Brasiliens indianer – hotade av utrotning?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I BRASILIEN

NATIONALPARKEN Xingu ligger i den brasilianska delstaten Mato Grosso. Den omfattar omkring 27 000 kvadratkilometer – ett område nästan lika stort som Belgien. Ungefär 3 600 indianer som tillhör 14 etniska grupper bor i den här nationalparken, som är en grönskande ö mitt på vad som på satellitfoton ser ut som ”ett gigantiskt biljardbord”. Omgivande skogar har antingen bränts ner för att skogshuggare skall komma åt de kommersiellt attraktiva träden eller omvandlats till betesmark för stora boskapshjordar.

På 1960-talet började den brasilianska regeringen upprätta reservat för indianerna. För närvarande omfattar reservaten omkring 12 procent av Brasiliens yta, och de ligger huvudsakligen i Amazonområdet. Reservaten har bidragit till att det skett en överraskande vändning: För första gången på 500 år växer indianbefolkningen i Brasilien! Man tror att den uppgår till omkring trehundra tusen. Men detta motsvarar bara en bråkdel av den indianbefolkning som fanns år 1500, då den beräknas ha uppgått till mellan två och sex miljoner.

Under de gångna 500 åren har, som en skribent uttryckte det, ”en skrämmande demografisk tragedi av stor omfattning inträffat”. Varför minskade indianbefolkningen så drastiskt? Innebär tillväxten under senare år att Brasiliens indianer till slut har räddats från utrotning?

Hur koloniseringen började

Under de första 30 åren efter det att Portugal år 1500 hade gjort anspråk på Brasilien koncentrerades de koloniala intressena till bresiljeträ, som innehåller det röda färgämnet brasilin och som har gett Brasilien dess namn. Träslaget värderades högt i Europa, och européerna bytte till sig det mot värdelösa småsaker.

Snart upptäckte man att sockerrör växte bra i det brasilianska klimatet. Men det fanns en baksida. Sockerrörsodling var arbetskrävande. Behovet av slavarbetare ökade. Och kolonisatörerna behövde inte leta långt borta! Det fanns gott om infödda arbetare.

Hur uppstod slaveriet?

Indianerna odlade bara det de behövde för att leva. Männen var i allmänhet jägare och fiskare. De utförde det tunga arbetet med att röja mark i skogen. Kvinnorna planterade, skördade och lagade mat. Indianerna verkade inte bry sig om rikedom och var inte giriga, och det var något som lovordades bland de intellektuella i Europa. Å andra sidan var det många nybyggare som tyckte att indianerna helt enkelt var lata.

Vänligt sinnade indianer uppmuntrades att flytta nära portugisiska bosättningar för att kunna arbeta åt nybyggarna och hjälpa till att skydda dem. Jesuiterna och andra religiösa ordnar var ofta delaktiga i denna process, men de insåg inte vilka negativa följder kontakten med de vita skulle få för indianerna. Även om lagen i praktiken garanterade indianerna land och frihet, blev de i verkligheten tvingade att arbeta som slavar åt nybyggarna. Det var sällan de fick betalt eller tilläts odla sin egen jord.

 Den portugisiska kronans försök att förbjuda slaveriet hade ingen större framgång. Nybyggarna lyckades oftast kringgå lagarna. Indianerna antogs vara fiender som tillfångatagits i så kallade rättfärdiga krig, och därför ansågs det i allmänhet moraliskt godtagbart att göra indianer till slavar eller sälja dem som slavar. Indianer som var fångar hos andra stammar kunde också köpas, eller ”friköpas”, och hållas som slavar.

När allt kommer omkring var det sockerindustrin som gjorde kolonins framgångar möjliga. Och på den tiden var sockerindustrin beroende av slavarbetare. Den portugisiska kronan tvingades därför ofta döva sitt samvete för att få pengar till statskassan.

Rivalitet mellan kolonialmakterna – Portugal mot Frankrike och Nederländerna

Det var främst indianerna som drabbades i konflikterna mellan kolonialmakterna. Fransmännen och holländarna försökte ta Brasilien från portugiserna och konkurrerade med dem om indianernas stöd. Indianerna insåg inte att kolonialmakternas verkliga avsikt var att ta över deras land. De såg i stället konflikterna som en möjlighet att hämnas på sina egna fiender – andra indianstammar – och blandade sig därför villigt i konflikterna.

Den 10 november 1555 landsteg den franske adelsmannen Nicholas de Villegaignon vid Guanabarabukten (där Rio de Janeiro nu ligger) och byggde ett fort. Han allierade sig med tamoioindianerna. Portugiserna hämtade tupinambaindianer från Bahia, och i mars 1560 angrep de slutligen det till synes ointagliga fortet. Fransmännen flydde men fortsatte att driva handel med tamoioindianerna och eggade dem att angripa portugiserna. Efter ett antal strider blev tamoioindianerna till slut krossade. Det uppges att 10 000 dödades och 20 000 gjordes till slavar enbart i en enda strid.

Hemska sjukdomar från Europa

De indianer som portugiserna först kom i kontakt med verkade anmärkningsvärt friska. Tidiga forskningsresande trodde att många av de äldre indianerna var hundraåringar. Men indianerna hade ingen immunitet mot europeiska och afrikanska sjukdomar. Det var troligen detta mer än något annat som ledde till att de höll på att bli utrotade.

Portugisiska arkiv är fyllda av hemska berättelser om epidemier som drastiskt minskade indianbefolkningen. År 1561 drabbade en smittkoppsepidemi Portugal och spred sig över Atlanten. Den fick förödande verkningar. I ett brev daterat den 12 maj 1563 beskrev jesuiten Leonardo do Vale epidemins fasansfulla härjningar i Brasilien: ”Det här var en så vidrig och illaluktande form av smittkoppor eller koppor att ingen kunde stå ut med stanken från ... [de drabbade]. Många fick därför ingen vård utan dog, förtärda av maskarna som utvecklades i kopporna och växte till i deras kroppar i sådan omfattning och till sådan storlek att alla som såg dem chockades och fylldes av fasa.”

Förbindelser mellan personer av olika raser upprör jesuiterna

Många stammar försvann också på grund av rasblandning. ”Varken portugiserna eller de infödda brasilianarna hade något emot sexuella förbindelser mellan personer av olika raser”, sägs det i en bok om Brasiliens indianer. (Red Gold—The Conquest of the Brazilian Indians) Indianerna betraktade det som ett uttryck för gästfrihet att erbjuda främlingar kvinnor, ofta sina egna döttrar. När de första jesuiterna kom till Brasilien 1549 blev de upprörda över det de såg. ”De [prästerna] säger  till männen att det är lagligt att de lever i synd med sina färgade kvinnor”, sade jesuiten Manoel da Nóbrega klagande och tillade: ”Nybyggarna använder alla sina indiankvinnor [slavinnor] som konkubiner.” En enda portugisisk nybyggare hade så många barn, barnbarn, barnbarnsbarn och avkomlingar att den som skulle underrätta kungen i Portugal om detta inte vågade tala om hur många det egentligen var.

I mitten av 1600-talet hade indianerna på de tidigare så folkrika kustslätterna i Brasilien antingen dött, drivits i slaveri eller blandats upp med andra raser. Detsamma kunde snart sägas om stammarna i Amazonområdet.

Portugisernas ankomst till Amazonas följdes av en nästan ohämmad rovdrift på invånarna i nedre Amazonas. Enligt generalvikarien i Maranhão, Manoel Teixeira, dödade portugiserna på några tiotal år nästan två miljoner indianer i Maranhão och Pará! Den siffran var troligen överdriven, men förstörelsen och lidandet var nog så verkligt. Övre Amazonas drabbades senare av liknande skövling. I mitten av 1700-talet hade Amazonområdet, med undantag av avlägsna trakter, förlorat nästan hela sin indianbefolkning.

Exploateringen av många avlägsna områden i Amazonas under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet förde undan för undan den vite mannen i kontakt med isolerade indianstammar som överlevt. Charles Goodyear uppfann 1839 en process för att vulkanisera gummi, och när man senare började göra gummidäck ledde detta till en ”gummirush”. Affärsmän strömmade till Amazonområdet, för det var här rågummit fanns. Perioden kännetecknades av våldsam exploatering av ursprungsbefolkningen, vilket ledde till att den minskade ytterligare.

Hur har 1900-talet påverkat indianerna?

År 1970 beslöt den brasilianska regeringen att inleda en integrationsprocess som bland annat innebar att man anlade vägar för att upprätta förbindelser till avlägsna delar av Amazonas. Många av de här vägarna korsade indianernas land och blottställde dem inte bara för angrepp från exploatörer utan också för dödliga sjukdomar.

Tänk till exempel på det som hände panaráfolket. Den här stammen hade decimerats av krig och slaveri under 1700- och 1800-talen. Några få överlevande hade flytt i nordvästlig riktning djupt in i skogen i norra Mato Grosso. Sedan byggdes vägen mellan Cuiabá och Santarém rakt igenom deras land.

Kontakten med den vite mannen blev ödesdiger för många. År 1975 fanns det bara 80 medlemmar kvar av den här en gång så folkrika stammen. Panaráindianerna flyttades till Xingu-parken. De försökte utan framgång finna en omgivning i parken som liknade deras urskog. De beslöt sedan att återvända till sitt hemland. Den 1 november 1996 förklarade den brasilianske justitieministern ett område på nästan 500 000 hektar för ”permanent besittning för ursprungsbefolkningen”. Panaráindianerna ser ut att ha räddats från utrotning.

Kommer det att bli bättre för dem i framtiden?

Kan reservaten rädda de återstående indianstammarna från utrotning? För närvarande verkar den fysiska utrotningen av Brasiliens indianer avlägsen. Men deras land har ofta visat sig innehålla värdefulla naturtillgångar. Det beräknas att mineraler till ett värde av omkring en biljon dollar – däribland guld, platina, diamanter, järn och bly – ligger dolda i marken i den region som är känd som Amazônia Legal, vilken täcker nio delstater i norra och centrala delen av västra Brasilien. Omkring 98 procent av indianernas land ligger i den här regionen. Illegal prospektering har redan påbörjats i en del av deras områden.

 Historien visar att indianerna hela tiden har förlorat på sina förbindelser med de vita. De bytte guld mot speglar och bresiljeträstockar mot värdelösa småsaker, och de tvingades fly till avlägsna skogsområden för att inte bli slavar. Kommer historien att upprepa sig?

Många indianer har lärt sig att använda de hjälpmedel som vår tids teknologi erbjuder – flygplan, motorbåtar och mobiltelefoner. Men endast tiden kan utvisa om de kommer att klara av de andra utmaningar som 2000-talet medför.

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

■ Xingu-parken

□ Indianreservat

BRASILIEN

BRASÍLIA

Rio de Janeiro

FRANSKA GUYANA

SURINAM

GUYANA

VENEZUELA

COLOMBIA

ECUADOR

PERU

BOLIVIA

PARAGUAY

URUGUAY

[Bild på sidan 15]

Affärsmän utnyttjade indianbefolkningen till slavarbete på sina gummiplantager

[Bildkälla]

© Jacques Jangoux/Peter Arnold, Inc.

[Bildkälla på sidan 12]

Dekorativ bård: Från boken Brazil and the Brazilians, 1857