De goda nyheterna har fört mig till avlägsna platser

Berättat av Helen Jones

En dag i början av 1970-talet gick jag omkring på en myllrande marknad i Bangalore i Indien. Plötsligt lyfte en vattenbuffel upp mig med hornen och slängde mig till marken. Den skulle ha trampat ihjäl mig om inte en indisk kvinna hade ingripit och räddat mig. Hur kom det sig att jag befann mig i Indien?

JAG föddes 1931 och växte upp i den vackra staden Vancouver i Kanada. Mina föräldrar var ärliga människor och levde ett moraliskt rent liv, men de gick inte i kyrkan. Själv längtade jag efter att få svar på andliga frågor, så jag gick i söndagsskolan och i särskilda bibelskolor på sommarloven.

År 1950, när jag var 19 år, gifte jag mig med Frank Schiller, som hade fyra barn från ett tidigare äktenskap. Efter två år fick vi en son. Vi ville att religionen skulle vara en del av vårt liv, men Frank var frånskild, och därför var vi inte välkomna i någon av de kyrkor vi ville gå med i. Frank blev upprörd och ville inte prata om religion längre.

Jag får höra Bibelns sanningar

År 1954 berättade min bror entusiastiskt vad en av hans arbetskamrater, som var ett Jehovas vittne, hade visat honom i Bibeln. Även om jag hade många frågor och visste var Jehovas vittnen hade sina möten, gick jag inte dit eftersom Frank var så negativ till religion. Lite längre fram kom två Jehovas vittnen och besökte oss. Jag frågade vad de ansåg om skilsmässa, och de visade från Bibeln vad som är en giltig skilsmässoorsak. (Matteus 19:3–9) De sade att jag kunde få svar på mina frågor genom ett regelbundet bibelstudium.

Frank blev arg och ville inte ha något med vittnena att göra. År 1955 var jag med vid åminnelsen av Kristi död, och när jag kom hem började jag genast berätta vad jag hade lärt mig från Bibeln. ”Det där tror jag inte på!” skrek han. ”Om du kan visa det från Bibeln lovar jag att följa med på ett av dina dumma möten!”

Jag räckte honom vår bibel, och han tog emot den försiktigt och respektfullt. Vi slog upp bibelverserna jag hade antecknat. Jag sade inte så mycket utan lät Bibeln tala för sig själv. Frank argumenterade inte emot, och han verkade tankfull resten av kvällen.

Efter ett tag påminde jag honom om att han hade lovat att följa med på ett möte. Han svarade motvilligt att han skulle följa med och se vad vi hade för oss. Det bibliska talet handlade om vad det innebär att hustrur underordnar sig sina män. (Efesierna 5:22, 23, 33) Han blev mycket imponerad av talet. Senare var han med vid ett studium grundat på en artikel i Vakttornet med temat ”Arbeta och bli tillfredsställd”. Frank var en hårt arbetande man, och han tyckte mycket om det studiet. Efter det missade han aldrig ett möte. Snart började han ivrigt ta del i tjänsten på fältet, och jag hade glädjen att leda bibelstudier med flera personer som med tiden blev döpta. Samma år blev Frank och jag och även min mor och min bror döpta som ett tecken på att vi hade överlämnat oss åt Gud.

 Vi vill göra mer

Under områdessammankomsten i Seattle i USA 1957 hölls ett tal som handlade om att tjäna där behovet av Rikets förkunnare var större. ”Jag vill så gärna göra det, Jehova”, bad jag. ”Snälla, hjälp oss att flytta till en plats där vi behövs bättre.” Men Frank oroade sig för hur han skulle kunna fullgöra sitt ansvar att försörja familjen om vi flyttade. (1 Timoteus 5:8)

Nästa år var vi med vid sammankomsten i New York. Den hölls samtidigt på Yankee Stadium och Polo Grounds, och över 253 000 var närvarande vid det offentliga föredraget. Frank blev mycket påverkad av det han såg och hörde. Så när vi kom hem bestämde vi oss för att flytta till Kenya, eftersom man talar engelska där och det fanns bra skolor för barnen att gå i.

År 1959 sålde vi vårt hus, packade våra saker och körde till Montreal. Därifrån åkte vi med båt till London, där vi steg ombord på en annan båt som tog oss över Medelhavet och Röda havet och ut i Indiska oceanen. Till sist kom vi fram till Mombasa på Afrikas östkust. Nästa dag tog vi tåget till Nairobi, Kenyas huvudstad.

Välsignelser i Afrika

Vid den tiden var Jehovas vittnens arbete förbjudet i Kenya, så vi var mycket försiktiga när vi förkunnade. Det fanns fler utländska par som bodde i Kenya, och vi fick lov att stanna i landet. Vi kunde inte vara mer än tio på mötena, och det gjorde att även våra barn var mycket engagerade.

Strax efter att vi hade kommit till Kenya hittade vi en bostad, och Frank fick ett arbete. Den första kvinna jag träffade i tjänsten från hus till hus tackade ja till ett bibelstudium och blev så småningom pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Jag studerade också med en tonårig sikhisk flicka, Goody Lull. Hon stod fast trots att hon utsattes för påtryckningar från familjen och från andra sikher. När Goody blev utkörd från sitt hem flyttade hon in hos en familj som var Jehovas vittnen, överlämnade sitt liv åt Jehova, blev pionjär och gick senare igenom missionärsskolan Gilead.

Vår familj drabbades av flera motgångar. Vår äldste son fick reumatisk feber, och Frank blev svårt brännskadad när han reparerade en bil och förlorade därför arbetet. Med tiden fick han ett nytt arbete omkring 100 mil bort, i Dar es Salaam, som var huvudstad i Tanganyika (nu Tanzania). Så vi packade våra saker och körde den långa vägen dit. På den tiden fanns det en liten församling i Dar es Salaam, och vi kände oss mycket välkomna där.

Predikoverket var förbjudet i Tanzania vid den här tiden, men vi kunde ändå verka relativt fritt. År 1963 kom Milton Henschel på besök som representant för Jehovas vittnens huvudkontor i USA. Under ett av hans tal i Karimjee Hall, landets finaste hörsal, kom en äldre man in och satte sig bredvid mig. Han var mycket enkelt klädd och såg ut att vara fattig. Jag hälsade honom välkommen och lät honom följa med i min bibel och sångbok, och efter programmet sade jag att det skulle vara roligt om han ville komma till fler möten. När han hade gått skyndade sig några av de afrikanska vittnena fram till mig.

”Vet du vem det där var?” frågade de. ”Det var Dar es Salaams borgmästare!” Borgmästaren hade tidigare hotat med att avbryta sammankomsten. Han hade tydligen väntat sig att jag skulle vara nedlåtande eller ovänlig mot honom och ge honom den förevändning han behövde. Men han blev så imponerad av den vänlighet och det personliga intresse han visades att han lät sammankomsten fortsätta utan avbrott. Vi var 274 närvarande vid sammankomsten, och 16 blev döpta.

Under vår tid i Tanzania blev landet självständigt. Efter det ville företagen hellre anställa landets egna invånare än utlänningar. De flesta utlänningar blev tvungna att lämna landet, men Frank var ihärdig och lyckades till slut få ett arbete. Man behövde en kunnig mekaniker som kunde utföra service på några  diesellok, och det gjorde att vi kunde stanna i fyra år till. När Franks kontrakt gick ut reste vi tillbaka till Kanada, där vi stannade tills barnen hade växt upp och bildat egna familjer. Vi kände oss fortfarande unga och ivriga att göra mer.

Vidare till Indien

År 1970 fick vi en förfrågan från Jehovas vittnens avdelningskontor i Bombay (nu Mumbai) om vi ville flytta till Bangalore, en stad som då hade 1,6 miljoner invånare. Det var där som jag blev attackerad av vattenbuffeln. Vid den här tiden fanns det en engelsktalande församling med 40 förkunnare i Bangalore och en liten grupp som talade tamil. Frank studerade Bibeln med flera män som senare blev kristna äldste. Jag studerade också med familjer som började tjäna Jehova.

En kvinna som hette Gloria bodde i en mycket fattig del av staden. När jag kom till henne första gången bjöd hon in mig. Eftersom hon inte hade några möbler satt vi på golvet. Jag gav henne ett exemplar av Vakttornet, och hon klippte ut ett bibelcitat från Uppenbarelseboken 4:11 och klistrade upp det på väggen där hon kunde se det varje dag. Det stod bland annat: ”Du, Jehova, ja vår Gud, är värdig att få härligheten och äran och makten.” Hon tyckte att det var så vackra ord. Ett år senare blev hon döpt.

Frank blev ombedd att komma till avdelningskontoret i Bombay ett år och ansvara för det första sammankomsthallsbygget i Indien. Sammankomsthallen byggdes genom att man gjorde ett extra våningsplan på avdelningskontoret. Då fanns det bara lite drygt 3 000 Jehovas vittnen i hela Indien, och det var inte ens 10 personer som arbetade vid avdelningskontoret. Tyvärr blev vi tvungna att lämna våra älskade vänner i Indien 1975 när våra pengar tog slut.

Till Afrika igen

Efter tio år var Frank gammal nog att ta ut pension. Då kunde vi erbjuda oss att vara med i ett internationellt program för byggande av avdelningskontor. Vi fick ett brev där vi ombads att åka till Igieduma i Nigeria, eftersom man höll på med ett bygge där. Under vår tid i Igieduma studerade Frank Bibeln med en man i en grannby som gjorde fina framsteg och senare blev medlem av avdelningskontorets kommitté i Nigeria.

Efter Nigeria kom vi till Zaire för att vara med och bygga avdelningskontoret där. Strax därefter blev predikoverket förbjudet, och våra pass konfiskerades. Frank fick en hjärtattack på arbetet men kunde vila och återhämta sig under förbudet. Sedan blev alla byggnadsarbetare tvungna att lämna landet, och vi sändes till Liberia. Frank fick i uppgift att reparera generatorn vid avdelningskontoret i Monrovia. När våra visum gick ut 1986 fick vi åka tillbaka till Kanada igen.

Till Ecuador

Strax därefter fick vi höra att vår gode vän Andy Kidd hade flyttat till Ecuador och tyckte mycket om förkunnartjänsten där. Andy var den ende äldstebrodern i sin församling, så han fick ofta hålla de flesta programpunkterna på mötena själv. Han inbjöd oss att besöka avdelningskontoret i Ecuador 1988, och vi kände oss välkomna att stanna i landet.

Vi hittade en bostad som vi trivdes med, men vi behövde lära oss spanska, och Frank var 71 år. Under de första två åren kunde vi hjälpa 12 personer att bli kvalificerade för dop, trots att vi kunde så lite spanska. Frank blev ombedd att hjälpa till med ett byggnadsprojekt vid avdelningskontoret i Ecuador. Han studerade också Bibeln med en man som var gift med ett av de första vittnena i Guayaquil. Den här mannen hade varit en motståndare i 46 år, men nu blev han vår vän och andlige broder.

En stor sorg

Vi bosatte oss i närheten av den lilla staden Ancón vid Stilla havet, och där fick vi vara med och bygga en ny Rikets sal. Sorgligt nog fick Frank en hjärtattack när han hade hållit det avslutande talet på tjänstemötet den 4 november  1998, och han dog den natten. Jag fick ett fantastiskt stöd från våra andliga bröder och systrar. Dagen efter blev Frank begravd på en begravningsplats mitt emot Rikets sal. Det finns inga ord som kan beskriva hur svårt det känns att förlora någon man älskar.

Jag blev tvungen att återvända till Kanada för att ordna en del praktiska och juridiska angelägenheter, men den här gången fick jag åka ensam. Jehova glömde mig inte under den här svåra tiden. Jag fick ett brev från avdelningskontoret i Ecuador där man sade att jag var välkommen tillbaka. Så jag åkte dit och flyttade in i en liten lägenhet i närheten av avdelningskontoret. Det blev lättare att klara av sorgen när jag var upptagen med arbetet vid avdelningskontoret och i tjänsten, men jag kände mig fortfarande väldigt ensam.

Fortsatt tjänst

Med tiden lärde jag känna Junior Jones, som hade kommit till Ecuador från USA 1997 för att vara pionjär där. Vi hade samma mål och tyckte om samma saker. Vi gifte oss i oktober 2000. Junior hade erfarenhet av byggen, så vi blev inbjudna att vara med och slutföra arbetet på en sammankomsthall i Cuenca, en stad högt uppe i Anderna. Den 30 april 2006 kom Geoffrey Jackson, som är medlem av Jehovas vittnens styrande krets, från New York och höll överlämnandetalet, och 6 554 var närvarande.

Vem hade kunnat föreställa sig att förkunnandet om Guds kungarike skulle få en sådan fantastisk omfattning på så avlägsna platser som Afrika, Indien och Sydamerika? Junior och jag har inga som helst planer på att dra oss tillbaka. Mina drygt 50 år i Jehovas tjänst har gått så fort att det känns som om det var i går jag började. Och när vi i framtiden ser tillbaka på den här gamla ordningen är jag säker på att det kommer att kännas som om den passerade precis lika fort. (Uppenbarelseboken 21:3–5; 22:20)

[Karta/​Bild på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

Platser där jag har tjänat

KANADA → ENGLAND → KENYA → TANZANIA

KANADA → INDIEN

KANADA → NIGERIA → KONGO-KINSHASA (ZAIRE) → LIBERIA

KANADA → ECUADOR

[Andra platser]

USA

[Bild]

Frank och jag i Indien, på väg till en sammankomst

[Bild på sidan 15]

Min man, Junior Jones, och jag