinthierna 4:18: ”Det synliga är nämligen tillfälligt, men det osynliga är evigt.” Alla de glädjeämnen jag haft som konstnär – ”det synliga” – har varit tillfälliga. Det går inte att jämföra dem med de glädjeämnen jag haft i Jehovas tjänst, och de kan inte ge evigt liv. Jag är verkligen glad över att jag ägnat mitt liv åt ”det osynliga”, som är mer bestående än konsten!

[Bild på sidan 19]

Jag arbetar på mitt monument i granit

[Bild på sidan 21]

Tillsammans med Anja (till vänster), 1957

[Bild på sidan 22]

Tillsammans med Anja (till höger) i dag