En 120-årig dröm blir verklighet

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

DEN 3 februari 2004 rullade ett kilometerlångt tåg in på järnvägsstationen i Darwin i det glesbefolkade Northern Territory i Australien. Tusentals åskådare var på plats för att fira ankomsten. Tåget, som kallas The Ghan, hade precis fullbordat sin invigningsresa tvärs över kontinenten, en närmare 3 000 kilometer lång färd från söder till norr som hade tagit två dagar. (Se rutan ”Legenden bakom namnet” på sidan 25.)

Mer än 2 000 åskådare stod längs spåret med sina kameror, så tåget fick sakta ner när det närmade sig Darwin. Det gjorde att det blev en halvtimme försenat, men den här dagen var det ingen som klagade. Australien hade redan väntat i mer än 100 år på det här tåget. Linjen från Adelaide till Darwin korsar ett av jordens torraste, hetaste och ödsligaste områden och tog mer än 126 år att färdigställa.

Behovet av en järnväg

I slutet av 1870-talet började en dröm ta form i den lilla kolonin Adelaide vid östra sidan av Stora Australbukten. Man ville främja den ekonomiska utvecklingen i området och få en bättre handelsled norrut. Den transkontinentala järnvägen i USA hade blivit färdig 1869. Nu hoppades invånarna i Adelaide på att få något liknande, en järnväg som skulle förbinda deras koloni med Port Darwin, som Darwin kallades på den tiden. En sådan järnväg skulle göra att landets inre delar blev tillgängliga och avsevärt minska restiden till Asien och Europa.

Själva idén tycktes enkel, men järnvägen var tvungen att forcera ett antal hinder på vägen – höga berg och bergskedjor, tät vegetation och både sand- och stenöknar som kunde förvandlas till lervälling eller översköljas av störtfloder när det regnade. Upptäcktsresanden John Stuart hade slutligen lyckats ta sig igenom den svåra terrängen vid sitt tredje försök 1862. Men både han och de andra medlemmarna i expeditionen var nära att dö av mat- och vattenbrist längs vägen.

Brännande hetta, sandstormar och störtfloder

Invånarna i Adelaide lät sig inte avskräckas av sådana hinder. År 1878 började de bygga linjen från Port Augusta. De 900 rallarna använde bara handverktyg, hästar och kameler när de lade rälsen norrut längs aboriginernas vandringsleder genom Flindersbergen. Sträckan planerades så att man kunde utnyttja de få vattenkällor som fanns i området, eftersom ångloken behövde vatten för att fungera.

Det tog två och ett halvt år att lägga de första 100 kilometerna. På sommaren kunde temperaturen stiga till 50 grader. Den torra hettan gjorde att fingernaglarna sprack, att bläcket torkade innan man hann sätta pennan mot papperet och att järnvägsrälsen böjde sig. Det var vanligt att tågen spårade ur. Efter sandstormar var man tvungen att röja kilometer efter kilometer av räls som blivit täckt av sandvallar. Bitvis kunde spåren vara begravda under två meter sand.  Arbetarna fick ofta hjälplöst se på när deras arbete omintetgjordes av ännu en sandstorm.

Dessutom kom det häftiga skyfall. Inom några minuter kunde uttorkade flodbäddar fyllas av dånande störtfloder som förstörde rälsen, spolade bort flera månaders arbete och lämnade tågen och passagerarna strandsatta i vildmarken. En lokförare sköt vilda getter för att skaffa mat åt sina passagerare. Många år senare släppte man ner fallskärmar med mat till ett tåg som inte kunde komma vidare.

Efter regnen började ökenväxter blomstra och locka till sig gräshoppssvärmar. Under en invasion blev spåren så kladdiga av mosade gräshoppor att man behövde ett extra lok som knuffade på tåget bakifrån. Ett annat problem var råttor. De invaderade rallarnas läger och åt upp proviant och allt annat de betraktade som mat – tältdukar, seldon och skor. En enslig begravningsplats längs spåret vittnar om en tyfusepidemi och om de ohygieniska förhållanden som rådde i lägren under projektets första tid.

Personalen på tåget var inte främmande för att pigga upp resan med ett och annat bus. En gång när området kring Alice Springs var invaderat av kaniner smugglade tågpersonalen ombord kaniner på tåget. När passagerarna öppnade kupédörrarna för att gå till frukosten morgonen därpå ”vimlade korridoren av små förvirrade kaniner”, berättas det i boken The Ghan—From Adelaide to Alice. På en annan resa var det någon som släppte in en känguruunge i sovvagnarna.

Aboriginer som levde i avlägsna trakter ställde sig ibland på säkert avstånd och betraktade tåget när det passerade. De såg att det fanns människor inne i vagnarna, och man kan lätt förstå att de var på sin vakt och rentav rädda till en början. En del trodde att tåget var en stor ”djävulsorm” som hade svalt passagerarna levande.

Ett långt avbrott

Efter 13 års hårt arbete, när man hade omkring 470 kilometer kvar till Alice Springs, tog pengarna slut. ”Det här enorma projektet ... blev helt enkelt för mycket för kolonin”, sägs det i Australian Geographic. År 1911 tog den federala regeringen över projektet och färdigställde linjen fram till Alice Springs. Men tills vidare gav man upp planerna på att förlänga den ända till Darwin, som låg 1 400 kilometer längre norrut.

När The Ghan anlände till Alice Springs första gången 1929 firade hela staden, som då hade cirka 200 invånare. Restaurangvagnen blev beundrad, men det som väckte störst intresse var det eleganta badrummet. På den tiden var det både nytt och lyxigt att ha ett badkar på ett tåg. Alice Springs fortsatte att vara slutstation i norr i över 70 år. År 1997 enades delstatsregeringen och den federala regeringen om att bygga den efterlängtade sträckan mellan Alice Springs och Darwin. Arbetet påbörjades 2001.

Spåret kostade 1,3 miljarder australiska dollar, och med hjälp av enorma rälsläggningsmaskiner kunde man lägga omkring 1,5 kilometer räls om dagen. Man byggde åtminstone 90 översvämningssäkra broar längs vägen. Bygget har beskrivits som ”det största infrastrukturella projektet i Australien”, och den 1 400 kilometer långa linjen färdigställdes till en lägre kostnad än beräknat och dessutom före schemat. Den var klar i oktober 2003.

Tjusningen med ”the Outback”

Än i dag avgår The Ghan från Adelaide när det skall göra sin resa över kontinenten. Med  två lok och omkring 40 vagnar lämnar tåget staden och dess förorter bakom sig på eftermiddagen och rullar fram genom böljande vetefält till Port Augusta, som ligger nästan 300 kilometer längre norrut. Här förändras landskapet dramatiskt och blir ogästvänligt med sand, saltväxter och buskvegetation så långt ögat når.

Efter Port Augusta färdas tåget på ett nylagt spår som är farbart i alla väder. Det löper upp till 250 kilometer väster om det gamla spåret som lätt blev översvämmat. När natten sänker sig över öknen och passagerarna sover, glider tåget förbi saltsjöar som är uttorkade en stor del av året, men om det har regnat ligger de glittrande i månskenet. Oräkneliga stjärnor lyser på den klara natthimlen. Men man får inte höra det rytmiska dunkandet från rälsen som i gångna tider, eftersom rälsen är helsvetsad och saknar skarvar. Tack vare det har man minskat behovet av underhåll.

I gryningen färgas öknen kring Alice Springs röd och gyllene av den uppgående solen. ”Det är en imponerande syn”, säger en passagerare. ”Även inne i tåget kunde jag känna solens kraft. Den går upp över ett ändlöst, böljande ökenlandskap som är så vidsträckt, färggrant och skrämmande i sin ödslighet att jag blev alldeles överväldigad. Man känner sig verkligen liten här ute.”

Från vildmarken till tropikerna

Tåget gör ett eftermiddagsstopp i Alice Springs, fortsätter till staden Katherine och sedan vidare till den nordliga slutstationen, Darwin. Inne i de trygga och luftkonditionerade vagnarna kan passagerarna ”njuta av lyxliv på hjul”, säger Larry Ierace, ansvarig för tåget på invigningsresan. När de tittar ut genom fönstren kan de bara föreställa sig de faror och svårigheter som de tidiga pionjärerna mötte.

The Ghan har bidragit till ökad handel, och tågresan som sådan är en upplevelse i världsklass. Men tåget har också fört med sig en ny del av det moderna samhället till ”the Outback”. En 19-årig aborigin som såg tåget på invigningsresan i februari 2004 sade: ”Det här är första gången jag ser ett tåg i verkligheten. Det är imponerande.”

[Ruta/Bild på sidan 25]

Legenden bakom namnet

The Ghan är en förkortning av The Afghan Express och syftar på gamla tiders afghanska kamelförare. Man vet inte säkert hur det kom sig att tåget fick det namnet, men oavsett bakgrunden påminner det oss om de orädda immigranter som öppnade vägen till den australiska vildmarken, ”the Outback”. De kallades ofta afghaner, men egentligen kom de från så olika områden som Baluchistan, Egypten, norra Indien, Pakistan, Persien och Turkiet.

Afghanernas kameler blev det transportmedel man använde i vildmarken. De lade sig och reste sig lydigt vid kommandot ”Hooshta!” Kamelkaravaner med upp till 70 kameler fraktade människor och gods i ett jämnt tempo på omkring 6 kilometer i timmen. När tåg och vägar gjorde kamelerna överflödiga släppte afghanerna ut dem i vildmarken. I dag strövar hundratusentals vilda avkomlingar till de här kamelerna omkring i de centrala delarna av landet. (Se Vakna! för 8 april 2001, sidorna 16 och 17.)

[Bildkälla på sidan 23]

Northern Territory Archives Service, Joe DAVIS, NTRS 573

[Bildkälla på sidan 25]

Tågfoton: Great Southern Railway