Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

De överlevde terrordåden i Mumbai

De överlevde terrordåden i Mumbai

De överlevde terrordåden i Mumbai

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I INDIEN

STADEN Mumbai, tidigare känd som Bombay, har en befolkning på mer än 18 miljoner, och den växer snabbt. Varje dag reser mellan sex och sju miljoner människor med snabbgående pendeltåg till sina arbetsplatser, till skolor, till affärskvarteren och till andra platser. Ett tåg med nio vagnar rymmer normalt 1 710 resande, men i rusningstid kan det finnas omkring 5 000 på ett sådant tåg. Det var mitt i rusningstid den 11 juli 2006 som terrorister riktade sina attacker mot Mumbais tåg. På mindre än 15 minuter exploderade sju bomber på olika tåg längs den västra pendeltågslinjen och efterlämnade mer än 200 döda och 800 skadade.

Ganska många från de 22 församlingarna av Jehovas vittnen som finns i Mumbai och dess förorter reser regelbundet med tågen och befann sig på tågen när attackerna kom. Som väl var förlorade ingen av dem livet, men flera skadades. Anita var på väg hem från jobbet. Tåget var fullsatt, så hon stod nära dörren till första klass för att lättare komma ut. Tåget höll god fart då det plötsligt blev en våldsam explosion och hennes kupé fylldes med svart rök. När hon lutade sig ut genom dörren och tittade åt höger såg hon att sidan på kupén intill hade slitits bort och hängde från tåget i 45 graders vinkel. Hon blev förfärad över att se kroppar och kroppsdelar som kastats ut ur hålet och ner på spåren. Efter vad som verkade vara en evighet, men som egentligen var bara några sekunder, stannade tåget. Hon och andra passagerare hoppade ner på spåren och sprang för att komma bort från tåget. Anita ringde sin man, John, med mobiltelefonen och kom som väl var fram; inom några minuter hade hela stadens telefonsystem blockerats på grund av alla oroliga människor som ringde. Hon hade varit ganska lugn ända tills hon talade med sin man. Då bröt hon ihop och började gråta. Hon berättade för honom vad som hade hänt och bad honom komma och hämta henne. Medan hon väntade på honom började det ösregna, och regnet sköljde bort många bevis som skulle ha kunnat hjälpa utredarna.

Claudius, ett annat Jehovas vittne, lämnade sitt kontor tidigare än vanligt. Han tog tåget som avgick 17.18 från Churchgate, slutstationen för den västra pendeltågslinjen, och gick in i förstaklasskupén. Medan han letade efter en sittplats för den timslånga resan till stationen Bhayandar såg han Joseph, ett Jehovas vittne från en närliggande församling. Tiden gick fort när de satt och pratade med varandra. Joseph, som var trött efter dagens arbete, slumrade sedan till. Eftersom tåget var packat med folk, reste sig Claudius vid stationen före sin egen för att ta sig fram till dörren. Medan Claudius stod där vaknade Joseph och lutade sig över ryggstödet för att säga adjö. Claudius höll sig i ett handtag på sätet och böjde sig mot honom för att tala med honom. Detta kanske räddade Claudius liv. Plötsligt hördes en kraftig smäll. Kupén skakade våldsamt, fylldes med rök och blev helt mörk. Claudius kastades till golvet mellan stolsraderna. Han trodde att han hade förlorat hörseln, för han hörde inget utom ett ringande ljud. Där han hade stått var det bara ett gapande hål. De som hade stått bredvid honom hade antingen kastats ut och hamnat på spåren eller låg döda på golvet. Han hade överlevt den femte av sju explosioner som skakade järnvägsnätet den där ödesdigra tisdagen.

Claudius fördes till sjukhus med kläderna täckta av blod. Men blodet kom till största delen från medpassagerare som inte hade haft samma tur. Han fick bara lindriga skador – spräckt trumhinna, brännskador på ena handen och svett hår. På sjukhuset träffade han Joseph och hans fru, Angela. Hon hade befunnit sig i kupén intill, som var reserverad för kvinnor, och var inte skadad. Joseph fick en skada på högra ögat och skador på hörseln. Alla tre tackade Jehova för att de var vid liv. Claudius berättar att hans första tanke sedan han återfått medvetandet var att det verkligen är meningslöst att jaga efter pengar och materiell vinning i den här ordningen när man kan förlora livet på ett ögonblick! Han var så glad över att han hade låtit sitt förhållande till sin Gud, Jehova, vara det viktigaste i livet.

Staden Mumbai hade på kort tid drabbats av svåra översvämningar, upplopp och sedan bombdåd. Men de mer än 1 700 Jehovas vittnen som finns där är nitiska och visar en fin inställning. De talar regelbundet med sina medmänniskor om det underbara hoppet om en ny värld, där allt våld kommer att vara borta. (Uppenbarelseboken 21:1–4)

[Infälld text på sidan 23]

Där han hade stått var det bara ett gapande hål

[Bild på sidan 23]

Anita

[Bild på sidan 23]

Claudius

[Bild på sidan 23]

Joseph och Angela

[Bildkälla på sidan 22]

Sebastian D’Souza/AFP/Getty Images