Söderhavets bortglömda slavar

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I FIJI

EN FÖRVÄNTANSFULL folkskara ser med spänning hur två skepp sakta glider in i lagunen på den avlägset belägna atollen i Stilla havet. Många år tidigare hade en skeppsbruten man gett varje familj på ön några sidor som han rivit ut ur sin bibel. Dessa ödmjuka människor läste ivrigt de här sidorna, och sedan dess hade de otåligt väntat på att en kristen lärare skulle komma.

Nu lovar de här besökande sjömännen att ta dem till en plats där de kan få lära sig mer om Gud. Omkring 250 tillitsfulla män och kvinnor går ombord på skeppen, många av dem med ett fast grepp om sina högt värderade bibelsidor.

Men de var offer för ett slugt bedrägeri. När de väl kom ombord blev de bundna, kastade under däck och skickade på en lång färd till hamnen i Callao i Sydamerika. Ohygieniska förhållanden gjorde att många dog under resan. Sexuella övergrepp var mycket vanliga. De som överlevde färden såldes som slavar för att arbeta på plantager och i gruvor eller som tjänstefolk. De skulle aldrig få återvända till sin hemö.

”Blackbirding”

Tvångsförflyttningen av kidnappade invånare på Söderhavsöarna under 1800-talet och början av 1900-talet kom att kallas ”blackbirding”. I början av 1860-talet fördes tusentals öbor till Sydamerika. Under de följande tio åren gick transporterna oftare västerut, till Australien. År 1867 erbjöd Ross Lewin, som tidigare tjänstgjort i brittiska flottan, sockerrörsodlare och bomullsodlare ”de bästa och mest tjänstvilliga infödingar som stod att finna på öarna för 7 pund styck”.

Det brittiska kolonialministeriet försökte förgäves bekämpa tvångsrekryteringen. För det första var det svårt att tillämpa brittisk lag på främmande makters undersåtar. För det andra hade brittisk lag ingen exakt definition av begreppet slaveri. I domstolarna hävdade därför slavhandlarna med framgång att dessa öbor – trots att de var bedragna och tvångsförflyttade – i själva verket inte var slavar, utan arbetare som var anställda på kontrakt och som skulle få betalt och med tiden skickas tillbaka hem. En del gick så långt att de hävdade att de gjorde dessa infödingar en tjänst genom att ställa dem under brittisk lag och lära dem arbeta! Tvångsrekryteringen ökade därför, åtminstone till en tid.

Vinden vänder

När rättänkande medborgare började protestera mot tvångsrekryteringen vände vinden.  En del öbor var villiga att låta sig värvas, men tvångsförflyttning tilläts inte längre. Inte heller tilläts misshandel, till exempel spöstraff och brännmärkning. De skandalösa förhållanden som en del arbetade och levde under förbjöds också.

Situationen skulle förbättras ytterligare sedan den anglikanske biskopen J. C. Patteson – en frispråkig motståndare till tvångsrekryteringen – mördats av de öbor som han försökte skydda. Slavhandlare tillgrep en vanlig form av bedrägeri. De hade anlänt till en av öarna före Patteson med ett skepp som man hade utrustat så att det liknade hans. Öborna inbjöds att komma ombord för att träffa biskopen. Man såg dem aldrig mer. När den riktige Patteson anlände möttes han av en skara som förståeligt nog var fientligt inställd, och han dödades i en missriktad hämndaktion. Med anledning av den här händelsen – och de tilltagande protesterna från allmänhetens sida – stationerades brittiska och franska örlogsfartyg i Stilla havet för att sätta stopp för missförhållandena.

Regeringarna i delstaterna New South Wales och Queensland i Australien gick samman med det brittiska kolonialministeriet och införde nya lagar för att stoppa missförhållandena och reglera handeln med arbetare. Inspektörer tillsattes, och representanter för regeringen placerades ombord på båtarna. De här ansträngningarna gav resultat, eftersom slavhandlare nu kunde dömas enligt lagar som gällde kidnappning och mord och inte enligt diffusa lagar mot slaveri. På 1890-talet hade situationen i Söderhavet förändrats. Tvångsrekryteringen hade praktiskt taget upphört, och i början av 1900-talet hade strömmen av ”nyrekryterade” reducerats till en rännil.

År 1901 bildades Australiska statsförbundet, och den federala regeringen fick kontroll över invandringen för hela landet. Dess politik återspeglade den allmänna opinionen. Folk hade vid det här laget börjat protestera mot att man tog in arbetare utifrån, eftersom många fruktade att det skulle utgöra ett hot mot den inhemska arbetskraften. Invånare från Söderhavsöarna var inte längre välkomna, vare sig de var anställda på kontrakt eller inte. Tusentals skickades tillbaka till sina öar, vilket ledde till nya tragedier, eftersom somliga som tvingades bort från de platser där de hade bosatt sig nu skildes från sina nära och kära.

Glömda slavar ihågkomna

I september 2000 utfärdade delstaten Queenslands regering en offentlig förklaring. I den erkänner man den roll Söderhavsöarnas invånare har haft i Queenslands ekonomiska, kulturella och regionala utveckling. Samtidigt beklagar man den grymma behandling som de utsattes för.

Historien igenom har många utnyttjat möjligheterna att göra sig en förmögenhet på bekostnad av andras liv och frihet. Bibeln lovar att sådana orättvisor inte kommer att finnas under Guds kungarikes styre. De jordiska undersåtarna till denna himmelska regering ”skall sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och ingen skall skrämma dem”. (Mika 4:4)

[Diagram/Karta på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Slavhandeln gick till Australien och Sydamerika

STILLA HAVET

MIKRONESIEN

MARSHALLÖARNA

Nya Guinea

SALOMONÖARNA

TUVALU

AUSTRALIEN KIRIBATI

QUEENSLAND VANUATU

NEW SOUTH WALES NYA KALEDONIEN SYDAMERIKA

Sydney ← FIJI → Callao

SAMOA

TONGA

COOKÖARNA

FRANSKA POLYNESIEN

Påskön

[Bildkälla på sidan 24]

National Library of Australia, nla.pic-an11279871