Varför jag lämnade cirkuslivet

Berättat av Marcelo Neím

JAG föddes i Montevideo i Uruguay. Mina föräldrar var djupt troende, men de tillhörde inte något trossamfund. Mamma omkom i en olycka när jag var omkring fyra år, och jag växte upp hos släktingar som försökte inskärpa goda principer hos mig. När jag var 20 år bestämde jag mig för att resa ut i världen och lära känna olika länder och kulturer.

I Colombia började jag arbeta som medhjälpare vid olika cirkusar. Jag såg hur glada artisterna blev när publiken applåderade, och jag ville bli en av dem. Så jag övade in ett nummer där jag cyklade omkring på olika cyklar, den ena mindre än den andra, tills jag slutligen trampade runt på en cykel som inte var längre än 12 centimeter – en av de minsta i världen. Den rymdes i handen. Jag började bli ganska populär i stora delar av Sydamerika. När jag var 25 kom jag till Mexico och arbetade vid flera olika cirkusar.

Mitt liv förändras radikalt

Jag älskade cirkuslivet. Vi reste mycket, bodde på flotta hotell och åt på dyra restauranger. Samtidigt tyckte jag att livet kändes tomt, och jag hade inget hopp för framtiden. Men en eftermiddag förändrades mitt liv. Cirkuskonferencieren gav mig en bok som han hade fått, Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära! * Efter föreställningen började jag läsa i den och fortsatte till långt efter midnatt. Boken var inte lätt att förstå, men jag fascinerades av förklaringen av det scharlakansröda vilddjuret och skökan i Uppenbarelseboken. (Uppenbarelseboken 17:3–18:8) Senare, när jag höll på att städa ur en husvagn som jag hade köpt, hittade jag en annan bok av samma utgivare, Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden.* Den var lättare att förstå, och jag insåg på en gång att jag måste predika. Så jag började genast berätta om det jag hade läst för alla jag träffade.

Så småningom kände jag att jag måste ta kontakt med Jehovas vittnen. I Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära! hittade jag telefonnumret till det vittne som hade lämnat boken till min vän. Så jag ringde upp henne, och hennes pappa inbjöd mig till en sammankomst som Jehovas vittnen skulle hålla i Tijuana i Mexico. Den kärlek som  vittnena visade gjorde djupt intryck på mig, och jag blev övertygad om att det här var den sanna religionen. Vart vi än kom när vi reste runt med cirkusen sökte jag upp Rikets sal och var med vid möten och skaffade litteratur som jag kunde sprida informellt.

Något annat som hände gjorde mig ännu mer övertygad om att jag hade slagit in på den rätta vägen. Vittnena inbjöd mig till åminnelsen av Kristi död och förklarade hur viktigt det var för de kristna att vara med vid den här högtiden. Men just den kvällen var det premiärföreställning, och därför trodde jag att det skulle bli omöjligt för mig att komma. Jag bad en innerlig bön till Jehova, och något mycket oväntat inträffade. Två timmar innan föreställningen skulle börja blev det strömavbrott! Jag kunde därför vara med vid Åminnelsen och ändå hinna tillbaka till cirkusen och utföra mitt nummer. Det kändes som om Jehova hade besvarat min bön.

En gång delade jag ut traktater medan jag stod i kö på en bank. En äldstebroder såg mig och berömde mig för min iver. Han uppmuntrade mig att förkunna på ett mer organiserat sätt, tillsammans med en församling. Han förklarade kärleksfullt att jag behövde göra en del förändringar i mitt liv för att kunna göra det. Samtidigt som jag tänkte över detta blev jag erbjuden ett välbetalt arbete vid en cirkus i USA. Jag kände mig villrådig, eftersom jag så gärna ville åka dit. Men om jag tackade ja till det här erbjudandet, skulle jag då kunna fortsätta på den väg som jag just slagit in på? Det här var mitt första trosprov, och jag ville inte göra Jehova besviken. Till de andra artisternas stora förvåning lämnade jag cirkusen, anslöt mig till en församling, klippte av mitt långa hår och gjorde andra förändringar i mitt liv för att kunna tjäna Jehova.

Ett tillfredsställande liv utan något att ångra

År 1997, kort innan jag blev döpt som ett Jehovas vittne, ställdes jag inför ett andra trosprov. Jag fick ytterligare ett erbjudande att åka till USA – den här gången för att medverka i ett känt tv-program från Miami och få alla utgifter betalda. Men jag ville fullfölja mitt överlämnande åt Jehova och bli döpt. Så jag tackade nej till erbjudandet, något som väckte stor förvåning hos dem som stod bakom programmet.

Jag får ibland frågan om jag ångrar att jag lämnade cirkuslivet. Svaret är att jag aldrig skulle byta bort Jehovas vänskap och kärlek mot mitt tidigare liv. Det är sant att min nya levnadsbana som heltidsförkunnare varken ger mig applåder, berömmelse eller rikedom i den här världen, men mitt liv känns inte längre tomt och meningslöst. Jag har det dyrbara hoppet om att få leva i ett paradis på jorden och välkomna min mamma tillbaka i uppståndelsen. (Johannes 5:28, 29)

[Fotnot]