När kyrkorna kom till Tahiti

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ TAHITI

I SLUTET av 1700-talet började människor i Europa mer och mer intressera sig för evangelisering. I Storbritannien sporrade William Carey, som senare blev missionär, protestanter att ge sig ut och evangelisera i länder och områden där man aldrig hört talas om Bibeln. Ett av målen var Tahiti. Det som motiverade Carey var Jesu befallning till sina efterföljare att göra lärjungar av människor i alla nationer. (Matteus 28:19, 20) Den franske författaren François-Auguste-René de Chateaubriands bästsäljare Le Génie du Christianisme (Kristendomens ande), som kom ut 1802, väckte på liknande sätt missionärsandan hos katolikerna.

Snart började katolska och protestantiska missionssällskap bildas. År 1797 skickade London Missionary Society (Londonmissionen) 29 missionärer till Tahiti. År 1841 anlände en grupp katoliker som tillhörde den religiösa orden Picpusföreningen, och tre år senare kom medlemmar av mormonkyrkan. Men det dröjde inte länge förrän många av de nyanlända frångick sitt ursprungliga uppdrag att undervisa människor i Bibeln och började ägna sig åt politik och handel. Varför gjorde de det?

Allianser med arii

Till en början blev de protestantiska missionärernas läror inte så väl mottagna. Enligt en författare ”innehöll deras budskap mer helvetets eld och pina än medkänsla och kärlek till nästan”. Dessutom insåg predikanterna snart att ingen skulle våga låta döpa sig som kristen före arii (hövdingarna), vilka också innehade den religiösa makten. Missionärerna bestämde sig därför för att inrikta sig på hövdingarna.

Det var i synnerhet en hövding, Pomare II, som välkomnade missionärerna, eftersom han såg dem som möjliga finansiella och militära bundsförvanter. De i sin tur såg Pomare som en person som kunde främja deras intressen. Dessutom hade missionärerna till att börja med ett visst inflytande genom att de fungerade som mellanhand mellan tahitierna och de sjömän som regelbundet kom för att fylla på sina förråd.

Pomare hoppades att missionärerna skulle hjälpa honom att nå sina politiska mål och att skaffa sig de vapen han ville ha. Han intresserade sig för deras budskap, och redan 1811 bad han att få bli döpt. Året därpå upprepade han sin begäran skriftligen. Men han fick vänta i åtta år, eftersom missionärerna ville se om han verkligen levde efter Bibelns moralnormer.

Under tiden lyckades Pomare uppnå ställningen som obestridd kung över Tahiti och de närmaste grannöarna, som tillsammans utgör Sällskapsöarna. Ännu en gång bad han att få bli döpt, och 1819 gav missionärerna till slut sitt medgivande.

Detta fick omedelbara verkningar. Inom cirka fem år bekände sig så gott som alla invånare på Sällskapsöarna, västra Tuamotuöarna och hälften av Australöarna till kristendomen.

 Pomares lag

Massomvändelsen av öborna gjorde det nödvändigt att ersätta gamla värderingar, sedvänjor och lagar med nya. Pomare vände sig därför till missionärerna för att få hjälp. De hade länge haft en önskan att ändra stamsederna och begränsa kungens makt. Missionärerna gick därför med på Pomares begäran och utformade en samling lagar som, enligt en källa, förenade ”de grundläggande principerna i den brittiska konstitutionen, Bibelns normer och de kristna nationernas praxis”. Efter många omarbetningar godtog kungen den slutliga produkten som Tahitis första skrivna lag. Den kom att kallas Pomares lag.

Pomares lag blev ett mönster för kringliggande öar och ögrupper, som antog liknande lagar. Lagen påbjöd att sabbaten skulle hållas. Den föreskrev straff för äktenskapsbrott, bigami, stöld och uppror. Mord var belagt med dödsstraff. Alla former av sedeslös underhållning förbjöds.

Delaktighet i politik

De protestantiska missionärerna var ”djupt engagerade i politiken på ön”, sägs det i boken Where the Waves Fall. ”Förutom att de var evangelister hade de blivit militärstrateger samt ekonomiska och politiska rådgivare. De avfattade också juridiska och konstitutionella dokument.” Missionärer från mormonkyrkan och katolska kyrkan skötte huvudsakligen de civila och politiska angelägenheterna på de öar där de bosatte sig. På ön Tubuai, som ingår i Australöarna, uppgav en av mormonkyrkans missionärer: ”Regeringsmakten ligger i kyrkans händer. ... Jag är premiärminister på ön.” På Gambieröarna fick katolikerna ett liknande inflytande. En präst innehade posten som regeringschef.

Missionärerna höll sig inte till det som gällde det andliga livet, utan ”valde att ägna sig åt politisk evangelisering”, påpekar historikern Claire Laux. De menade att det var ett snabbare och effektivare sätt att nå resultat. När de gjorde det handlade de i strid med de direktiv de fått av sina kyrkliga överordnade. Religionen och politiken är fortfarande nära förbundna med varandra i Franska Polynesien.

Handelns roll

För somliga missionärer ”var politisk opportunism nära förbunden med intresset för att driva handel”, säger professor Niel Gunson vid University of Canberra i Australien. Ett antal missionärer blev köpmän – de utrustade, befraktade och lät till och med bygga handelsskepp. En del drev plantager och odlade arrowrot, kaffe, bomull, sockerrör och tobak.

Missionärerna blev så väl etablerade i handelsvärlden att de under 25 år kontrollerade handeln mellan Australien och Tahiti, i synnerhet när det gällde salt fläsk och kokosolja. En del missionärer var oroade över den här utvecklingen och vädjade till Londonmissionen att ingripa. Andra menade att handeln var viktig för deras religiösa syften. Varför det?

Ända sedan sin ankomst hade missionärerna imponerat på öborna med sina tekniska färdigheter och sina industriproducerade varor. Missionärerna ansåg att folket skulle bli lyckligare om de ”civiliserades”, och de uppmuntrade därför till hårt arbete och materiellt välstånd. De menade till och med att  materiellt välstånd var ett uttryck för Guds välsignelse.

Verklig omvändelse?

En historiker som skildrat Londonmissionens verksamhet skrev längre fram att i den snabba massomvändelsen på de här öarna ”hade moraliska motiv, för att inte tala om religiösa motiv och en ändrad hjärteinställning, föga betydelse”. Professor Niel Gunson säger att omvändelsen på Tahiti ”endast var ett uttryck för Pomare II:s vilja och att den baserades på de engelska missionärernas religiösa sedvänjor (inte trosuppfattningar)”.

Många tahitier hade blivit kristna bara till namnet, och inom några år gjorde hedendomen comeback genom en religiös rörelse som kallades mamaia. Mamaia var en moraliskt slapp form av tillbedjan som också omfattades av tronföljerskan. Den blandade drag från kristendomen med traditionella trosuppfattningar och sedvänjor.

Det förekom ständiga dispyter mellan de protestantiska grupperna – anglikaner, kalvinister och metodister – och hat mellan protestanter och katoliker. ”Öborna såg inga läromässiga skillnader mellan de olika kyrkosamfunden och kunde inte förstå den hätska rivaliteten mellan människor som påstod sig vara bröder”, sägs det i boken The Cambridge History of the Pacific Islanders. När till exempel två katolska missionärer landsteg på Tahiti blev de genast avvisade på order av en framträdande tidigare protestantisk missionär. Den här händelsen utlöste en diplomatisk strid mellan Storbritannien och Frankrike, vilken var nära att utmynna i ett krig. Till slut gick Storbritannien med på Frankrikes krav att Tahiti skulle stå under franskt ”beskydd”.

En värdefull insats

På den positiva sidan kan nämnas att några av de första missionärerna ivrigt arbetade för att lära invånarna läsa och skriva. De hjälpte också till att få ett slut på barnamorden, kannibalismen och människooffren. Även om vissa missionärer kan ha varit överdrivet hårda och stränga, försökte de verkligen höja moralen hos öborna.

Missionärerna gjorde en särskilt värdefull insats när de översatte Bibeln till tahitiska. Genom den översättningen gjorde de människorna bekanta med Guds namn, Jehova, som fortfarande är välkänt på öarna. * (Psalm 83:18)

[Fotnot]

[Ruta på sidan 15]

Ni är ”inte någon del av världen”

De här orden, som uttalades av Jesus Kristus, utgör en vägledande princip för hans sanna efterföljare. (Johannes 15:19) Den principen är så viktig att Jesus i en bön till Gud sade: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:16) Jesus tog därför inte del i politik, och inte heller använde han politiken som en plattform för att vinna lärjungar. Han förkastade också den giriga jakten efter materiell rikedom, som är en annan yttring av världens ande. Han förespråkade i stället att man skulle leva ett enkelt liv och inrikta sig på att skaffa andliga rikedomar. (Matteus 6:22–24, 33, 34) Hans sanna efterföljare följer hans exempel.

[Bild på sidan 13]

De första missionärerna anländer, 1797

[Bildkälla]

The Granger Collection, New York

[Bild på sidan 14]

En missionär och omvända tahitier, ca 1845

[Bild på sidan 14]

Kung Pomare II

[Bild på sidan 15]

Tahiti och huvudstaden, Papeete

[Bildkälla]

Foto genom tillmötesgående från Tahiti Tourisme

[Bildkällor på sidan 14]

Vänster: Foto: Henry Guttmann/Getty Images; höger: Collection du Musée de Tahiti et de ses Îles, Punaauia, Tahiti