Den spanska armadan – en katastrofal expedition

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SPANIEN

FÖR över fyra hundra år sedan stred två flottor i Engelska kanalens trånga farvatten. Striden stod mellan protestanter och katoliker och var ett led i den kamp som på 1500-talet utkämpades mellan den protestantiska drottningen Elisabet I av England och den katolske kungen Filip II av Spanien. I boken Den stora armadan heter det: ”För dem var drabbningen mellan de engelska och spanska flottorna i Kanalen ... den slutliga striden till döds mellan ljusets och mörkrets makter.”

Människor i England på den tiden beskrev den spanska armadan (Stora armadan) som ”den största örlogsflotta de någonsin skådat på öppet hav”. Men hela expeditionen visade sig vara ett sorgligt misstag, i synnerhet för de många tusen som förlorade livet. Vad var dess syfte, och varför misslyckades den?

Vad var orsaken till invasionsförsöket?

Engelska pirater hade i åratal kapat spanska skepp, och Englands drottning Elisabet stödde aktivt det nederländska upproret mot spanskt herravälde. Dessutom kände sig den katolske Filip II förpliktad att hjälpa engelska katoliker att göra sig av med det växande protestantiska ”kätteriet”. Därför fanns det 180 präster och religiösa rådgivare med på armadan. När besättningen skulle mönstra på måste varje man bekänna sina synder för en präst och ta nattvarden.

Den religiösa anda som kännetecknade Spanien och dess kung personifierades av den framträdande  spanske jesuiten Pedro de Ribadeneyra. Han sade: ”Vår herre Gud, vars sak och allra heligaste tro vi försvarar, kommer att gå framför oss – och med en sådan härförare har vi inget att frukta.” Engelsmännen hoppades å sin sida att en avgörande seger skulle göra det möjligt för protestantiska uppfattningar att snabbt sprida sig i Europa.

Den spanske kungens invasionsplan verkade enkel. Han beordrade att armadan skulle segla genom Engelska kanalen och förena sig med hertigen av Parma och dennes 30 000 erfarna soldater som låg i Flandern. * De förenade styrkorna skulle sedan korsa kanalen och gå i land vid Essex kust och marschera mot London. Filip antog att katolikerna i England skulle överge sin protestantiska drottning och gå över till hans sida.

Filips plan hade emellertid allvarliga brister. Eftersom han menade sig ha Guds stöd och vägledning förbisåg han två svåra hinder – styrkan hos den engelska flottan och svårigheten att förena sig med hertigen av Parmas trupper utan tillgång till en lämplig djuphamn där de kunde mötas.

En enorm men otymplig flotta

Filip utnämnde hertigen av Medina-Sidonia till högste befälhavare för armadan. Hertigen saknade sjövana, men han var en skicklig organisatör som snabbt fick sina erfarna kapteners stöd. Tillsammans skapade de en stridsstyrka och utrustade den enorma flottan så gott de kunde. Med största noggrannhet utarbetade de ett signalsystem, seglingsanvisningar och formeringar som skulle göra den mångnationella styrkan till en enhet.

De 130 fartyg med omkring 20 000 soldater och 8 000 sjömän som kom att utgöra armadan lämnade slutligen Lissabons hamn den 29 maj 1588. Men hårda vindar och en storm tvingade dem att stanna i La Coruña i nordvästra Spanien för att reparera fartygen och fylla på förråden. Hertigen av Medina-Sidonia var oroad över att provianten var otillräcklig och att hans män var sjuka. Därför skrev han ett uppriktigt brev till kungen om sina betänkligheter mot hela företaget. Men Filip insisterade på att amiralen skulle hålla sig till planen. Så den otympliga flottan fortsatte sin färd och nådde slutligen Engelska kanalen två månader efter det att den lämnat Lissabon.

 Strider i Engelska kanalen

När den spanska flottan nådde fram till kusten vid Plymouth i sydvästra England väntade engelsmännen. Båda sidor hade ungefär lika många fartyg, men de hade olika konstruktion. De spanska fartygen var höga och bestyckade med många tunga kanoner med kort skottvidd. Med stora kastell i för och akter liknade de flytande fästningar. Den spanska flottans taktik gick ut på att besättningen skulle borda de engelska skeppen och övermanna fienden. De engelska fartygen var lägre och mer snabbgående och hade kanoner med längre skottvidd. Deras kaptener planerade att undvika närkontakt med fienden och att förstöra de spanska fartygen på avstånd.

För att uppväga att den engelska flottan hade mer lättmanövrerade fartyg med större eldkraft planerade den spanske amiralen en defensiv formering i form av en halvmåne. De starkaste skeppen med de mest långskjutande kanonerna skulle skydda flyglarna. Från vilket håll fienden än närmade sig kunde armadan vrida sig och möta den precis som en buffel som riktar sina horn mot ett annalkande lejon.

De två flottorna drabbade samman i Engelska kanalen och utkämpade två mindre strider. Den spanska defensiva formeringen visade sig vara effektiv, och trots att engelsmännen hade långskjutande kanoner lyckades de inte sänka ett enda spanskt skepp. De engelska kaptenerna kom fram till att de på något sätt måste bryta upp formeringen och försöka få de spanska skeppen inom skotthåll. Den möjligheten öppnade sig den 7 augusti.

Hertigen av Medina-Sidonia lydde order och ledde armadan mot det avtalade mötet med hertigen av Parma och hans trupper. Medan hertigen av Medina-Sidonia väntade på besked från hertigen av Parma beordrade han flottan att kasta ankar utanför Calais vid den franska kusten. När de spanska fartygen låg ankrade i ett utsatt läge sände engelsmännen in åtta skepp som de hade lastat fulla med brännbara ämnen och satt eld på. De flesta spanska kaptenerna försökte febrilt komma ut på fritt vatten för att undkomma faran. Den hårda vinden och strömmen förde dem sedan norrut.

I gryningen nästa dag stod den avgörande striden. Den engelska flottan besköt de spanska skeppen på nära håll och förstörde åtminstone tre skepp och skadade många fler. Eftersom spanjorerna inte hade så gott om ammunition var de tvungna att hjälplöst genomlida anfallet.

En våldsam storm gjorde att engelsmännen fick skjuta upp sitt anfall till följande dag. Den morgonen hade armadan åter intagit sin halvmåneformering, och med den lilla ammunition de hade kvar vände de sig mot fienden och var beredda till strid. Men innan engelsmännen kunde öppna eld upptäckte man på de spanska  fartygen att man obevekligt drevs av vinden och strömmarna mot land, mot en katastrof på Zeelands sandbankar utanför den nederländska kusten.

När allt verkade vara förlorat vände vinden och drev armadan norrut ut på öppet hav. Men vägen tillbaka mot Calais blockerades av den engelska flottan, och vinden drev fortfarande de hårt ansatta spanska fartygen norrut. Hertigen av Medina-Sidonia insåg att han inte hade något annat val än att avbryta expeditionen och rädda så många av fartygen och så stor del av besättningen som möjligt. Han beslöt att återvända till Spanien genom att segla runt Skottland och Irland.

Stormar och skeppsbrott

Armadans illa medfarna fartyg hade en mycket svår resa tillbaka. Maten var knapp, och på grund av att vattentunnorna läckte var det också ont om vatten. De engelska anfallen hade skadat många av skeppen svårt, och få var sjödugliga. Utanför Irlands nordvästra kust råkade armadan sedan ut för svåra stormar som varade i två veckor. En del skepp försvann spårlöst! Andra led skeppsbrott utanför den irländska kusten.

Den 23 september tog sig slutligen de första fartygen från armadan med svårighet in i Santanders hamn i norra Spanien. Omkring 60 fartyg och bara ungefär hälften av de män som hade lämnat Lissabon klarade sig hem. Tusentals drunknade till havs. Många andra dog av sina skador eller av sjukdomar under hemfärden. Inte ens för de överlevande som nådde den spanska kusten var mardrömmen över.

I boken Den stora armadan konstateras det: ”På många skepp ... hade man inte kvar några livsmedel alls och männen dog av ren hunger trots att de låg i spansk hamn.” Det heter vidare i boken: ”Ett annat skepp gick på grund i Laredos hamn därför att det inte fanns tillräckligt med folk som kunde fira seglen och sköta ankaret.”

Betydelsen av nederlaget

Armadans nederlag stärkte tillförsikten hos protestanterna i norra Europa. De religiösa krigen fortsatte dock med oförminskad styrka. Att protestanterna trodde att deras seger var ett bevis på Guds ynnest framgår av inskriptionen på en engelsk medalj till minne av händelsen. Inskriptionen lyder: Flavit יהוה et dissipati sunt 1588, dvs. ”Jehova blåste, och de blev skingrade 1588”.

Med tiden övertog Storbritannien rollen som världsvälde, som boken Modern Europe to 1870 påpekar: ”Storbritannien framträdde 1763 som världens främsta handels- och kolonialmakt.” Ja, ”år 1763 dominerade det brittiska väldet världen som ett slags återupplivat och utvidgat Rom”, sägs det i boken Navy and Empire. Längre fram slöt sig Storbritannien samman med sina tidigare kolonier, Amerikas förenta stater, och bildade det anglo-amerikanska världsväldet.

De som studerar Bibeln är fascinerade av de politiska världsväldenas uppgång och fall. Orsaken till det är att Bibeln har mycket att säga om raden av världsvälden, nämligen Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland, Rom och slutligen det anglo-amerikanska världsväldet. Bibeln har i själva verket långt i förväg förutsagt flera av dessa världsväldens uppgång och fall. (Daniel 8:3–8, 20–22; Uppenbarelseboken 17:1–6, 9–11)

Så här i efterhand är det uppenbart att det som hände sommaren 1588, när den spanska armadans invasionsförsök misslyckades, var av avgörande betydelse. Nästan 200 år efter det att armadan besegrats fick Storbritannien en framträdande ställning i världen och kom med tiden att få en nyckelroll i uppfyllelsen av profetiorna i Bibeln.

[Fotnot]

[Diagram/Karta på sidorna 26, 27]

(För formaterad text, se publikationen)

Den spanska armadans färdväg

—— Färden mot invasionsförsöket

–– Återfärden

X Sjöslag

SPANIEN

Lissabon

La Coruña

Santander

FLANDERN

Calais

SPANSKA NEDERLÄNDERNA

FÖRENADE NEDERLÄNDERNA

ENGLAND

Plymouth

London

IRLAND

[Bild på sidan 24]

Kung Filip II

[Bildkälla]

Biblioteca Nacional, Madrid

[Bild på sidan 24]

Drottning Elisabet I

[Bild på sidorna 24, 25]

Hertigen av Medina-Sidonia var högste befälhavare över den spanska armadan

[Bildkälla]

Cortesía de Fundación Casa de Medina Sidonia

[Bildkälla på sidan 25]

Museo Naval, Madrid