Från militärbefälhavare till ”Kristi soldat”

Berättat av Mark Lewis

”God morgon, ers majestät.” ”God eftermiddag, ers höghet.” ”God kväll, premiärministern.” Detta är några av de hälsningsfraser jag använde när jag var pilot och befälhavare för VIP-divisionen vid australiska flygvapnet. Jag flög statschefer och höga myndighetspersoner inom Australien och över hela världen. Men numera gör jag något som ger mycket större tillfredsställelse.

JAG föddes 1951 i Perth i delstaten Western Australia, och min pappa arbetade inom det militära. När jag var 15 gick jag med i en segelflygklubb. Där väcktes min livslånga kärlek till flygning.

Kort därefter separerade mina föräldrar, och familjen splittrades. En man som hade befälet över en division jetjaktplan inom flygvapnet lät mig bo hos honom och hans familj tills jag hade gått ut skolan. Jag såg upp till honom och valde att börja som befälselev vid Royal Australian Air Force Academy.

Jag får mina ”vingar”

Ungefär sex år senare avslutade jag utbildningen och var nu flygofficer med kandidatexamen och pilotvingar på uniformen. Mitt första arbete blev att flyga militärt transportflyg över hela Australien, södra Stilla havet och sydöstra Asien. Ofta flög vi genom höga bergspass och ner i djupa dalar, där vi landade på gräsbevuxna fält som fungerade som provisoriska landningsbanor. Det var ett farligt arbete. Vår division förlorade flera plan, och ett antal duktiga medarbetare dog under de här åren. Men våra operationer var till stor hjälp för dem som bodde i isolerade områden. Vi transporterade läkarteam, hjälpsändningar med livsmedel, material till broar och även mindre bulldozrar som skulle användas vid vägbyggen. Vi gjorde också brådskande sjuktransporter.

År 1978 hade jag tillräcklig erfarenhet för att bli flyglärare, och jag återvände till flygvapnets högskola för att arbeta där. Det ledde till att jag återsåg Diane, en ung änka med en treårig dotter. Hennes man hade varit en av mina klasskamrater när jag fick min militära utbildning, men han dog senare i en flygolycka. När jag friade till Diane bad hon att få tänka på saken. Hon var inte säker på att hon ville vara gift med en pilot igen.

Under tiden tackade jag ja till ett ettårigt uppdrag som adjutant åt Australiens generalguvernör. Arbetet i generalguvernörens residens i Canberra gav mig en inblick i det politiska livet, och jag hade nära kontakt med civila, militära och religiösa myndighetspersoner.  När min tjänstgöring var slut gick jag tillbaka till arbetet som flyglärare. Strax därefter, 1980, gifte jag mig med Diane.

År 1982 tackade jag ja till att delta i ett tvåårigt utbytesprogram och överfördes till USA:s flygvapen. Jag skulle arbeta med flygsäkerhet och utreda flygolyckor. Arbetet förde mig både till olika delar av USA och till Nordirland. Min uppgift var att utreda flygolyckor och utvärdera flygplanskonstruktioner och flygoperationer för att förbättra säkerheten.

Tillbaka till Australien

När jag hade återvänt till Australien växte vår familj och fick en ny medlem när vår dotter Kerry föddes. Eftersom jag arbetade mycket fick Diane vara både mamma och pappa för våra flickor, och familjesituationen var inte så bra. Tre år senare fick jag min första kommendering, den VIP-division som jag nämnde tidigare. När kriget i Persiska viken bröt ut 1991 var min division med och understödde FN-operationen, och senare var vi med vid andra operationer i Pakistan, Afghanistan, Afrika och Israel.

År 1992 blev jag stabsofficer åt chefen för försvaret. Det innebar att jag var personlig assistent åt den högste militärbefälhavaren i Australien, och det arbetet gav mig en inblick i samspelet mellan militären, politiska krafter och FN. Jag kom fram till att FN visserligen var bristfälligt på många sätt men att det ändå verkade vara vårt enda hopp om en bättre värld. Snart började dock saker hända i familjen som fick mig att ompröva mina uppfattningar.

Diane får svar på sina frågor

Diane var katolik, och sedan hennes förste man dog hade hon förgäves försökt få svar på sina frågor. Frågorna blev ännu mer angelägna när vår äldsta dotter, Renee, började intressera sig för det ockulta. När Diane hälsade på hos en vän fick hon se ett nummer av Vakna! Hon hade aldrig sett den tidskriften förut. Den innehöll information om ett kommande nummer om satanism, och hela vägen hem funderade hon på hur hon skulle få tag på det. *

Tre dagar senare knackade Jehovas vittnen på vår dörr, och Diane fick sin tidskrift. Senare tackade hon ja till ett bibelstudium och började gå på kristna möten. Jag tyckte det var trevligt att hon studerade Bibeln och följde med henne till några möten, men jag ville inte bli mer engagerad än så. Jag betraktade inte mig själv som religiös. Jag trodde på Gud men hade sett så mycket hyckleri att jag inte tog religion på allvar. Jag hade bland annat svårt att förstå hur fältpräster kunde predika om kärlek och fred och samtidigt stödja krig.

Diane lät exemplar av Vakttornet och Vakna! ligga framme och hoppades att jag skulle läsa dem. Jag läste några nummer och var noga med att lägga tillbaka dem precis som de hade legat. Jag ville inte att hon skulle tro att jag var intresserad. När jag fick veta mer om Bibeln var det särskilt två bibelställen som oroade mig. Det ena var Uppenbarelseboken 19:17, 18, där det stod att fåglarna skulle äta ”kött av militärbefälhavare”. Det andra var Uppenbarelseboken 17:3, som nämnde ”ett scharlakansrött vilddjur”. Jehovas vittnen betraktar det här vilddjuret som en symbol för FN, och det gick stick i stäv med min egen syn på den organisationen. * Men jag sköt upp sådana frågor tills vidare.

År 1993 frågade Diane om jag ville vara med när hon blev döpt. Jag var helt oförberedd på att hon skulle ta ett sådant steg. Jag frågade: ”Om du var tvungen att välja mellan Jehova och mig,  vem skulle du välja då?” Hon svarade: ”Jehova. Men jag hoppas att jag inte behöver välja. Jag vill att ni skall finnas i mitt liv båda två.” När jag förstod att det fanns någon annan som var så viktig för henne, kände jag att jag måste lära mig mer om honom. En kristen äldste i församlingen erbjöd sig att studera Bibeln med mig, och jag tackade ja.

Jag blev mycket intresserad av Bibelns profetior, särskilt de som hade anknytning till militär och politisk historia. Under min utbildning i flygvapnet hade jag till exempel läst om de forntida grekernas militära bedrifter. Nu fick jag veta att mycket av denna historia hade skrivits ner århundraden i förväg i det åttonde kapitlet i Daniels bok. Sådana profetior övertygade mig sakta men säkert om att Bibeln är inspirerad av Gud.

Jag började också få en annan syn på FN. Jag visste att militära krafter inte kunde lösa mänsklighetens problem och att hot om krig inte kunde skapa en hållbar fred. FN kunde inte lösa de politiska, religiösa och etniska splittringar som orsakar krig. Jag började förstå att det bara är Gud som kan lösa mänsklighetens problem. Ja, det verkade faktiskt som om han redan hade börjat göra det inom Jehovas vittnens världsvida brödraskap. (Psalm 133:1; Jesaja 2:2–4) Men jag visste inte om jag skulle klara av att lämna min militära karriär för att tjäna Gud.

Jag tar ställning för Bibelns sanning

Saken ställdes på sin spets 1994 när jag var med vid Jehovas vittnens områdessammankomst i Sydney. Där såg jag ett bibliskt drama som handlade om det val den forntida nationen Israel måste göra mellan att tjäna Jehova eller Baal, en kanaaneisk gud. Profeten Elia sade till israeliterna: ”Hur länge skall ni halta mellan två ståndpunkter? Om Jehova är den sanne Guden, så följ honom, men om Baal är det, så följ honom.” (1 Kungaboken 18:21) De här orden gick direkt till hjärtat på mig. Precis som israeliterna stod jag med en fot på vardera sidan. Jag var tvungen att välja: Skulle jag tjäna Jehova eller fortsätta min militära yrkesbana?

När vi åkte hem på kvällen berättade jag för Diane att jag tänkte lämna flygvapnet för att bli ett Jehovas vittne. Hon blev förvånad över mitt plötsliga beslut men gav mig sitt fulla stöd. Några dagar senare kände jag mig fortfarande lika säker, så jag lämnade in min avskedsansökan.

Vid den här tiden förde jag befälet över kadetterna vid Militärhögskolan i huvudstaden, Canberra. Jag hade ansvaret för den militära och akademiska utbildningen av omkring 1 300 kadetter och anställda inom armén, marinen och flygvapnet. Sista dagen på läsåret stod jag inför 400 kadetter och anställda och berättade att jag skulle lämna militären och börja gå från hus till hus och undervisa människor om Bibeln. Detta ledde till en del intressanta samtal.

Jag börjar i heltidstjänsten

Dagen efter att min anställning hade upphört började jag i förkunnartjänsten. Tre månader senare, i april 1995, blev jag döpt. Så fort jag kunde började jag sedan som reguljär pionjär, vilket innebar att jag tog del i den offentliga förkunnartjänsten på heltid.

Det krävdes en hel del förändringar för att en militärbefälhavare skulle kunna bli en ”Kristi Jesu soldat”. (2 Timoteus 2:3) En av mina första uppgifter blev att gå runt med mikrofonen under kristna möten. Jag fick lära mig att be vänligt om att saker skulle bli utförda i stället för att ge order. Jag lärde mig att hänsyn och kärlek är viktigare än effektivitet, även om jag fortfarande måste påminna mig det ibland. Eftersom jag hade en lägre lön var vi också tvungna att leva ett enklare liv.

Jag tyckte verkligen om förkunnartjänsten, och det gör jag fortfarande. En gång när jag förkunnade tillsammans med vår dotter Kerry,  som då var nio år, bad jag henne att lägga märke till hur människor reagerade när vi kom och besökte dem. Vi märkte snart att många inte var intresserade men att en del var trevliga och rentav intresserade. Det var uppmuntrande för oss båda. Vår andra dotter studerade Bibeln ett tag men har än så länge valt att inte tjäna Jehova.

Diane och jag uppmuntrade Kerry att ha heltidstjänsten som mål. Nyligen fick jag den stora glädjen att gå igenom Skolan i pionjärtjänst tillsammans med henne. Det var första gången för henne och andra för mig. Jag blir så glad när jag ser hur hon och andra ungdomar går framåt andligen och gör den kristna tjänsten till det viktigaste i sitt liv! (Psalm 110:3)

Stora välsignelser

När jag ser tillbaka upptäcker jag både likheter och skillnader mellan att vara militär och att vara en Kristi soldat. Båda rollerna kräver lojalitet, lydnad, integritet, självdisciplin och självuppoffringar. Men till skillnad från många militärer som är villiga att dö för sitt land och för sina vänner måste en sann kristen älska till och med sina fiender. (Matteus 5:43–48) Dessutom kan militärer få medalj efter en enda tapper insats, men sanna kristna får Guds godkännande om de visar att de håller ut i sin tjänst. Det kan betyda att de måste visa tapperhet och mod år efter år när de blir motarbetade, hånade och prövade på andra sätt. (Hebréerna 10:36–39) Mina medkristna är de finaste människor jag känner.

De hälsningsfraser jag nämnde i inledningen har jag nu bytt ut mot ”God morgon, syster”, och ”God kväll, broder”. Vilken glädje det är att få ta del i den kristna tjänsten tillsammans med människor som verkligen älskar Gud! Men den största äran är att få tjäna den Allrahögste, Jehova själv. Jag kan inte tänka mig ett mer tillfredsställande liv.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 14]

Till skillnad från många militärer som är villiga att dö för sitt land och för sina vänner måste en sann kristen älska till och med sina fiender

[Bild på sidorna 12, 13]

Jag flyger en VIP-jet över parlamentsbyggnaden i Canberra

[Bild på sidan 15]

Bibliskt drama vid områdessammankomsten i Sydney 1994

[Bild på sidan 15]

Kerry och jag går igenom Skolan i pionjärtjänst

[Bild på sidan 15]

Diane, Kerry och jag i dag