Forntida handskrifter – Hur fastställs deras ålder?
Forntida handskrifter – Hur fastställs deras ålder?
ÅR 1844 besökte bibelforskaren Constantin von Tischendorf Katarinaklostret vid foten av berget Sinai i Egypten. När han sökte igenom klostrets bibliotek hittade han några anmärkningsvärda blad av pergament. Tischendorf, som studerat paleografi, * förstod att det var blad av Septuaginta, en grekisk översättning av de hebreiska skrifterna (”Gamla testamentet”). ”Jag hade inte sett något som skulle kunna anses vara av äldre datum än de här sinaitiska bladen”, skrev han.
Pergamentbladen ingick i den handskrift som senare blev känd som Codex Sinaiticus och har daterats till 300-talet v.t. Den här handskriften är bara en av tusentals forntida handskrifter till de hebreiska och grekiska skrifterna som ingår i den väldiga reservoar som forskare har att tillgå.
Den grekiska paleografins utveckling
Benediktinmunken Bernard de Montfaucon (1655–1741) var den förste som ägnade sig åt att systematiskt studera grekiska handskrifter. Senare bidrog andra forskare med sina arbeten. Tischendorf åtog sig den enorma uppgiften att sammanställa en förteckning över de äldsta grekiska bibelhandskrifterna i biblioteken i Europa. Han gjorde också flera resor till Mellanöstern, studerade hundratals dokument och lät publicera resultaten av sina studier.
Under 1900-talet fick paleografer tillgång till ytterligare hjälpmedel. Ett sådant hjälpmedel är Marcel Richards förteckning över omkring 900 kataloger som beskriver 55 000 grekiska handskrifter, bibliska och icke-bibliska, som hör hemma i sammanlagt 820 bibliotek eller ägs av någon privatperson. Denna oerhörda mängd upplysningar är till stor nytta för översättare och hjälper paleografer att göra mer exakta dateringar av handskrifter.
Hur handskrifter dateras
Tänk dig att du städar vinden i ett gammalt hus och hittar ett handskrivet, odaterat brev som gulnat av ålder. Du undrar hur gammalt det är. Sedan får du syn på ett annat gammalt brev. Den språkliga stilen, handstilen och interpunktionen är i stort sett densamma som i det första brevet, och det finns även andra likheter. Men till din stora glädje står det ett datum på det andra brevet. Även om du inte kan avgöra exakt vilket år det första brevet skrevs, har du nu fått en ledtråd som hjälper dig att avgöra ungefär när det skrevs.
De flesta forntida skrivare angav inte något datum för när deras avskrifter av olika bibelhandskrifter var färdigställda. För att få fram ett ungefärligt datum jämför forskare texterna med dokument som man känner till åldern på, även icke-bibliska, och drar slutsatser av handstil, interpunktion, förkortningar osv. Men man har hittat flera hundra daterade handskrifter. De är på grekiska och är från omkring 510 v.t. till 1593 v.t.
Datering med hjälp av skrifttyp
Paleografer delar in forntida grekisk skrift i två huvudkategorier – bokskrift, en läsvänlig skrift som kännetecknas av regelbundenhet och fasthet i formen, och bruksskrift, en form av sammanhängande, flytande skrift som användes i icke-litterära dokument. Grekiska skrivare använde också olika bokstavstyper, som kan indelas i kapitäler, majuskler (en form av stora bokstäver), kursiva tecken och minuskler. En form av bokskrift, majuskel- eller uncialskrift, användes från 300-talet f.v.t. till 700- eller 800-talet v.t. Minuskelskrift, en mindre typ av bokskrift, användes från 700- eller 800-talet v.t. till mitten av 1400-talet, när tryckning med lösa typer började i Europa. Minuskelskrift kunde skrivas snabbare och tätare, vilket sparade tid och gjorde att det inte gick åt så mycket pergament.
Paleografer har vissa metoder som de föredrar när de daterar handskrifter. I allmänhet börjar de med att göra en helhetsbedömning av handskriften. De studerar den så att säga med vidvinkelobjektiv. Sedan undersöker de den närmare och analyserar de enskilda bokstäverna. Men eftersom det vanligtvis tog lång tid innan det skedde några betydande förändringar av skrifttyperna, kan en sådan noggrann undersökning, även om den är till hjälp, endast ge en ungefärlig antydan om när handskriften tillkom.
Som väl är finns det andra sätt att ringa in tiden för när en handskrift skrevs. Det går bland annat att urskilja vissa utmärkande drag hos skrifttypen och fastställa ungefär när de infördes. Efter år 900 v.t. blev det till exempel vanligare med ligaturer (sammanbindande av två eller flera bokstäver) i de grekiska texterna. Man började också skriva vissa bokstäver under linjen och sätta in tecken till hjälp för uttalet, så kallade spiritustecken.
En människas handstil förblir ofta konstant under hela hennes livstid. Därför kan texter ofta bara tidsbestämmas till en viss 50-årsperiod. Dessutom använde skrivare ibland äldre handskrifter som förlagor, vilket får avskriften att verka äldre än den är. Men trots de många svårigheter som finns har man nu kunnat fastställa åldern på ett flertal viktiga bibelhandskrifter.
Datering av viktiga grekiska bibelhandskrifter
Handskriften Codex Alexandrinus, som nu finns i British Library, var den första betydande bibelhandskrift som forskare hade tillgång till. Den innehåller det mesta av Bibeln och är skriven med grekiska majuskler på veläng, pergament av tunn, fin kvalitet. Den här kodexen har daterats till början av 400-talet v.t., och den dateringen grundar sig huvudsakligen på att den här skrifttypen förändrades mellan 400-talet och 500-talet. Det framgår bland annat av en daterad handskrift till ett verk av Pedanius Dioskorides som nu finns i Wien. *
En annan viktig handskrift som forskare fått tillgång till är Codex Sinaiticus, som Tischendorf hittade i Katarinaklostret. Den skrevs med grekiska majuskler på pergament och innehåller delar av de hebreiska skrifterna enligt den grekiska Septuaginta-översättningen och alla de kristna grekiska skrifterna. Fyrtiotre blad av den här kodexen förvaras i Leipzig, delar av tre blad finns i Sankt Petersburg, och 347 blad finns i British Library i London. Handskriften har daterats till senare delen av 300-talet v.t. Den tidsangivelsen stöds av att det finns marginalanteckningar i evangelierna som man vet att historikern Eusebios av Caesarea, som levde på 200- och 300-talet, är upphovsman till. *
En tredje handskrift som haft stor betydelse är Codex Vaticanus 1209, som ursprungligen innehöll hela Bibeln på grekiska. Första gången den stod med i Vatikanbibliotekets katalog var 1475. Den är skriven med grekiska majuskler på veläng, och de 759 blad som finns bevarade innehåller merparten av Bibeln, med undantag av större delen av Första Moseboken, en del av Psalmerna och delar av de kristna grekiska skrifterna. Forskare har daterat handskriften till början av 300-talet v.t. Hur kom de fram till den tidsangivelsen? Skriften är mycket lik den som finns i Codex Sinaiticus, som också är från 300-talet. Men Codex Vaticanus anses allmänt vara något äldre. Bland annat saknar den de parallellhänvisningar som Eusebios införde.
En skatt från en skräphög
År 1920 lyckades John Rylands-biblioteket i Manchester i England komma över en stor mängd papyrushandskrifter som hittats i en forntida egyptisk skräphög. När forskaren Colin Roberts undersökte fynden, som bestod av brev, kvitton och folkräkningsuppgifter, fick han se ett fragment med en text som han kände igen. Det innehöll några verser från kapitel 18 i Johannesevangeliet och var den äldsta text till de kristna grekiska skrifterna som dittills hade påträffats.
Fragmentet kom att bli känt som Papyrus Rylands 457 och fick den internationella beteckningen P52. Det är skrivet med grekiska majuskler och daterar sig till första hälften av 100-talet – alltså bara några få årtionden efter det att Johannes evangelium ursprungligen skrevs! Det är intressant att lägga märke till att texten stämmer nästan exakt med de texter man funnit i mycket senare handskrifter.
Gammal men tillförlitlig!
I boken The Bible and Archæology skrev den brittiske textkritikern sir Frederic Kenyon om de kristna grekiska skrifterna: ”Både äktheten och det i stort sett oförändrade tillståndet hos Nya testamentets böcker kan betraktas som slutgiltigt fastställda.” När det gäller tillförlitligheten hos de hebreiska skrifterna framhöll forskaren William H. Green: ”Det kan lugnt sägas att inget annat forntida verk har vidarebefordrats med sådan exakthet.”
Dessa uttalanden påminner om aposteln Petrus ord: ”Allt kött är som gräset, och all dess härlighet är som blommorna i gräset; gräset vissnar, och blommorna faller av, men Jehovas ord består för evigt.” (1 Petrus 1:24, 25)
[Fotnoter]
^ § 2 ”Paleografi ... är studiet av forntida och medeltida skrifttyper. Framför allt granskas skrift på lättförstörbara material, som papyrus, pergament och papper.” (The World Book Encyclopedia)
^ § 16 Denna handskrift gjordes för en viss Juliana Anicia, som dog 527 eller 528 v.t. Dokumentet ”är det äldsta exemplet på majuskelskrift på veläng som man kunnat ange ett ungefärligt datum för”. (An Introduction to Greek and Latin Palaeography, E. M. Thompson)
^ § 17 De här anteckningarna, som också kallas Eusebios kanoniska tavlor, är ett system av parallellhänvisningar, som ”visar vilka avsnitt i varje evangelium som påminner om vissa avsnitt i andra evangelier”. (Manuscripts of the Greek Bible, Bruce M. Metzger)
[Infälld text på sidan 21]
Genom att noggrant granska de daterade handskrifterna kan paleografer fastställa åldern på de odaterade
[Ruta på sidan 20]
Datering av Dödahavsrullen med Jesajas bok
Den första Dödahavsrullen med Jesajas bok, som hittades 1947, var skriven på läder med en förmasoretisk hebreisk text. Den har daterats till slutet av det andra århundradet f.v.t. Hur kom forskarna fram till den tidpunkten? De jämförde skriften med andra hebreiska texter och inskriptioner och kunde på paleografisk grund datera den till mellan 125 f.v.t. och 100 f.v.t. Kol-14-dateringen av skriftrullen gav ytterligare stöd åt detta.
En jämförelse mellan Dödahavsrullarna och den masoretiska texten, som utarbetades många hundra år senare av avskrivare som kallades masoreter, visar att det inte har skett några textändringar som påverkar lärofrågor. * Många av skillnaderna gäller enbart stavning och grammatik. Det är också värt att lägga märke till att tetragrammet – de fyra hebreiska konsonanter som utgör Guds namn, Jehova – används genomgående i Jesajarullen.
[Fotnot]
^ § 34 Masoreterna var mycket noggranna judiska avskrivare som levde under senare hälften av det första årtusendet v.t.
[Tabell/Bilder på sidorna 20, 21]
(För formaterad text, se publikationen)
Grekisk skrift
Bokskrift (majuskel- eller uncialskrift)
Från 300-talet f.v.t. till 700- eller 800-talet v.t.
Minuskelskrift
Från 700- eller 800-talet v.t. till 1400-talet v.t.
Viktiga handskrifter
400
200
En av Dödahavsrullarna
Slutet av det andra århundradet f.v.t.
f.v.t.
v.t.
100
Papyrus Rylands 457
125 v.t.
300
Codex Vaticanus 1209
Tidigt 300-tal
Codex Sinaiticus
300-talet
400
Codex Alexandrinus
Tidigt 400-tal
500
700
800
[Bilder på sidan 19]
Överst: Constantin von Tischendorf
Till höger: Bernard de Montfaucon
[Bildkälla]
© Réunion des Musées Nationaux/ Art Resource, NY
[Bildkälla på sidan 20]
Dödahavsrullen: Shrine of the Book, Israel Museum, Jerusalem
[Bildkällor på sidan 21]
Typografisk faksimilutgåva av Codex Vaticanus 1209: Ur boken Bibliorum Sacrorum Graecus Codex Vaticanus, 1868; reproduktion av Codex Sinaiticus: 1 Timoteus 3:16, så som versen återges i Codex Sinaiticus, 300-talet v.t.; Codex Alexandrinus: Ur The Codex Alexandrinus in Reduced Photographic Facsimile, 1909, med tillstånd av British Library