”Jehova, låt mig få tjäna dig”

Berättat av Danielle Hall

När jag var liten tyckte jag mycket om att hälsa på Nanna som bodde granne med oss. Varje dag brukade hon vila middag. Om jag råkade komma just då satte vi oss i sängen, och hon läste bibliska berättelser för mig. Hon sade ofta till mig: ”Glöm aldrig att Jehova älskar dig. Och om du älskar honom kommer han alltid att ta hand om dig.” Hennes ord etsade sig fast i mitt sinne och hjärta.

NANNA dog 1977 när jag var fyra år. Hon var ett Jehovas vittne, precis som alla pappas övriga släktingar i vår hemstad Moe i Australien. Mina föräldrar var inte vittnen, men pappa var välvilligt inställd till dem. Vår familj flyttade senare till Tintenbar, en liten stad nära kusten i New South Wales. Där gick pappa, min äldre bror Jamie och jag ibland på Jehovas vittnens möten.

När jag var åtta år gick mina föräldrar skilda vägar. Pappa flyttade tillbaka till Moe, men Jamie och jag stannade hos mamma. Hon var inte intresserad av Bibeln och ville inte att vi skulle vara med vid Jehovas vittnens möten, något som gjorde mig mycket ledsen. Jag tänkte mycket på Nannas ord som hade gjort så  djupt intryck på mig. Jag visste att jag älskade Jehova! Och jag ville tjäna honom. Så jag bad till Jehova och sade att jag också var ett av hans vittnen. Jamie kände likadant.

Prövningar i skolan

En kort tid därefter bad en lärare i skolan alla barn i vår klass att säga vilken religion han eller hon tillhörde, så att han kunde föra in det i sin förteckning. När det var Jamies tur sade han högt och tydligt: ”Jehovas vittnen.” Läraren avbröt honom och bad honom upprepa sitt svar, och det gjorde han. ”Det tror jag inte”, sade läraren, ”men jag återkommer till dig senare.” När det var min tur sade jag också högt: ”Jehovas vittnen.” Läraren, som inte visste vad han skulle göra, tillkallade skolans rektor.

”Jag har era papper här framför mig, och era föräldrar har inte skrivit in er som Jehovas vittnen”, sade rektorn bestämt. ”Men det är den religion vi lever efter”, svarade vi respektfullt. Varken han eller läraren tog upp frågan igen.

I skolan försökte jag berätta för mina klasskamrater det lilla jag visste från Bibeln. Jag tog med mig mitt exemplar av Min bok med bibliska berättelser * och fick ibland tillfälle att läsa ur den för en flicka som trodde på Gud. Men eftersom jag försökte leva efter kristna normer, var jag aldrig särskilt populär och kände mig ibland mycket ensam.

Jag bad till Jehova så ofta och intensivt att han blev min bäste vän. Varje dag efter skolan satt jag på sängen och berättade in i minsta detalj för Jehova om vad som hade hänt under dagen. Jag grät ofta. Med tårarna rinnande nerför kinderna bad jag: ”Jehova, låt mig få tjäna dig tillsammans med ditt folk.” Efteråt kändes det alltid mycket bättre.

Ett uppmuntrande brev

När jag var tio år återvände Jamie till Moe för att bo hos pappa. Nu blev jag ännu mer isolerad andligen. När jag längre fram besökte en granne hittade jag några tidskrifter som Jehovas vittnen hade gett ut. Ivrigt memorerade jag adressen till avdelningskontoret och skyndade mig sedan hem för att skriva ner den. Jag skrev ett uppriktigt brev till avdelningskontoret, förklarade min situation och bad om andlig hjälp. Deras rörande svar, ett brev på två sidor som var riktat enbart till mig, fyllde mina ögon med tårar. Här var en bekräftelse på att jag var dyrbar för Jehova!

I brevet uppmanades jag att efterlikna den tro som den lilla israelitiska flicka visade som tjänade hos Naaman, en arameisk härförare på Bibelns tid. Fastän hon var fånge i ett land långt hemifrån bevarade hon ett nära förhållande till sin Gud, Jehova. Och genom att modigt tala med andra om sin tro visade hon sig vara ett sant vittne för honom. (2 Kungaboken 5:1–4)

I brevet från avdelningskontoret hette det vidare: ”Som en ung flicka bör du tjäna Jehova genom att vara lydig mot dina föräldrar och flitig i skolan. Du måste också hålla dig nära Jehova genom bön och studium.” Som avslutning stod det: ”Danielle, kom ihåg att var vi än befinner oss är Jehova alltid nära oss. Vi vet att du tror detta.” (Romarna 8:35–39) Det här brevet är nu gammalt och slitet, men det ligger fortfarande längst fram i min bibel. Jag har läst det många gånger under årens lopp, och varje gång får jag tårar i ögonen.

Kort därefter fick jag ytterligare ett brev där det stod att min far hade ordnat så att jag skulle få tidskrifterna Vakttornet och Vakna! med posten. Jag blev överlycklig! Nu hade jag regelbundet tillgång till andlig föda. Jag läste igenom varje nummer så fort det kom. Jag har fortfarande kvar mina allra första exemplar av de här värdefulla tidskrifterna. Det var ungefär vid den här tiden som en kristen äldste i församlingen började besöka mig. Trots att hans besök var korta var de till stor uppmuntran för mig.

 Förändringar som gjorde att jag kunde gå framåt

Situationen hade visserligen förbättrats för mig andligt sett, men jag längtade fortfarande efter att obehindrat få tillbe Jehova. Så när jag blev 13 år frågade jag mamma om jag fick bo hos pappa. Jag älskade mamma innerligt, och hon älskade mig, men jag var fast besluten att tjäna Gud. När hon gick med på det flyttade jag därför tillbaka till Moe och började studera Bibeln tillsammans med församlingen där. Med pappas tillåtelse gick Jamie och jag också på alla möten. Vännerna gjorde allt de kunde för att hjälpa oss. Jamie och jag gjorde snabba andliga framsteg, och vi blev senare döpta med några få månaders mellanrum. Ja, min barndoms bön hade besvarats. Jag tjänade Jehova tillsammans med hans folk!

Min farbror och faster, Philip och Lorraine Taylor, som också tillhörde församlingen i Moe, kom så småningom att stå mig särskilt nära. Jag blev som en dotter för dem. När de flyttade till ön Bougainville i Papua Nya Guinea för att tjäna där behovet av förkunnare var större, tackade jag gladeligen ja till deras inbjudan att följa med. Jag var bara 15 år, men pappa och mamma tillät mig att åka.

I Bougainville fortsatte jag min skolgång per korrespondens. Men större delen av den övriga tiden använde jag till att vittna. Vilken glädje det var att få samarbeta med missionärer och pionjärer! Människorna som bodde där var de mest ödmjuka som jag träffat på, och många var ivriga att studera Bibeln.

Längre fram det året bröt det ut politiska strider, och det blev för riskfyllt för mig att stanna. Det gjorde ont i hjärtat att lämna denna lilla ö med sina vackra människor. När mitt lilla plan lyfte och jag fick syn på farbror Philip som stod på startbanan och vinkade farväl, grät jag förtvivlat och bad tyst till Jehova att han någon gång skulle låta mig få tjäna som missionär i ett främmande land.

Fler böner besvarade

När jag kommit tillbaka till Australien och slutat high school, fick jag en praktikplats på en advokatbyrå. Pappa hade nu gift om sig och hade en stor styvfamilj att dra försorg om. Jamie bodde hos mamma. Ett tag flyttade jag fram och tillbaka mellan mina föräldrar. Livet verkade komplicerat. Jag behövde förenkla mitt liv och inrikta mig på andliga mål. År 1994 började jag därför i heltidstjänsten som pionjär i Moe.

Jag var lycklig igen. Mina vänner var andligt inriktade ungdomar i församlingen, och de blev ett fint stöd för mig. År 1996 gifte jag mig med en av dem, Will, en försynt, omtänksam och ödmjuk man som var en verklig gåva från Jehova.

Vi kom i gång i våra nya rutiner som gifta, och vår lycka verkade vara fullständig. En dag när Will kom hem efter att ha samarbetat med den resande tillsyningsman som besökte församlingarna i vår trakt bad han att jag skulle sätta mig ner och frågade: ”Skulle du kunna tänka dig att flytta för att hjälpa till i en annan församling?” Inombords sade jag omedelbart ja. Men på skoj frågade jag: ”Vart då? Vanuatu? Fiji?” När Will svarade: ”Morwell”, for det ur mig: ”Men det är ju grannförsamlingen!” Vi skrattade båda och var genast överens om att det skulle bli trevligt att flytta till vår grannförsamling och där tjäna som pionjärer.

De tre följande åren i Morwell var lyckliga och produktiva. Sedan kom ytterligare en överraskning. Vi fick en inbjudan från Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Vårt distrikt? Östtimor, ett litet land i den östligaste delen av den indonesiska övärlden. Mina ögon fylldes av tårar. Jag tackade Jehova för att han hade besvarat alla mina böner. Förutom att han hade tagit emot mig som sin tjänare skulle jag nu också tillsammans med min man få tjäna i ett annat land.

Vi tjänar utomlands

Vi kom till huvudstaden, Dili, i juli 2003. Församlingen i Dili, den enda i landet, bestod av 13 pionjärer med särskilt uppdrag från  Australien och några få inhemska vittnen. Bröderna och systrarna på Timor var mycket fattiga. De flesta hade förlorat både ägodelar och familjemedlemmar i det 24 år långa inbördeskrig som slutade 1999. Många hade också fått uthärda hårt motstånd från sina familjer för sin nyvunna tro. Men trots deras vedermöda och fattigdom var de andligt rika och lyckliga. (Uppenbarelseboken 2:8, 9)

Vi konstaterade att de flesta timorianer var gudfruktiga och hade respekt för Bibeln. Snart hade vi rentav fler bibelstudier än vi kunde klara av! Med tiden blev några av de första vi studerade med döpta som bröder och systrar och tjänade tillsammans med oss. Det skänkte oss stor glädje att få se deras andliga framsteg.

År 2006 blev situationen i Dili återigen kaotisk. På grund av att spänningarna mellan olika etniska grupper ökade blossade det upp regelrätta strider. Många hem plundrades eller brändes ner till grunden, och inhemska vittnen sökte skydd hos pionjärerna med särskilt uppdrag. Vårt hus och vår trädgård förvandlades till ett provisoriskt flyktingläger, och vid ett tillfälle var det nästan hundra personer som bodde hos oss! Vår stora carport fungerade som kök, matsal och provisorisk Rikets sal.

Vårt pionjärhem var en fridfull tillflyktsort, trots att det förekom skottlossning och granatexplosioner i närheten. Vi kände alla Jehovas beskydd. Vi inledde varje dag med att tillsammans gå igenom en bibeltext. Mötena hölls som vanligt. Vi ledde också bibelstudier med intresserade.

Allteftersom veckorna gick stod det klart att det skulle vara farligt för bröder som var födda i östra delen av landet att stanna kvar i Dili. Ansvariga bröder beslöt därför att bilda en ny grupp i Baucau, den näst största staden, tre timmars resa österut från Dili. Och det var därför Will och jag fick ett nytt distrikt.

Vi kom fram till Baucau i juli 2006, nästan på dagen tre år efter det att vi anlänt till Östtimor. Vår nya grupp bestod av fyra pionjärer med särskilt uppdrag och sex timorianska vittnen. De inhemska bröderna och systrarna hade fått lämna alla sina tillhörigheter i Dili, men de hade kvar sina stora leenden. Vi beundrade verkligen deras lojala, självuppoffrande anda!

Will och jag tjänar fortfarande i Baucau. Vi älskar vårt distrikt och ser det som ytterligare en välsignelse från Jehova. När jag ser tillbaka inser jag att Nanna hade rätt. Jehova har alltid tagit hand om mig under åren som gått. Jag tackar honom ständigt för att han har gett mig privilegiet att få tjäna honom tillsammans med hans folk. Jag ser också ivrigt fram emot att få träffa Nanna igen i uppståndelsen. Då kan jag tacka henne för att hon gav mig nyckeln som öppnade dörren till ett verkligt lyckligt och tillfredsställande liv.

[Fotnot]

[Bild på sidan 26]

I famnen på Nanna

[Bild på sidorna 28, 29]

Min man, Will, och jag