Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Mästerverk målade i sten

Mästerverk målade i sten

Mästerverk målade i sten

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ITALIEN

KONSTNÄRER har använt många olika tekniker för att återge landskap och föremål i naturen, men en av de allra mest krävande är den teknik som brukar kallas florentinsk mosaik eller pietra dura. I den här tekniken, som är typisk för Florens, använder man inte likformade sten-, ler- eller glasbitar, som i så många andra mosaiker. I stället bygger konstnären upp en bild med hjälp av tunt skivad sten som sågas till så exakt att fogarna blir så gott som osynliga.

Den konstnär som målar i sten har verkligen en fantastisk färgpalett att välja från. Lapis lazuli är en klarblå sten med vita streck och glittrande, guldfärgade pyroxenkristaller. Malakit har inslag av en intensivt grön färg. Vackert ådrad marmor finns i gula, bruna, gröna och röda nyanser. Agat, jaspis, onyx, porfyr och andra stenar har en stor variation av nyanser och mönster som konstnärer kan använda för att skapa sina mästerverk. Stenarnas färg och ådring kan användas för att skapa bergslandskap, gröna dalar, vindpiskat vatten och svävande molnskyar.

Den här typen av mosaik är inte ny. Den utvecklades troligen i Främre Orienten och nådde Rom under det första århundradet f.v.t., där den blev populär som utsmyckning av väggar och golv. Tekniken var vanlig under medeltiden och under bysantinsk tid, men det var staden Florens i Toscana som gjorde den berömd på 1500-talet. I dag kan man se magnifika exempel på florentinsk mosaik i palats och museer över hela Europa.

Det är ett mycket krävande arbete att lägga florentinsk mosaik. I en tidskrift sägs det att ”den moderna effektivitetskonsulten skulle bli förfärad över alla de timmar som krävs för att utföra till och med det enklaste arbete”. Därför har sådana här mosaikarbeten i alla tider betingat så höga priser att få har råd att köpa dem.

Hur gör man?

En ny mosaik utarbetas efter en förlaga, ofta en målning. Man skär en kopia av originalet i bitar, och varje bit motsvarar en del av det slutliga verket. Konstnären väljer tålmodigt sten för sten till varje liten del av förlagan och gör alltså en egen tolkning av originalet. Varje del av kopian limmas på den tunna skiva av sten som valts ut.

Sedan sätter konstnären varje skiva, som är 2–3 millimeter tjock, i ett skruvstäd. Därefter sågar han ytterst noggrant ut de bitar han behöver (bilden här ovan). Sågen består av en järntråd som är fastspänd i en båge av kastanjeträ, och konstnären fuktar tråden med en slippasta. Sedan måste han jämna till bitarna så exakt så att man kan hålla upp dem bredvid varandra utan att något ljus slipper igenom springan. Tänk dig hur svårt detta måste vara när delarna skall fogas ihop till en smäcker vinranka!

När alla bitarna har valts ut och fästs permanent på en tunn skifferplatta slipar man ytan och gör en slutlig putsning. Bilden får då en fantastisk lyster som inte går att fånga på ett vanligt fotografi. Konstnärerna är otroligt skickliga på att utnyttja färgskiftningarna i varje liten stenbit och kan skapa en realistisk effekt av ljus och skugga på sköra blomblad. Frukter, vaser, fjärilar, fåglar och landskap har också avbildats på ett naturtroget sätt.

Något som är särskilt fascinerande med florentinsk mosaik är att konstnären inte kan bestämma alla detaljer själv. Han måste välja färger, strukturer och stenar som Gud redan har skapat. I en bok om det här ämnet sägs det: ”I de vackra stenarna kan man begrunda Guds storhet och obeskrivliga kraft, han som förenar all världens skönhet i så små ting ..., och på så sätt kan man alltid inför ögonen ha en svag återspegling och ett skimmer av det gudomliga.”

[Bildkälla på sidan 16]

Alla foton på sidorna 16 och 17: Su concessione del Ministero per i Beni e le Attività Culturali-Opificio delle Pietre Dure di Firenze, Archivio Fotografico