Storbritanniens kanaler fascinerar fortfarande

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

I början av 1800-talet genomkorsades England, Skottland och Wales av omkring 600 mil kanaler. Varför byggdes dessa kanaler, och vilka använder dem nu på 2000-talet?

DEN industriella revolutionen i Storbritannien under 1700-talet krävde ett billigt och snabbt transportsystem för råmaterial och färdiga varor. Fram till den tiden hade man använt hästar för att transportera gods eller dra vagnar på vägar som under vintern blev så sönderkörda och leriga att de blev oframkomliga. En enda häst kunde däremot enkelt och snabbt dra en kanalbåt med en last på upp till 30 ton.

År 1761 lät hertigen av Bridgewater bygga en kanal för att transportera kol från sina kolgruvor till kunder i Manchester, som låg 16 kilometer bort. Detta förde inte bara med sig att hertigen tjänade mer pengar, utan det halverade också priset på kol i Manchester. År 1790 länkade ett mer omfattande system, kanalsystemet Grand Cross, till slut samman fyra viktiga floder och förband Englands största industriområde med några hamnar. Den brittiska kanalåldern hade börjat.

Byggande och användning

Skickliga ingenjörer, bland dem James Brindley, en självlärd man som utförde alla sina arbeten utan några skrivna beräkningar eller ritningar, utvecklade sinnrika byggmetoder för att kunna leda vatten många kilometer genom skiftande terräng. De akvedukter, tunnlar, slussar och broar som blev följden betraktas fortfarande som enastående byggnadsverk.

 Öppna träbåtar, omkring 20 meter långa och 2 meter breda, byggdes för att frakta stora lass med kol, kalk, kalksten, kaolin, järnmalm, tegelsten och mjöl. Dessa smala båtar drogs av hästar som gick på dragvägar på kanalbankerna. Expressbåtar erbjöd snabb service för brådskande varor eller färskvaror och färdades nonstop, eftersom deras besättning arbetade hela natten.

Vid en del kanaler drog hästspann, som byttes ut regelbundet, strömlinjeformade båtar som hade upp till 120 passagerare. De hade en hastighet på omkring 15 kilometer i timmen. Precis som expressbåtarna hade de företräde framför andra båtar, och på Bridgewaterkanalen hade de ett stort knivblad monterat i fören för att skära av draglinorna på andra båtar som kunde komma i vägen! Tack vare kanalerna kunde vanligt folk för första gången resa långt både billigt och bekvämt.

Livet ombord på en kanalbåt

Livet för dem som arbetade på kanalerna var hårt. Deras arbete var tungt och ofta farligt. Eftersom de alltid var på resande fot hade de svårt att få utbildning, och de blev alltmer isolerade.

Detta båtfolk utvecklade en säregen folkkonst. De dekorerade sina båtar med färgglada landskapsmotiv, blommotiv och geometriska mönster som täckte utsidan på båten och sedan fortsatte in i hytten, som låg i aktern. Dessa bostäder, med en yta på bara tre gånger två meter, gav husrum åt båtmannen, hans hustru och deras barn. Men genom sinnrikt uttänkt inredning som dolde uppfällbara sängar och förvaringsutrymmen lyckades båtfolket få plats med det de behövde. Virkade spetsar hängde från hyllorna, och fint porslin och blankpolerad mässing runt spisen återkastade ljuset. Allt detta gav en känsla av hemtrevnad och värme. Båtmannens hårt arbetande hustru lyckades hålla familjen och båten mycket ren, och det trots alla hennes andra plikter och den så ofta smutsiga lasten.

 Kanalernas förfall och bruket i dag

År 1825, när kanalsystemet nästan var färdigt, öppnade George Stephenson järnvägen Stockton–Darlington, en av de första allmänna järnvägarna med ångloksdrift. Inom 20 år hade järnvägen tagit över mycket av verksamheten, och kanalerna användes allt mindre och började förfalla. Några köptes till och med upp av järnvägsbolag för att stoppa konkurrens. Efter första världskriget användes kanalerna allt mindre när nya och bättre vägar byggdes. Inte ens optimister trodde att kanalerna skulle fortleva mycket längre.

Men tack vare arbetet av enskilda och grupper under de senaste 50 åren finns kanalerna kvar. Några av de båtar som färdas på kanalerna fraktar fortfarande gods, men andra har blivit ombyggda till husbåtar eller fritidsbåtar. Det är nu möjligt att utforska mer än 300 mil av kanaler och färdas genom en del av Storbritanniens vackra och oförstörda natur. Kanalbåtsentusiaster har också återupplivat gamla traditioner, och genom regelbundna festivaler blir de kända för allt fler. Ja, som ett resultat av att de här färgglatt dekorerade fritidsbåtarna är så populära är det nu fler båtar på kanalerna än det var under den kommersiella trafikens glansdagar, och kanalerna återställs nu i samma takt som de byggdes för 200 år sedan.

Men det är bara en liten del av dem som vistas vid kanalerna som är båtfolk. Varför det? Därför att återställandet av vattenvägarna skapade en mängd parker utefter kanalerna. Detta gör att vandrare, cyklister och fritidsfiskare, vilka alla utnyttjar dragvägarna, nu har tillgång till sådana stadslandskap och landsbygdsområden som tidigare inte var så kända. Dammar som anlagts för att behålla vattennivån i kanalerna har blivit viktiga naturliga miljöer för vilda djur och växter, och i själva kanalerna trivs en mängd växter, fåglar och djur.

Byggandet av Storbritanniens kanaler inledde en tid av dramatiska förändringar – en tid som fick en oväntad vändning. Kanalerna ger nu en möjlighet att fly från pressen i den moderna värld som de bidrog till att skapa.

[Ruta/Bild på sidan 14]

ATT TRAFIKERA TUNNLARNA I KANALERNA

Det är inte många tunnlar som har en dragväg för båtar. Så innan det fanns motorbåtar var det enda sättet att få en båt genom en tunnel det som kallades ”legging”, något som var mycket farligt. Ett par plankor lades över vardera sidan nära båtens för. Båtkarlar låg på rygg på plankorna och höll sig fast med händerna, och de drev båten genom tunneln genom att skjuta ifrån med fötterna mot tunnelväggen. I den mörka tunneln, som endast var upplyst av ett litet ljus, var det lätt att tappa fotfästet och ramla i vattnet, och ibland klämdes den som ramlade till döds mellan skrovet och tunnelväggen. Storbritanniens kanalsystem hade en gång 68 kilometer tunnlar, och speciellt utbildade män var anställda vid de längre tunnlarna. Den längsta tunneln, som nu åter har öppnats vid Standedge i Yorkshire, är fem kilometer lång.

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från British Waterways

 [Ruta/Bilder på sidan 15]

KANALSLUSSAR OCH ETT GENIALT LYFTVERK FÖR BÅTAR

Vatten kan inte rinna uppför. Så vad händer då när en kanal kommer till ett område med högre terräng? För att vara kvar på samma nivå kan kanalen dras runt hindret, vilket skulle göra vägen längre, eller dras genom en tunnel som skär genom hindret. Som ett tredje alternativ kan vattenvägen höjas med hjälp av slussar. Dessa består av en slusskammare som förenar två vattennivåer och har en slussport i vardera kortändan. När en båt har kommit in i en sluss stängs de båda slussportarna. Slusskammaren fylls sedan med mer vatten för att höja båten till nästa nivå, eller så töms den för att sänka båten – beroende på vad som behövs.

Men hur är det då om gamla slussar inte kan restaureras? Det här var den utmaning man mötte i Skottland, där ett stort projekt har förenat två sedan länge övergivna kanaler mellan Glasgow och Edinburgh. Det gick inte att återuppbygga den slusstrappa på elva slussar vid Falkirk som en gång förenat Union Canal med världens äldsta kanal från hav till hav, Forth–Clydekanalen. Den geniala lösningen är en helt ny konstruktion, Falkirk Wheel, ett roterande lyftverk som är 35 meter i diameter. Detta hjul kan flytta åtta båtar, fyra åt gången i två motsatta behållare, från en nivå till en annan på bara 15 minuter.

Hjulet beskrivs av Londontidningen The Times som ”en fantastisk prestation på ingenjörskonstens område”. Hjulet speglas i en stor rund bassäng, som har förtöjningsplatser för över 20 båtar.

[Bildkälla]

Överst till höger: Genom tillmötesgående från British Waterways

[Ruta/Bilder på sidorna 16, 17]

 VARFÖR VI TYCKER OM ATT ÅKA PÅ KANALERNA

Under de senaste åren har min hustru och jag, nu när vi har blivit pensionärer, tyckt om att ha en lugn båtsemester på kanalerna. Varför en lugn semester? Först och främst för att vi kommer bort från den hektiska trafiken på motorvägen. I en kanalbåt kan man sakta glida fram med en hastighet på bara fem kilometer i timmen. Varför så sakta? För att undvika att skapa svallvågor som kan skada kanalens stränder. Därför går människor som rastar sina hundar utmed de gamla dragvägarna ofta förbi oss.

En annan fördel med den låga farten är att vi har tid att njuta av naturen och även att hälsa på dem som går förbi. Och landskapet kan vara enastående vackert. Vi brukar hyra en båt i South Wales på Monmouthshire och Breconkanalen. Den sträcker sig ungefär 50 kilometer från walesiska gränsen till bergen Brecon Beacons, som höjer sig över 880 meter över havet. Vi kan fortfarande tycka att det är spännande när vi kommer fram till slussarna och båten måste höjas eller sänkas till en annan nivå. (Se rutan på sidan 15.)

Båtarna är fullt utrustade och mycket bekväma. Några har till och med två sovrum som vart och ett har dusch och toalett. Det finns också centralvärme om det skulle bli kyligt på kvällen. Vi brukar laga vår mat själva, men om vi skulle vilja ha lite omväxling kan vi stanna till och äta en god måltid vid ett av de matställen som finns utefter kanalen.

Allt är mycket fridfullt, särskilt på morgonen när kanalen ligger som en spegel och träd och kullar speglar sig i den. Det är så tyst att man tydligt kan urskilja de olika fåglarnas läten. Spanande hägrar rör sig lugnt och sakta längs stränderna. – Från en av våra läsare.

[Bildkällor]

Genom tillmötesgående från British Waterways

Överst till höger: Med benäget tillstånd av Chris & Stelle on Belle (www.railwaybraking.com/belle)

[Bildkälla på sidan 13]

Genom tillmötesgående från British Waterways