Träffa människorna i Östtimor

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

ÖSTTIMOR, eller Timor-Leste, är ett litet land på östra halvan av ön Timor. Både det malajiska ord som ”Timor” är härlett från och det portugisiska ordet Leste betyder ”öster”. Namnet är passande eftersom ön ligger österut i den indonesiska övärlden.

Östtimor har en yta på omkring 14 800 kvadratkilometer och är lite större än Hälsingland. Ön Timor är liten, men dess natur liknar både den asiatiska och den australiensiska. Den har både tropisk djungel och torra busksnår av eukalyptus och grässtäpper. Djurlivet är också en blandning av australiensiska och asiatiska arter. Här finns till exempel både australiensiska pungdjur och fåglar, asiatiska apor och tropiska deltakrokodiler. Men hur är det då med människorna i Östtimor? Skulle du vilja bekanta dig med dem?

Minnen från kolonialtiden

Portugisiska sjöfarare kan ha kommit till Östtimor redan 1514. Då täckte stora skogar av sandelträd bergssluttningarna. Sandelträ var mycket värdefullt, och sandelträden var anledning nog för portugiserna att upprätta en handelsstation här. Katolska kyrkan intresserade sig också för området och ville sända missionärer till ön för att omvända den inhemska befolkningen. Dessa två faktorer gjorde att portugiserna började kolonisera ön 1556.

Men Östtimor förblev en isolerad och försummad kolonial utpost. När holländarna 1656 tog kontroll över den västra halvan av ön, drog sig portugiserna tillbaka till den östra delen av ön. Så till slut, efter över 400 år av kolonialstyre, lämnade portugiserna ön 1975.

Samma år bröt det ut ett inbördeskrig. Under de följande 24 åren dödades omkring 200 000 östtimorianer, eller en tredjedel av befolkningen, i striderna. År 1999 svepte en våldsvåg över landet, och omkring 85 procent av husen och mycket av infrastrukturen förstördes. Hundratusentals människor flydde till bergen. Till slut ingrep Förenta nationerna för att få slut på ödeläggelsen och skapa stabilitet i landet.

Sedan dess har timorianerna arbetat på att bygga upp sitt liv igen. I maj 2002 blev Östtimor, eller demokratiska republiken Timor-Leste, officiellt erkänd som en ny stat.

En kulturell mötesplats

Århundraden av handel, invandring från Asien och Australien och europeisk kolonisation har skapat en intressant blandning av kulturer och språk i Östtimor. Portugisiska är fortfarande affärs- och administrationsspråket, men 80 procent av befolkningen talar ett officiellt lingua franca som kallas tetum och som innehåller många portugisiska ord. De olika etniska grupperna i landet talar åtminstone 22 andra språk.

På landsbygden fortsätter traditionella kungar att spela en viktig roll i bybornas liv. De leder ceremonier, fördelar mark och sköter andra traditionella frågor, medan en vald ledare övervakar den civila administrationen.

 Religionen är en blandning av traditionell animism och katolicism. Förfädersdyrkan, trolldom och spiritism genomsyrar varje sida av livet. Även människor som regelbundet går i kyrkan brukar vända sig till den lokala matan doʹok, eller häxdoktorn, för att han skall förutsäga framtiden, behandla sjukdomar och hålla onda andar borta.

Vetgiriga och gästfria människor

Människorna i Östtimor är glada, vetgiriga och gästfria till sin natur. ”Vi tycker om att lära, tala, umgås och vara tillsammans, även med främlingar”, säger president Kay Rala Xanana Gusmão.

Om man inbjuds att äta middag hos en timoriansk familj, får man antagligen som gäst äta tillsammans med familjeöverhuvudet. Hans hustru och barn serverar maten och äter sedan själva senare på kvällen. Det är artigt att börja med en liten portion. Sedan kan man hedra kocken genom att be om att få påfyllning.

I de flesta timorianska måltider ingår ris, majs eller kassava samt bladgrönsaker och andra grönsaker. En timoriansk specialitet är saboko, en välsmakande rätt av sardiner, tamarindsås och kryddor som är inlindad i ett palmblad. Men kött förblir en dyrbar lyx.

Många barn

Östtimor är en nation av unga människor. Närmare hälften av befolkningen är barn, och många familjer har mellan tio och tolv barn boende hemma.

På väg till skolan går barnen ofta skrattande och sjungande hand i hand, pojkar med pojkar och flickor med flickor. Förutom att barnen får undervisning i vanliga skolämnen får de också lära sig hur de skall leva och uppträda.

Ett timorianskt barn leker aldrig tyst för sig självt, utan alla barnen i grannskapet leker tillsammans. En favoritlek är dudu karreta, eller rulla bilen. En cykelfälg föreställer bilen. Skrattande springer barnen gatan fram och rullar och styr sitt hjul med en käpp.

Men livet är inte bara en lek för barn på Timor. De får kanske i uppgift att mala majs med hjälp av en tung järnstång. Men de är lyckliga och glada medan de arbetar och till synes omedvetna om att de har fötts i ett av världens tio fattigaste länder.

Svårigheter i samband med nationens födelse

Timorianerna lever i extrem fattigdom, vilket gör livet osäkert. Fyrtio procent av befolkningen lever på mindre än 15 kronor om dagen, vilket anses vara ett minimum  för att täcka nödvändiga utgifter. Infrastrukturen är dålig. En regeringsrapport lyder: ”Tre fjärdedelar av befolkningen lever utan elektricitet, tre femtedelar utan ordentliga sanitära anordningar och hälften utan rent dricksvatten.”

Detta skapar stora hälsoproblem. Undernäring, malaria, tuberkulos och andra sjukdomar gör att den förväntade medellivslängden är 50 år. Vart tionde barn dör före fem års ålder. År 2004 fanns det inte ens 50 läkare för en befolkning på omkring 800 000.

Många utländska regeringar arbetar nu tillsammans med Förenta nationerna för att hjälpa timorianerna att bygga upp sitt fördärvade land. Rika olje- och gasfyndigheter i Timorsjön ger också hopp om att kunna förbättra ekonomin. Men Östtimors största tillgång är dess tåliga och ödmjuka människor. En timoriansk kvinna sade till Vakna!:s medarbetare: ”Vi är kanske fattiga, men vi är inte olyckliga!”

”Goda nyheter om något bättre”

På senare år har Jehovas vittnen burit fram ”goda nyheter om något bättre” till Östtimors invånare. (Jesaja 52:7; Romarna 10:14, 15) År 2005 använde den enda församlingen av Jehovas vittnen i landet närmare 30 000 timmar till att berätta  för andra om Bibelns underbara löfte om ett kommande jordiskt paradis. (Psalm 37:10, 11; 2 Petrus 3:13)

Genom att lära känna Bibelns sanning har några befriats från slaveriet under spiritism. Så var till exempel Jacob, som har fem barn, djupt engagerad i traditionella spiritistiska sedvänjor. Han offrade regelbundet djur till de dödas andar. Detta utgjorde en stor ekonomisk börda för hans familj. Att offra en kyckling kostade nästan en dagslön och en speciell get eller gris många veckolöner.

Så småningom började Jacobs fru, Fransiska, studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Hon visade då Jacob bibelställen som sade att de döda inte är medvetna om något och inte kan skada de levande. (Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4) Eftersom de satte tro till det Bibeln lär om detta, beslöt de att upphöra med att offra till andarna. Detta ledde till att deras släktingar blev arga och inte ville veta av dem och sade att hämndlystna andar snart skulle döda dem. Men Jacob och Fransiska stod på sig och sade att Jehova skulle beskydda dem.

Jacob hade nu också börjat studera Bibeln och vara med vid kristna möten tillsammans med sin familj. Det ledde till att han gjorde andra berömvärda förändringar i sitt liv. Han slutade röka, trots att han i många år hade rökt ett paket cigaretter om dagen. Han lärde sig också läsa och skriva. Och Fransiska slutade tugga betelnötter. År 2005 blev så Jacob och Fransiska till slut döpta som Jehovas vittnen. Nu använder de förståndigt nog sina pengar till att ge sina barn utbildning och till nödvändig läkarvård.

Ja, som Jesus förutsade sprids nu de goda nyheterna om Guds kungarike till ”jordens mest avlägsna del”, även till de vetgiriga, gästfria människorna i det lilla Östtimor. (Apostlagärningarna 1:8; Matteus 24:14)

[Ruta/Bild på sidan 17]

”Vi har fått en väverska”

”Vi har fått en väverska” är ett timorianskt uttryck för att tala om att man har fått en flicka. Det beskriver de timorianska kvinnornas traditionella roll som väverskor av tais, ett vackert tyg. Det används till att skapa vackra högtidsdräkter, filtar och släktklenoder. Far- och mormödrar lär yngre kvinnor att odla, plocka, spinna, färga och väva bomull till vackra mönster i många olika färger. Beroende på hur komplicerat mönstret är kan det ta ett helt år eller mer att väva ett enda sådant tygstycke. Eftersom varje trakt har sina egna traditionella mönster, kan en expert genast se var ett sådant tygstycke har tillverkats.

[Karta på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

PAPUA NYA GUINEA

INDONESIEN

ÖSTTIMOR

AUSTRALIEN

[Bild på sidan 15]

Ett traditionellt kägelformat hus

[Bild på sidan 16]

”Dudu karreta”, en populär lek bland barnen

[Bild på sidorna 16, 17]

Jacob och hans familj