Ett liv av dramatiska förändringar i Korea

Berättat av Park Chong-il

”Ynkrygg! Du är rädd för att dö vid fronten. Du har bara hittat på det där med religiöst samvete för att slippa militärtjänsten.” Denna anklagelse riktade en kapten i säkerhetstjänsten mot mig i juni 1953, för mer än 55 år sedan.

DEN här händelsen utspelade sig under Koreakriget. Kaptenen drog fram en pistol och lade den på sitt skrivbord. ”Jag tänker låta dig dö här i stället för vid fronten”, sade han. ”Vill du ändra dig?”

”Nej”, svarade jag bestämt. Då gav kaptenen order åt en officer att förbereda min avrättning.

Jag befann mig i den här situationen därför att jag hade blivit inkallad men vägrat att tjänstgöra i armén. Medan vi väntade berättade jag för kaptenen att jag redan hade överlämnat mitt liv åt Gud och att det skulle vara fel av mig att offra mitt liv för något annat än tjänsten för honom. Sedan var det tyst några minuter, tills officeren kom tillbaka och sade att allt var klart för min avrättning.

På den tiden visste de flesta i Sydkorea väldigt lite eller inget alls om Jehovas vittnen. Därför visste de inte heller att Jehovas vittnen i alla länder vägrar att ta del i krig. Men innan jag avslöjar vad som hände vill jag gärna berätta hur det kom sig att jag fattade det beslut jag gjorde.

Min bakgrund

Jag föddes i oktober 1930 som familjens förste son. Vi bodde i en stad i närheten av Seoul, huvudstaden i Korea. Min farfar var en hängiven anhängare av konfucianismen, och han uppfostrade mig i den läran. Han var emot världslig utbildning, så jag började inte i skolan förrän efter hans död, när jag var tio år. År 1941 började Japan och USA strida på var sin sida i andra världskriget.

Korea stod under japanskt styre, och alla elever var tvungna att utföra en ceremoni till ära för den japanske kejsaren varje morgon. Min faster och hennes man hade blivit Jehovas vittnen och satt fängslade under andra världskriget eftersom deras religiösa övertygelse gjorde att de inte ville ta del i krigsansträngningarna. Japanerna var så hårda mot vittnena att en del dog, bland annat min fasters man. Senare flyttade min faster hem till oss.

Korea befriades från japanerna 1945. Min faster och andra vittnen som hade överlevt fängelsevistelsen hjälpte mig att studera Bibeln på allvar, och jag blev döpt som ett Jehovas  vittne 1947. I augusti 1949 kom Don och Earlene Steele till Seoul. De var de första missionärerna som sändes till Korea från Vakttornets Bibelskola Gilead. Inom några månader kom det fler.

Den 1 januari 1950 började jag och tre andra koreaner som pionjärer, dvs. heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. Vi var de första som blev pionjärer i Korea efter andra världskriget.

Under Koreakriget

Strax därefter bröt kriget mellan Nordkorea och Sydkorea ut, söndagen den 25 juni 1950. Då fanns det bara en enda församling av Jehovas vittnen i hela Korea, och det var vår församling i Seoul, som bestod av 61 förkunnare. USA:s ambassad krävde att alla missionärer skulle lämna landet för sin egen säkerhet. De flesta inhemska Jehovas vittnen lämnade också Seoul och flyttade till olika ställen i södra delen av landet.

Men jag kunde inte lämna Seoul, eftersom Sydkoreas regering förbjöd unga män i vapenför ålder att lämna staden. Plötsligt en dag marscherade kommunistiska trupper in i Seoul och tog kontroll över staden. Jag blev tvungen att hålla mig gömd i ett litet rum i tre månader, men till och med då kunde jag förkunna för andra om Guds kungarike. Jag träffade bland annat en skollärare som också gömde sig för kommunisterna. Så småningom flyttade han in i rummet där jag bodde, och jag studerade Bibeln med honom varje dag. Med tiden blev han döpt som ett Jehovas vittne.

Kommunistiska tjänstemän hittade till slut vårt gömställe. Vi förklarade att vi studerade Bibeln och berättade vad den säger om Guds kungarike. Till vår stora förvåning grep de oss inte, utan visade i stället intresse för Bibelns budskap. Några av dem kom till och med tillbaka några gånger och ville höra mer. Den här upplevelsen stärkte verkligen vår tro på Jehovas beskydd.

När FN-styrkor hade återtagit kontrollen över Seoul fick jag särskilt tillstånd att resa till staden Daegu i mars 1951. Där kunde jag förkunna tillsammans med andra Jehovas vittnen i flera månader. I november 1951, alltså innan kriget var slut, återvände Don och Earlene Steele till Korea.

Jag hjälpte Don att organisera förkunnarverksamheten igen. Vakttornet och Informationer – som innehöll instruktioner om hur vi skulle förkunna – behövde översättas till koreanska, skrivas ut på maskin och dupliceras. Materialet sändes sedan till församlingarna, och vid den tiden fanns det församlingar i flera städer. Då och då reste Don och jag runt till dem för att uppmuntra vännerna.

I januari 1953 blev jag antagen till missionärsutbildningen vid Gileadskolan i New York, och jag var överlycklig. Men när jag hade ordnat flygbiljetten fick jag ett brev från den koreanska regeringen som krävde att jag inställde mig till militärtjänst.

Valet mellan liv och död

Vid mönstringen berättade jag för en officer att jag var politiskt neutral och förklarade varför jag inte kunde göra militärtjänst. Han överlämnade mig till säkerhetstjänsten för att det skulle utredas om jag var kommunist. Det var då som jag hamnade i den  situation som beskrivs i inledningen och ställdes inför valet mellan liv och död. Men kaptenen sköt mig inte. I stället reste han sig hastigt och räckte en käpp till en officer och gav honom order att slå mig. Smärtan var fruktansvärd, men jag var ändå glad att jag lyckades härda ut.

Säkerhetstjänsten sände mig tillbaka till mönstringskontoret. Officerarna där ignorerade min tro, gav mig ett militärt ID-nummer och skickade mig till det militära träningscentret på ön Jeju, inte så långt från fastlandet. Första morgonen skulle alla nya rekryter svära soldateden. Jag vägrade. Jag ställdes inför krigsrätt och dömdes till tre års fängelse.

Tusentals står fasta

Den dag då jag skulle ha rest till missionärsskolan såg jag ett plan flyga över himlen. Det var det planet jag skulle ha åkt med. Jag kunde ha blivit förtvivlad över att jag inte fick åka till Gilead, men i stället kände jag en djup tillfredsställelse över att jag bevarade min ostrafflighet inför Jehova. Och jag är inte det enda vittnet som har vägrat göra militärtjänst. Mer än 13 000 Jehovas vittnen i Korea har under årens lopp fattat samma beslut. Sammanlagt har de suttit mer än 26 000 år i koreanska fängelser.

När jag hade avtjänat två år av mitt treåriga straff blev jag benådad 1955 på grund av gott uppförande. Jag började i heltidstjänsten igen. Senare, i oktober 1956, fick jag i uppdrag att arbeta vid Jehovas vittnens kontor i Sydkorea. År 1958 blev jag inbjuden till Gilead igen. Efter min examen skickades jag tillbaka till Korea.

En tid efter att jag hade återvänt till Korea träffade jag Sung In-hyun, ett troget Jehovas vittne, och vi gifte oss i maj 1962. Hon hade växt upp i en buddhistisk familj och hört talas om Jehovas vittnen genom en klasskamrat. Under våra första tre år som gifta besökte vi olika församlingar i Korea varje vecka för att stärka medlemmarna andligen. Sedan 1965 har vi arbetat vid Jehovas vittnens avdelningskontor, som nu ligger cirka 6 mil från Seoul.

Förändringar jag har upplevt

När jag ser tillbaka förundras jag över hur mycket som har förändrats i det här landet. Efter andra världskriget och kriget mot Nordkorea fanns det inte mycket kvar av Sydkorea. Städerna låg i ruiner, och vägarna var förstörda. Elektriciteten och uppvärmningen fungerade bara sporadiskt, och landets ekonomi var i botten. Under de 50 år som gått sedan dess har Sydkorea återhämtat sig enormt.

I dag är Sydkorea den elfte största ekonomin i världen och är känt för sina moderna städer, sina höghastighetståg, sin elektronik och sin biltillverkning. Sydkorea är nu världens femte största biltillverkande land. Men det som har betytt särskilt mycket för mig är att medborgarnas mänskliga rättigheter har förbättrats.

När jag ställdes inför krigsrätt 1953 hade den koreanska regeringen inte förstått orsaken till vår vapenvägran. En del av oss blev anklagade för att vara kommunister, och några av våra medvittnen misshandlades till döds. Många som sattes i fängelse för vapenvägran har sedan fått se sina barn och barnbarn bli fängslade av samma skäl.

Under de senaste åren har nyhetsrapporteringen på det hela taget varit gynnsam när  Jehovas vittnen har vägrat delta i militära aktiviteter. En jurist som hade åtalat ett Jehovas vittne för vapenvägran skrev till och med ett öppet brev där han bad om ursäkt för det, och brevet publicerades i en känd tidskrift.

Jag hoppas att Sydkorea skall respektera vår rätt att vägra bära vapen, precis som så många andra länder gör. Min bön är att myndigheterna i Sydkorea skall ta hänsyn till dem som har samma övertygelse som jag och sluta sätta unga vapenvägrare i fängelse, ”så att vi kan fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv”. (1 Timoteus 2:1, 2)

Som tjänare åt vår Gud, Jehova, uppskattar vi verkligen vår möjlighet att försvara hans rätt att vara vår härskare. (Apostlagärningarna 5:29) Vi vill glädja hans hjärta genom att vara trogna mot honom. (Ordspråksboken 27:11) Jag är verkligen glad över att vara en av de miljoner som har valt att förtrösta på Jehova av hela sitt hjärta och inte stödja sig på sitt eget förstånd. (Ordspråksboken 3:5, 6)

[Infälld text på sidan 13]

”Till vår stora förvåning grep de oss inte, utan visade i stället intresse för Bibelns budskap”

[Infälld text på sidan 14]

Koreanska Jehovas vittnen har suttit mer än 26 000 år i fängelse för att de vägrat göra militärtjänst

[Bild på sidan 12]

I militärfängelse 1953

[Bild på sidan 15]

Jag och Don Steele besöker församlingar 1952, under kriget

[Bild på sidan 15]

Innan vi gifte oss, 1961

[Bild på sidan 15]

Jag tolkade åt en resande tillsyningsman, 1956

[Bild på sidan 15]

Jag och Sung In-hyun i dag