Min kärlek till musiken, livet och Bibeln

Berättat av Boris N. Gulashevskij

Föreställ dig en blind man i 60-årsåldern med två allvarliga hjärtinfarkter bakom sig. Med tårarna strömmande nerför kinderna tackar han Gud för att han har uppenbarat sig för honom. Sådan var min situation för bara elva år sedan.

JAG föddes 1930 i det ukrainska samhället Tsibulev, i Tjerkasys län. År 1937, under en av Stalins utrensningar, blev min far gripen och dömd som ”en fiende till staten”. Vår lägenhet konfiskerades, och de flesta av våra vänner och bekanta undvek oss. Men det dröjde inte länge förrän många av dem också blev gripna. Det var en tid av stor misstro och fruktan och utbrett angiveri.

Två månader efter det att far hade blivit gripen föddes min syster, Lena. Mor, Lena, min bror Nikolai och jag tillbringade vintern i ett litet rum som varken hade fönster eller spis. Därefter flyttade vi hem till farfar. Nikolai och jag tog hand om huset, högg ved och utförde reparationer. Jag tyckte om att arbeta med händerna, och jag tillverkade skor och snickrade. Jag älskade också musik, så jag byggde en balalajka av en plywoodskiva och lärde mig spela på den. Senare lärde jag mig spela gitarr och mandolin.

Som liten hade jag blivit döpt i katolska kyrkan. Men eftersom jag inte förstod kyrkans läror och sedvänjor, tyckte jag att ateistiska uppfattningar verkade mer förnuftiga. Efter andra världskriget gick jag med i Komsomol (ett kommunistiskt ungdomsförbund), och när tillfälle gavs diskuterade jag och andra medlemmar i förbundet med troende människor och försökte bevisa att det inte fanns någon Gud.

 Jag förlorar synen

Under andra världskriget, sedan Tyskland hade anfallit Sovjetunionen 1941, gick frontlinjen flera gånger genom vår by. Den 16 mars 1944 skadades jag under ett bombanfall och förlorade synen. Förutom att jag led fysiskt började jag känna förtvivlan och hopplöshet.

När tyskarna drevs tillbaka och fronten flyttades västerut, började jag gå omkring ute i trädgården och lyssna till fågelsången. Eftersom mor tyckte synd om mig gav hon mig vodka att dricka, och andra i byn inbjöd mig till sina fester, där jag stod för musikunderhållningen. Jag rökte och dränkte min förtvivlan i alkohol. Men jag insåg ganska snart att det inte skulle förbättra min situation.

Min moster som var lärare hörde talas om skolor för blinda och övertalade mor att anmäla mig till en av dem. År 1946 började jag i en sådan skola i en stad som nu heter Kamjanets-Podilskyj, där jag med liv och lust gick in för mina studier. Jag lärde mig läsa och skriva blindskrift. Jag fortsatte också med mina musikstudier och använde åtskilliga timmar till att lära mig spela concertina. Studierektorn såg mina ansträngningar och lät mig spela på sitt dragspel. Jag lärde mig också spela piano.

Ett eget hem

År 1948 gifte jag mig med en av skolans lärare, som hade hjälpt mig med mina studier. Hennes man hade dött under kriget och lämnat henne ensam med två små flickor. När jag hade slutat skolan flyttade jag hem till dem. Jag gjorde mitt bästa för att vara en god make och far, och jag försörjde mig på att spela musik. Längre fram, 1952, fick vi en son.

Jag planerade för att bygga oss ett hus, och jag anlitade hantverkare som lade grunden och reste ytterväggarna, men mycket annat gjorde jag själv. Mitt känselsinne och min fantasi hjälpte mig att kompensera för min blindhet. Jag kunde hålla ett trästycke i händerna, känna på det och göra mig en bild av det. Sedan tillverkade jag något av det, till exempel ett träverktyg. Stålverktyg beställde jag från en fabrik. Jag murade en spis, tillverkade möbler och utförde andra arbeten.

En piporkester

Jag fortsatte att studera musik och blev professionell musiker. Efter att ha lärt mig spela ett antal musikinstrument lärde jag mig också spela pipa. En gång reparerade jag en liten pipa av bambu. Med tiden lärde jag mig att tillverka egna pipor. På den tiden trodde experterna inte att det var möjligt att konstruera pipor som kunde frambringa bastoner, eftersom man menade att pipornas stora storlek skulle göra att ljudet blev för svagt. Därför fanns det inte några piporkestrar.

 Hur som helst lyckades jag konstruera en pipa med en speciell resonator som förstärkte ljudet. Det här innebar att det gick att tillverka pipor med låga bastoner utan att ljudvolymen gick förlorad. Så småningom började jag tillverka olika uppsättningar av pipor som kunde frambringa komplexa harmonier.

Jag hade tidigare grundat orkestrar som spelade traditionella instrument. En av orkestrarna bestod av enbart blinda musiker. År 1960 grundade jag en orkester med enbart pipblåsare – den enda i sitt slag i Sovjetunionen och förmodligen i hela världen.

Upptäckter och tvivel

År 1960 lämnade jag in några musikinstrument till en specialist för lagning, och han började tala med mig om religion. Som vanligt argumenterade jag emot och påstod att det inte fanns någon Gud. Han föreslog att jag bara skulle lyssna när han läste för mig ur Bibeln. Eftersom jag aldrig hade läst Bibeln, beslöt jag mig för att lyssna.

Jag blev djupt gripen av skildringen om hur Jakob arbetade hårt för att sörja för sin familj. När jag hörde berättelsen om Josef, hur hans bröder sålde honom som slav, hur han utsattes för olika prövningar och hur han senare förlät sina bröder, började jag gråta. (1 Moseboken, kapitlen 37, 39–45) Jag tyckte också mycket om den gyllene regeln, att vi skall behandla andra som vi själva vill bli behandlade. (Matteus 7:12) På det här sättet blev jag bekant med Bibeln och kom att uppskatta den väldigt mycket.

Jag började gå på baptistmöten tillsammans med den här mannen, och jag fick ”Nya testamentet” på blindskrift och började läsa det noga. Men jag lade märke till motsägelser mellan det som stod där och baptisternas läror. Bibeln visar till exempel att Gud och Jesus är två olika personer och att Gud är större än Jesus. (Matteus 3:16, 17; Johannes 14:28; Apostlagärningarna 2:32) Men baptisterna vidhåller att Gud och Jesus är jämlika och ingår i en treenighet. Jag läste igenom mitt exemplar av ”Nya testamentet” många gånger och kände bokstavligt talat varje ord, och jag var säker på att den läran inte fanns i Bibeln.

I den här bibelöversättningen användes ordet ”helvete”. Jag försökte föreställa mig helvetet enligt baptisternas lära – en plats av evig pina. Det kändes fruktansvärt! Bibeln säger att Gud är kärlek, och jag kunde inte tänka mig att han skulle ha skapat en sådan plats. (1 Johannes 4:8) Tiden gick, och mina tvivel angående helvetet och andra av baptisternas läror ökade.

Stora förändringar

År 1968 hade mina styvdöttrar gift sig och fått egna barn. Vid den tiden började min fru och jag ha allvarliga meningsskiljaktigheter. När jag tänker tillbaka känner jag mig ledsen över att vi inte visade varandra tillräckligt mycket kärlek och tålamod. Vi skilde oss, och mina två följande äktenskap slutade också med skilsmässa.

År 1981 flyttade jag från Kamjanets-Podilskyj, där jag hade bott i 35 år, till Josjkar-Ola, som ligger omkring 60 mil öster om Moskva. Där fortsatte jag mitt kreativa arbete. En av mina orkestrar bestod av 45 musiker som spelade ett antal olika pipor, allt från en 20 centimeter lång pipa som hade hög tonhöjd och var mindre än 1 centimeter i diameter till en kontrabaspipa som var över 3 meter lång och drygt 20 centimeter i diameter. Våra konserter spelades i radio och sändes i tv, och vi uppträdde runt om i landet.

I en tävling 1986, där musikgrupper från hela Sovjetunionen medverkade, fick jag ett diplom och en medalj för min utveckling av tekniken att spela pipa. Flera år senare gjordes en dokumentärfilm med titeln ”Solo för pipa, eller en musikers historia”. I tidningen Mariiskaja Pravda stod det: ”Boris Nikolaievich Gulashevskij, som den här filmen handlar om, fick ett speciellt diplom som grundare av den enda piporkestern i sitt slag i Ryssland.”

Jag söker efter sanningen

När jag flyttade till Josjkar-Ola registrerade jag mig på biblioteket och fick tillgång till en  hel del litteratur på blindskrift. Jag blev förtrogen med katolikernas, pingstvännernas och metodisternas läror. Jag gick också till den ortodoxa kyrkan. Till min förvåning märkte jag att de lärde ut samma trosläror som de som jag hade hört i baptistkyrkan och som jag redan visste inte hade någon grund i Bibeln.

En ortodox präst, Alexander Men, skrev att Gud har ett egennamn – Jahve. Han sade också att judarna en gång i tiden utövade ren tillbedjan som senare fördärvades av hedniska läror och avgudadyrkan. Hans skrifter gjorde starkt intryck på mig och fick mig att längta ännu mer efter att hitta sanningen.

Större beslutsamhet

I en av mina orkestrar fanns en musiker, Liza, som är gravt synskadad. Vi gifte oss 1990, och hon började också intressera sig för religiösa frågor. Samma år åkte jag och hälsade på min mor, som bodde tillsammans med min syster, Lena, i Baranavitjy i Vitryssland. På min mors begäran gick jag till katolska kyrkan, där jag tog del av nattvarden. Det här var under perestrojkan i Sovjetunionen, och prästen ägnade större delen av sin predikan åt de politiska förändringarna. Än en gång kände jag mig övertygad om att det här inte var det jag behövde.

År 1994 drabbades jag av två hjärtinfarkter och blev allvarligt sjuk. Samma år dog min mor. Men trots allt fortsatte jag att läsa Bibeln. Jag hade redan läst ”Nya testamentet” 25 gånger. Sedan tappade jag räkningen. Men jag fortsatte att läsa, och jag fick fler och fler frågor. Det stod klart för mig att jag inte skulle kunna förstå Bibelns sanningar på egen hand.

Förståelsens ljus

År 1996 knackade Jehovas vittnen på hemma hos oss i Josjkar-Ola. Jag var misstänksam mot dem, eftersom det hade stått i dagstidningarna att de var en farlig sekt. Men sedan tänkte jag: Hur skulle de kunna skada mig? Det första jag frågade var vad de trodde om treenigheten. De svarade att varken ordet eller begreppet förekommer i Bibeln. Det gjorde mig verkligen glad, eftersom jag hade kommit fram till samma slutsats.

När jag läste 2 Moseboken 6:3 i den ryska synodalöversättningen av Bibeln, där Guds namn, Jehova, förekommer, hoppade hjärtat till. Jag var helt förundrad över att olika religionssamfund vilseleder människor och undanhåller dem det här namnet. Och samtidigt bär vittnena Skaparens namn och uppenbarar det för andra! (Jesaja 43:10)

Jag bombarderade vittnena med frågor, till exempel: ”Varför talas det om helvetet i Bibeln? Varför sägs det i den allmänt använda ryska synodalöversättningen att jorden skall brinna upp?” Jag ställde den ena frågan efter den andra, men efter att ha fått svar från Bibeln förstod jag att jag hade funnit den religion som jag hade längtat efter i åratal. Jag grät av glädje och föll på knä och tackade Gud.

Inom kort började vittnena ta mig med till sina möten, och jag imponerades av åhörarnas uppmärksamhet och av prasslet av bibelblad. När talaren nämnde en bibelvers, slog de närvarande upp den i sin egen bibel. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Vid det här mötet sjöng vittnena en sång som är grundad på Jesaja 35:5 och som börjar med orden: ”När blindas ögon ser igen.”

Jag var glad över att få börja studera Bibeln tillsammans med vittnena, och ibland studerade vi fyra gånger i veckan. Snart fick jag veta varför Gud tillåter svårigheter och krig och hur han kommer att utplåna följderna av sådant lidande. Det som särskilt gjorde intryck på mig var när jag fick reda på att Gud kärleksfullt har lovat att lydiga människor skall få leva för evigt i ett paradis på jorden under  hans kungarike. (1 Moseboken 1:28; Jesaja 65:17–25; Uppenbarelseboken 21:1–5) Bibelns sanningar blev allt klarare för mig, och den 16 november 1997 blev jag döpt som ett tecken på mitt överlämnande åt Gud.

Vi tjänar Gud tillsammans

Kort efter mitt dop började även Liza studera Bibeln. Trots att hon hade drabbats av förlamning gjorde hon snabba andliga framsteg och blev döpt 1998. Hon fick bäras till dopbassängen, men hon var fast besluten att tjäna Gud helhjärtat. Vi anlitade en massör, och Liza tränade. Med tiden försvann förlamningen. Nu är hon inte bara med vid alla möten, utan hon förkunnar också från dörr till dörr och reser till avlägset belägna områden för att förkunna.

Varje gång jag går ut för att förkunna ber jag om mod. När jag har bett min bön tar jag min käpp och går hemifrån. Jag följer en välbekant väg som tar mig till hållplatsen för trådbussen. När jag hör att någon närmar sig inleder jag ett samtal om Bibeln. Ombord på bussen sätter jag mig någonstans i mitten och talar med människor om Bibeln och lämnar litteratur. Om någon visar intresse byter vi telefonnummer.

För inte så länge sedan hade jag tillfälle att tala med en musiklärare på ett sanatorium. Han blev mycket förvånad över den vishet Bibeln innehåller. När mannen återvände hem började han studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. På sanatoriet träffade jag också chefen för en av ortens fabriker. Han har en blind son, och jag berättade för honom om mitt hopp. Han blev intresserad och tyckte mycket om de bibliska sanningar han fick höra.

Sedan jag blev döpt har jag hjälpt åtta personer att bli förkunnare av Guds kungarike, och jag har studerat Bibeln med många andra. Jehova fortsätter att ge min fru och mig ett oerhört stöd genom våra kristna bröder och systrar. De läser för oss, och vi resonerar om vår bibliska litteratur. De spelar också in tal från sammankomster och möten åt oss. Allt detta har hjälpt oss att hålla Bibelns sanning levande och att dela med oss av den till andra. Församlingen har således blivit ”en styrkande hjälp” för oss. (Kolosserna 4:11)

Jag ägnade många år åt musiken, och nu sjunger jag med glädje Rikets sånger. Jag har lärt mig de flesta sånger i den ryska översättningen av Sjung lovsånger till Jehova utantill. Jag är säker på att Jehova fann mig i den här onda världen och hjälpte mig att hitta ut ur det andliga mörkret. Därför är jag övertygad om att han en dag också kommer att befria mig från det bokstavliga mörkret.

[Bild på sidan 19]

Jag spelar C-stämd baspipa

[Bild på sidan 20]

Jag spelar dragspel, 1960

[Bild på sidorna 20, 21]

En piporkester

[Bild på sidan 23]

Ett nytaget foto på Liza och mig