En kärlek starkare än en orkan!

När orkanerna Katrina och Rita 2005 drog in över USA:s kust längs Mexikanska golfen vållade de katastrofala materiella skador och stora förluster av människoliv. Bland de drabbade fanns tusentals Jehovas vittnen.

Under ledning av Jehovas vittnens avdelningskontor i USA bildades hjälpkommittéer. I Louisiana satte de upp 13 hjälpcentraler, 9 lagerlokaler och 4 bränsledepåer. De hjälpte människor i ett område på 80 000 kvadratkilometer. Närmare 17 000 frivilliga Jehovas vittnen från hela USA och 13 andra länder kom för att hjälpa till med återuppbyggnad och annat som behövdes. Resultatet visade att kristen kärlek är starkare än naturkrafterna. (1 Korinthierna 13:1–8)

De reparerade över 5 600 hus som tillhörde medtroende och 90 Rikets salar, Jehovas vittnens möteslokaler. Praktiskt taget alla sådana byggnader som skadats blev således reparerade. I överensstämmelse med Galaterna 6:10, som uppmanar de kristna att ”göra gott mot alla”, hjälpte Jehovas vittnen också ett antal som inte var vittnen.

ATT delta i hjälparbetet innebar personliga uppoffringar, men det medförde också många belöningar. Se här vad sju vittnen som hade tillsyn över olika sidor av arbetet har att säga.

”En höjdpunkt i mitt liv”

Robert: Att få tjäna i en hjälpkommitté har varit en höjdpunkt i mitt liv. Med mina 67 år är jag den äldste medlemmen i kommittén. Jag tjänade tillsammans med en stor skara frivilliga arbetare, bland vilka det fanns många ovanligt unga andligt sinnade vittnen. Det är så uppmuntrande att se dessa unga visa en självuppoffrande kärlek till Jehova och sina medkristna!

Min hustru, Veronica, har varit till stor hjälp. För att vi skulle kunna ställa oss till förfogande slutade jag ett arbete som jag hade haft i över 40 år, och hon stödde mig i detta beslut. Vi arbetar nu en kväll i veckan med att städa kontor. Vi har lärt oss att klara oss med mindre och tycker om att leva ett enklare liv. Den andliga miljö som vi arbetar i har gett oss en bättre förståelse av vad det innebär att sätta Guds kungarike först i livet. (Matteus 6:33) Vi har gång på gång sett att Jehova tar väl hand om sitt folk.

Frank: Jag tjänar som tillsyningsman för matserveringen vid hjälpcentralen i Baton Rouge. I början innebar det att man fick arbeta mellan 10 och 12 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Men välsignelserna var många, inbegripet att själv få uppleva kraften i kristen kärlek.

Många som hade hjälpt till i matserveringen under en vecka eller så bad att få hjälpa till  på nytt. Genom vykort och telefonsamtal gav några uttryck åt hur tacksamma de var över att få hjälpa till. Min hustru, Veronica, och jag har verkligen blivit rörda av deras självuppoffrande anda.

Gåshud på armarna

Gregory: Min hustru, Kathy, och jag sålde vårt hus i Las Vegas i Nevada och köpte en pickup och en husvagn, som vi nu bor i. Genom att vi har förenklat vårt liv har vi kunnat ta del i hjälparbetet i Louisiana i över två år. Vi upplever nu mer än någonsin tidigare sanningen i orden i Malaki 3:10 i Bibeln: ”’Pröva mig ..., det ber jag er’, säger härarnas Jehova, ’[och se] om jag inte kommer att öppna himlens dammluckor för er och tömma ut välsignelse över er i rikt mått.’”

Vi ler ofta för oss själva när människor säger: ”Vad självuppoffrande ni är!” För 30 år sedan önskade Kathy och jag få tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i USA, men vi hade barn då. Genom hjälparbetet har vår önskan att få göra mer i Guds tjänst blivit uppfylld. Ett annat privilegium har varit att få samarbeta med medvittnen av vilka några har stor yrkesskicklighet. En av våra kockar har till exempel varit köksmästare på en fin restaurang, och en annan har lagat mat åt två amerikanska presidenter.

För många av dessa har hjälparbetet varit en erfarenhet som förändrat deras liv. En 57-årig broder fick gåshud när han beskrev sitt arbete med att hjälpa dem som drabbats av orkanen. Även några vittnen som inte har kunnat komma har varit till uppmuntran. Två bröder som arbetar med mögelsanering kom till exempel med en banderoll där alla vännerna, även barnen, i tre församlingar i deras hemstat Nebraska, hade skrivit sina namn.

”Vi har sett hur Gud tar hand om dem som drabbats”

Wendell: Dagen efter Katrinas framfart fick jag en inbjudan från avdelningskontoret i USA att bedöma skadorna på Jehovas vittnens Rikets salar och deras hus i Louisiana och Mississippi. Det uppdraget visade sig bli en lärorik erfarenhet. Efter att ha bott i 32 år i en trakt där det är stort behov av förkunnare av Guds kungarike har min hustru, Janine, och jag tydligt sett hur Jehova tar hand om sitt folk. Men nu har vi fått se Guds omvårdnad i mycket större omfattning.

Jag har förmånen att få tjäna som ordförande i hjälpkommittén i Baton Rouge. Detta är ett svårt uppdrag, men det har skänkt mig stor tillfredsställelse. Vår kommitté har faktiskt hundratals gånger fått se hur Gud har löst problem, öppnat dörrar och tagit hand om dem som drabbats på ett sätt som bara en kärleksfull, allsmäktig Fader kan göra.

 Många har frågat: ”Hur kan du och din hustru efter mer än två år fortfarande hålla på med hjälparbetet?” Det har inte alltid varit så lätt. Vi har fått göra många förändringar i vårt liv. Men vi har sett det positiva i att bevara vårt öga ”ogrumlat”. (Matteus 6:22)

De första gångerna vi var ute i New Orleans för att söka efter överlevande och hjälpa dem fick vi inte mycket vila. Vad som försvårade det hela var att det på grund av de kaotiska och våldsamma förhållandena på gatorna praktiskt taget rådde undantagstillstånd i staden. Man kunde lätt bli överväldigad av den oerhört stora uppgift som vi hade framför oss.

Vi träffade tusentals vittnen som hade drabbats svårt. Vi bad tillsammans med dem och försökte trösta dem. Sedan satte vi med Jehovas hjälp i gång med arbetet. Ibland känner jag det som om jag under mina två år här har upplevt mer än vad andra gör under ett helt liv.

Gång på gång när jag har tyckt att jag inte orkar längre har det kommit en skara nya bröder och systrar, några för ett antal månader och andra för en längre period. Att få se så många glada och villiga hjälparbetare, och så många unga, har gett mig ny styrka.

Jehova har ofta kommit till vår hjälp. Vi upptäckte till exempel genast att träd hade fallit över mer än 1 000 av våra bröders hus. Eftersom vi varken hade utrustning eller personal till att utföra det farliga arbetet med att få bort träden, bad vi i kommittén till Jehova  om detta. Redan nästa dag erbjöd sig en broder som hade en lastbil och rätt utrustning att hjälpa till. Vid ett annat tillfälle besvarades våra böner inom bara 15 minuter, och vid ytterligare ett annat tillfälle var den utrustning som vi bad om redan på väg innan vi hade sagt amen! Ja, Jehova visade sig vara den ”som hör bön”. (Psalm 65:2)

”Stolt över att vara ett Jehovas vittne”

Matthew: Dagen efter Katrinas framfart kunde jag hjälpa till med att se till att en hjälpsändning med 15 ton mat, vatten och andra förnödenheter levererades till det drabbade området. Jehovas folk var verkligen frikostigt.

För att vi bättre skulle kunna hjälpa till flyttade min hustru, Darline, och jag närmare det drabbade området, så att vi kunde köra dit på mindre än två timmar. Ett vittne i trakten gav oss ett deltidsarbete för att vi skulle kunna ägna större delen av vår tid till hjälparbetet. Ett annat vittne ordnade en lägenhet åt oss. Att få tillhöra ett så kärleksfullt brödraskap fyller mitt hjärta med uppskattning och gör mig stolt över att vara ett Jehovas vittne.

Ted: Kort efter orkanen Katrina erbjöd min hustru, Debbie, och jag oss att ta del i hjälparbetet. Inom några dagar hittade jag en nio meter lång begagnad husvagn, som inte var tyngre än att vår bil kunde dra den och som såldes för hälften av vad den var värd – ett pris som passade vår ekonomi mycket bra och var ett svar på våra böner. Den här husvagnen har nu varit vårt hem i mer än två år.

Under ett uppehåll i arbetet sålde vi vårt hus och det mesta av våra tillhörigheter, vilket gjorde oss fria för ytterligare arbete i New Orleans, där jag tjänar som projektsamordnare. Det har varit en fantastisk erfarenhet att se hur Jehova har visat sig vara ”all trösts Gud” för sina tillbedjare. Många hade inte bara förlorat sina hus och Rikets salar, utan genom evakueringen också sina församlingar och hela det distrikt där de hade predikat de goda nyheterna. (2 Korinthierna 1:3)

Deras tro rörde våra hjärtan

Justin: I oktober 2005 gick det ut en förfrågan om vilka som kunde hjälpa till med hjälparbetet vid Mexikanska golfen. Min hustru, Tiffany, och jag lämnade genast in våra ansökningar, och i februari 2006 blev vi inbjudna att ingå i den grupp vid Kenner hjälpcentral i närheten av New Orleans som höll på med takläggning.

Varje dag arbetade vi på olika hus och träffade vittnen på platsen vars tro och förtröstan på Gud rörde våra hjärtan. Och dagligen blev vi påminda om hur dåraktigt det är att sätta sin förtröstan till materiella ting. När vi såg vad Jehovas folk med hans hjälp har uträttat, och när vi kunde hjälpa medkristna, kände vi en glädje som inte går att beskriva.

[Ruta/Bild på sidan 18]

En dag vid en hjälpcentral

För kökspersonalen vid en hjälpcentral börjar arbetet omkring klockan 4.30. Klockan 7.00 samlas alla hjälparbetare i matserveringen och behandlar en bibeltext under tio minuter före frukost. Ordföranden kan också passa på att välkomna nykomlingar och berätta en aktuell uppmuntrande erfarenhet.

Efter att ha tackat Gud i bön äter alla en ordentlig frukost och beger sig sedan till sina arbeten. Några stannar kvar vid centralen, kanske för att arbeta i något av kontoren, i tvätten eller i köket. Kockarna lagar lunchen, som vid tolvtiden hämtas och förs ut till de olika arbetslagen.

Varje måndagskväll samlas alla till ett bibelstudium grundat på en artikel i tidskriften Vakttornet, utgiven av Jehovas vittnen. Sådana studier hjälper alla att bevara sig andligt starka, vilket är förutsättningen för att kunna hålla ut med glädje och ha en rätt syn på sitt arbete. (Matteus 4:4; 5:3)

[Ruta på sidan 19]

”Jag har felbedömt er”

En kvinna i New Orleans hade en liten skylt på dörren, där det stod: ”Jehovas vittnen undanbedes”. En dag började så hjälparbetare reparera ett hus som låg tvärs över gatan från hennes hus och som hade skadats av orkanen. Hon iakttog dag efter dag den varma och hjärtliga andan bland arbetarna. Till slut tog hennes nyfikenhet överhand, och hon gick över gatan för att undersöka det hela. När hon fick reda på att hjälparbetarna var Jehovas vittnen, sade hon att ingen från hennes kyrka ens hade ringt henne efter orkanen. ”Det är uppenbart att jag har felbedömt er”, sade hon. Resultatet? Den lilla skylten togs bort, och hon inbjöd Jehovas vittnen att besöka henne.

[Bild på sidorna 16, 17]

Robert och Veronica

[Bild på sidorna 16, 17]

Frank och Veronica

[Bild på sidan 17]

Gregory och Kathy

[Bild på sidan 17]

Wendell och Janine

[Bild på sidan 18]

Matthew och Darline

[Bild på sidan 18]

Ted och Debbie

[Bild på sidan 18]

Justin och Tiffany