Paua havets opaler

SPELA UPP

Paua havets opaler

Paua havets opaler

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE PÅ NYA ZEELAND

Långt nere i oceanens djup rör sig ett stort skaldjur över stenar täckta med sjögräs. Det äter sig mätt på gräset som böljar i takt med havsströmmarna. Djurets hårda yttre skal är täckt av kalkavlagringar och små havsdjur, men på insidan gnistrar det i regnbågens alla färger: Svala blå toner blandas med havsgrönt och mörkt lila som övergår i ljusgult och rosa med stråk av guld och silver.

DET HÄR fascinerande djuret kallas paua och är en abalonesnäcka som endast finns i vattnen kring Nya Zeeland. Det håller till utmed klippiga kuststräckor tillsammans med andra abalonesläktingar. Snäckan är mycket uppskattad för sitt vackra skal som man tillverkar smycken av, och många tycker att köttet är en delikatess. Man kan dessutom odla skimrande pärlor inuti snäckan.

Det här är bara en av drygt 100 olika arter av abalone som finns runt om på jorden. Sydafrika och Kalifornien har sina egna unika arter. I Japan kallas abalonesnäckan awabi, i Australien muttonfish, och på ön Guernsey i Engelska kanalen kallas den ormer. Men det är bara i de kalla vattnen i södra Stilla havet som man finner Nya Zeelands alldeles egna färggranna abalone, den som kallas paua (Haliotis iris).

Ett biologiskt underverk

Snäckans skal byggs upp av olika lager av protein och kalcium som bryter ljuset på ett sätt som gör att den gnistrar av färg, ungefär på samma sätt som opaler. Därför har den här snäckan fått smeknamnet ”havets opal”. Om temperaturen i havet sjunker går snäckan i ide. Då tar det längre tid för de olika lagren i skalet att bildas. En expert på pauasnäckor menar att variationen i färg kan bero på vattnets näringsämnen och på vilken färg sjögräset har som snäckorna äter.

Pauasnäckor är kinkiga med maten, och de är noga med att välja rätt grannar. För att få ha sin mat i fred vill de inte bo i närheten av sjöborrar, som äter samma sjögräs. Och sjöstjärnor är farliga fiender. Några få sjöstjärnor kan utplåna en hel pauakoloni. Den sluga sjöstjärnan lägger bara en tentakel över raden av andningshål på snäckan och kväver den. När snäckan sedan trillar ner från klipphyllan får sjöstjärnan sig ett skrovmål.

En användbar snäcka

Snäckans yttre är kanske inte så tilltalande, men maorierna på Nya Zeeland har i många hundra år använt köttet till mat. De ätliga delarna av pauasnäckan består av en stor muskel, som är snäckans fot. Med hjälp av den kan den ta sig fram i sin steniga hemmiljö. Maorierna har också använt skalet till dekoration, fiskbete och vackra smycken. Skalbitar får också föreställa ögon i deras traditionella hantverk.

I dag är pauasnäckan mer populär än någonsin. Ett besök på Nya Zeeland är knappast fullödigt utan att man har köpt med sig ett pauasmycke hem.

Fridykare anlitas flitigt för att skörda pauasnäckor. Det har blivit en industri som omsätter många miljoner dollar. För att försäkra sig om snäckans fortlevnad i vattnen kring Nya Zeeland har man infört ett kvoteringssystem. Det mesta av köttet packas som konserver för den asiatiska marknaden, men en del blir frysvara och skickas till Singapore och Hongkong där paua är en efterfrågad delikatess. Köttet serveras ofta i skivor utan att tillagas, ungefär som sushi. Trots att det finns rikligt med pauasnäckor kring Nya Zeeland har många nyzeeländare aldrig fått ett smakprov, eftersom det är så stor efterfrågan på köttet från andra länder.

För att kunna möta efterfrågan på paua har man börjat odla dem med moderna metoder. De här odlingsmetoderna har visat sig fungera bra även med andra abalonesnäckor i Australien, Japan och USA. Ny teknik gör att man kan odla pauasnäckor i tankar med tempererat vatten långt borta från deras naturliga marina hemvist.

De odlade snäckorna är precis lika hungriga som sina vilda släktingar. Som mest äter de motsvarande halva sin kroppsvikt på en vecka. Förvånande nog är de ganska rörliga. Om de hamnar på rygg kan de ganska snabbt vända på sig igen. Och de odlade snäckorna är inte svåra att ha att göra med. En expert säger att ”pauasnäckor är underbara djur att sköta, eftersom de är så lugna och aldrig protesterar”!

Pauapärlor

Pauasnäckor kan dessutom producera skimrande pärlor. Det är mycket ovanligt att man hittar pärlor i pauasnäckor som lever vilt i havet. Men man kan odla pärlor i dem med hjälp av en särskild teknik som utvecklades på 1890-talet av den franske vetenskapsmannen Louis Boutan. Pärlan blir en aning avlång i formen och har samma fantastiska färger som insidan av snäckskalet. Vad är hemligheten?

Inuti snäckan placeras små korn av till exempel trä eller metall, vanligtvis två på sidan och ett i bakkanten. Snäckan börjar så sakteliga kapsla in kornen i lager av pärlemor, som består av kalciumkarbonat som binds av protein och socker. Efter åtminstone 18 månader och efter tusentals lager har det bildats en liten pärla. (Se rutan nedan.) Det kan ta sex år innan det har blivit en stor pärla, och bara en av femtio pauasnäckor bildar en felfri pärla. Pauapärlor har en mjuk yta som fullkomligt skimrar av färg och lyster.

Forskare har ännu inte kunnat ta fram en helt rund pärla från en pauasnäcka. Det beror på att den här snäckan, till skillnad från ett ostron, har en muskel i magen som ser till att alla främmande partiklar som hamnar i matsmältningssystemet spottas ut. Kanske upptäcker man en dag hur man skall kunna odla en helt rund pauapärla.

Men snäckan bjuder ändå på så mycket annat: vackra ovala pärlor, läckert välsmakande kött och ett snäckskal som strålar av färg. Visst känner vi tacksamhet mot Jehova Gud som har gett oss en sådan gåva? (Jakob 1:17)

[Ruta/Bild på sidorna 24, 25]

ETT VÄLBYGGT HUS

Snäckans skal består främst av kalciumkarbonat. Det är ett ämne som man kan använda bland annat till tavelkritor. Men pauasnäckans skal är minst 30 gånger hårdare än en krita.

Snäckan bildar pärlemor genom att ta upp kalciumkarbonat ur havsvattnet och avsöndra det som extremt tunna plattor i lager efter lager. Plattorna gör snäckskalet mycket hållbart, men de ger också färg och lyster. Lagren binds ihop av ett ”lim” som består av protein och socker. Det här starka bindemedlet bidrar också till skalets blanka yta.

Forskare har varken lyckats kopiera det lim som snäckan utsöndrar eller metoden som den använder för att bygga upp sitt skal. Snäckan reparerar alla sprickor som uppkommer och har åtminstone fem olika sätt att förhindra att skalet går sönder. Pauasnäckan är ett litet mästerverk som vittnar om överlägsen intelligens och formgivning.

[Bildkälla]

[Bildkällor på sidan 23]

[Bildkälla på sidan 25]

Silverdale Marine Hatchery, Nya Zeeland

VAKNA!