Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

De små skatterna på Niihau

De små skatterna på Niihau

De små skatterna på Niihau

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ HAWAII

VARJE vinter slår stormvågor in mot kusten på ”den förbjudna ön”, Niihau, i öriket Hawaii. Enorma mängder tomma skal från små havssnäckor slungas mot land och spolas upp på stränderna. Niihau har en yta på bara 180 kvadratkilometer och är den minsta av de sju bebodda öarna i Hawaii. På den här lilla ön finns några av världens minsta dyrbarheter – de utsökta snäckorna.

Till skillnad från sin närmaste granne, ön Kauai som ligger knappt 30 kilometer åt nordöst, är Niihau tämligen platt och får inte särskilt mycket regn. Men varför kallas Niihau ”den förbjudna ön”? Den är privatägd, och man får bara stiga i land om man har fått en inbjudan. Invånarna är självförsörjande och har inget centralt elverk, inget rinnande vatten, inga affärer och inget postkontor. De cirka 230 infödda hawaiianer som bor på ön vill gärna bevara sin gamla kultur och talar därför hawaiiska med varandra. De som inte sköter får eller boskap är oftast på ett eller annat sätt sysselsatta med snäckor – öns guldgruva. *

Under de varma vintermånaderna promenerar eller cyklar man längs grusvägar till oförstörda stränder och klippiga vikar, där man tillbringar långa dagar med att samla snäckor. När man väl har plockat snäckorna sprider man ut dem i skuggan så att de får torka. Innan man kan göra ett vackert halsband, en så kallad lei, måste man sortera dem efter storlek och kvalitet. På öar med mer vegetation använder man oftast blommor till sådana halsband, men på Niihau får snäckorna inta blommornas plats.

Smycken från havet

Man har länge använt snäckor som smycken på Hawaii. I slutet av 1700-talet fick sjöfarare som James Cook se snäcksmycken här och beskrev dem i sina loggböcker. De tog också med sig smycken hem, och några av deras smycken kan mycket väl ha kommit från Niihau. Med tiden började Hawaiis framträdande kvinnor, däribland dansare och kungligheter, bära de vackra halsbanden från Niihau. På 1900-talet nådde dessa speciella smycken en mycket större marknad, bland annat genom kuriosabutiker, turism och de soldater som kom till Hawaii under andra världskriget. I dag är det inte bara invånare på Hawaii som bär dem, utan också människor i många andra länder.

De snäckor som är vanligast i halsband från Niihau kallas momi, laiki och kahelelani på hawaiiska. Smyckestillverkarna, som oftast är kvinnor, utnyttjar snäckornas olika färger och mönster när de skickligt trär snäckorna på tråd och skapar vackra halsband. Man använder ett tjugotal olika sorters pärlskimrande ovala momi, som kan vara allt från skinande vita till mörkbruna. Några halsband som är mycket populära är i lei pikake-stil och ser ut att vara gjorda av vita jasminblommor. De träs av momisnäckor som har en särskild glans och bara är en centimeter långa.

Ett halsband med flerdubbla rader av skinande, risgrynsformade laiki ingår ofta i en hawaiisk brudklädsel. De här glänsande snäckorna varierar i färg och kan vara allt från kritvita och elfenbensfärgade till gulbeige, och en del har parallella bruna stråk. Kahelelanisnäckorna, som möjligen är uppkallade efter en hawaiisk hövding, är bara en halv centimeter långa. De här spröda, turbanformade snäckorna är de som är svårast att trä, och halsbanden med sådana snäckor är också de dyraste. Snäckorna kan ha många olika röda nyanser, allt från vinrött till knallrosa, en ovanlig och eftertraktad färg som gör snäckorna tre gånger så dyra.

Hur man gör ett halsband av Niihausnäckor

När leitillverkaren har valt ett mönster börjar hon med att ta bort all sand från snäckorna och göra hål i dem med en fin nålspets. Även om hon arbetar försiktigt och skickligt går i snitt var tredje snäcka sönder. Hon behöver alltså ha många extra snäckor för att trä ett helt halsband, vilket kan ta flera år. Leitillverkaren trär halsbandet på en nylontråd som har behandlats med bivax eller ett annat snabbtorkande ämne som ger tråden extra stadga. På en traditionell lei brukar man sätta en liten knappformad snäcka, till exempel en puka, i varje ände av tråden och en eller två kaurisnäckor där man sätter ihop halsbandets ändar.

Precis som det finns stora variationer bland snäckorna finns det många olika sätt att trä en lei. En variant är en klassisk och enkel vit momilei som kan vara mellan 150 och 190 centimeter lång. Andra varianter kan bestå av hundratals små kahelelanisnäckor, och ibland gör man girlander i symmetriska mönster som innehåller både snäckor och frön. Det krävs hårt arbete, rejält med tid och mycket god syn när man skall tillverka en lei. Men de kreativa och tålmodiga konsthantverkarna på Niihau fortsätter att tillverka sina enastående vackra halsband. Varje halsband är unikt, och det är inte så konstigt att de kan komma upp i samma pris som ädelstenar och gamla släktklenoder. En del kostar flera tusen dollar.

Niihau är visserligen en kal och ödslig ö som ligger lite avsides om de andra öarna i Hawaii. Men tack vare de kreativa leitillverkarna kan även människor långt bort från Niihaus soliga stränder glädja sig åt skatterna från ”den förbjudna ön”.

[Fotnot]

^ § 4 Samma typer av snäckor finns även på andra öar i Hawaii och Stilla havet, men mängden och kvaliteten skiftar.

[Bild på sidorna 24, 25]

Torra snäckor sorteras efter storlek och kvalitet innan de blir vackra halsband

[Bildkälla]

© Robert Holmes

[Bild på sidan 25]

Smycken av momisnäckor

[Bildkälla på sidan 24]

© drr.net